Skrivboken del 4 en hyllning till min bästis och halleluja moments

07

Skrivboken del 1
Skrivboken del 2
Skrivboken del 3

Det här blir det sista inlägget i min lilla bloggserie Skrivboken då jag bjuder in er till att titta backstage i processen att skriva en självbiografisk roman. Den här anteckningen är från 2016 och under den här tiden hade jag ett råmanus som var väldigt rått som jag bollade med min bästa kompis som måste ha lektörsgener för hon är GRYM på respons och att hitta måsskitar i en text. Hon kan både få mig att skoningslöst stryka och fritt tänja. Faktum är att hon just nu letar måsskitar åt mig i en mycket bättre version av Försvinner och stannar kvar. Tacksamheten är stor Anna! Du är bäst!!

Jag ska inte bara skriva om hur bra min kompis är i detta inlägg utan jag ska skriva om en av de lärdomar som jag tar med mig från Annas och min process.

Hur skilja på guld och skit?
Det här är spännande för saker som jag tänkte plocka bort kan ju någon annan ä-l-s-k-a så allting som har plockats bort i boken finns i ett dokument på datorn som heter: ratade rader. Jag har även ett annat dokument som heter Nu har du dikter för resten av mitt liv det är mycket ironiskt eftersom där finns mina skämsmetaforer som faktiskt bara var krystade men det är ändå kul att spara dem.

Sedan hamnade jag i en panikfas då jag rensade bort även sånt som egentligen var bra på grund av rent självtvivel. Då skrev jag den här sidan i skrivboken som detta inlägg pryds av. Rader som Anna gillar. En rad som jag dömde ut finns nu faktiskt kvar i boken. De är de där myrstegen som kliar i det variga anhörighjärtat. De är ju jätteviktiga. För det är på det sättet jag kan beskriva den infekterade känslan av att vilja vara nära en människa som har en svår sjukdom men samtidigt brottas med skuld, skam och sorg.

Med det här vill jag helt enkelt uppmuntra till: kill your darlings men spara darlings också. Om inte annat så kanske det kan användas till något annat. Fråga gärna flera personer vad de hittar för guldkorn i texten. Det går inte att göra alla nöjda men det är berikande att se vad olika människor fastnar för. Det här hjälper också självkänslan för en som skriver, självklart vill jag veta ALLT som är knas i min text för att göra den så bra som möjligt men jag behöver också veta vilka meningar som är guldkornen i skiten.

 

Ihärdighet

Det pratas om grit.
Grit är trendigt.
Jag tycker det svenska ordet ihärdighet är mycket vackrare.
Ihärdighet är en viktig grej när jag skriver.
Att fortsätta trots motvind, tvivel och problem som dyker upp längst med vägen.
Att tåla att titta på samma text miljoner gånger.
Att gå igenom hela känslospektrat inför samma text och ändå stanna kvar.
Att förlåta sig själv.
Att inte be om ursäkt över sig själv.
Att kämpa mot ett mål.
Att ge upp och sedan inte ge upp.
Fortsätta. Fortsätta. Fortsätta.
Ihärdighet.
Stanna kvar.
Jag upprepar det som ett mantra. Du är ihärdig, du är ihärdig, du är ihärdig. Tillsist blir det sant.
Jag är född envis.
Ihärdigheten övar jag på.
Övar på att se att det är något jag kan.

Synonymer till ihärdighet: trägenhet, envishet och uthållighet. Trägen är också ett mycket vackert ord.

Rullande pennan

rullanderullande2

Rullande pennan är ett berättar – och skrivarcafé i Gävle som verkligen tillåter skrivandet att andas. Kravlöst, levande och generöst. Ledarna är Bengt Söderhäll och Liselotte Fluhr. Caféet byter plats varje gång därav titeln rullande (och ja vi skämtar om ALLT som kan rulla på dessa träffar, kaffet rullar, pennorna rullar, äpplena rullar och chokladbollarna rullar).

Några av de texter som skrivits under hösten och våren har blivit ett litet häfte med modiga texter. Min text handlar om vad mitt berättande utgår från. Skogen där jag växte upp. Det måste alltid börja där. I rädslan, friheten, ångesten och omsorgen. Jag längtar efter nästa omgång av Rullande pennan och är stolt över att vara med i detta fina häfte. Det är alltid lyckobrus att se mina ord tryckta på papper.

Tävlingstips! ”Det trodde jag inte om…”

Liv i Sverige har en fin tävling just nu. Det trodde jag inte om... är temat och det får hanteras efter egen tycke och smak vad gäller innehåll och form (prosa eller poesi). Riktlinjerna är 1 A4 i 12pt och 1,5 radavstånd. OBS! De vill ha anonyma bidrag (under pseudonym). Läs mer på deras hemsida.

1:a juli är deadline

Glöm inte att en skrivartävling är inte på liv och död. Prova. Lek. Se det som en övning. Ha kul. ❤

#BOU2017 JUNI = Bok skriven i jag-form

mornitologen

BoU-utmaningen 2017

(M)ornitologen av Johanna Thydell är en bok som börjar andlöst bra. En riktigt bra plan känns i luften. Jag sa högt till mig själv: det här blir en bra läsupplevelse.

Boken handlar om Moa som blir fågelskådare för att kunna studera sin mamma. När Moa var liten så stack hennes mamma Hedvig och Moa har aldrig fått veta varför. När Hedvig sträcker ut en hand via pappan och undrar om Moa vill träffas efter alla år av tystnad så bestämmer sig Moa för att gå helt in i rollen av att vara en fågelskådare för att kunna stannas hos mamman flera dagar och söka ledtrådar till försvinnandet. Komma så nära som möjligt utan att förlora sig själv. För det är något sprucket i att både vilja veta men samtidigt inte. Det finns kanske något läkande, eller upprivande i att veta sanningen.

Johanna Thydell är en av mina favoritförfattare. Hennes debut I taket lyser stjärnorna är en av de få böcker jag försakat sömn för att läsa ut.

I (M)ornitologen finns det mycket som jag fastnar för: hur karaktärerna kommer fram genom prylarna och attributen som omger dom, karaktären Otto och namnen på hans tesorter, fotnoterna som ibland visar det motsägelsefulla i vad Moa klarar av att säga och vad hon egentligen menar och We will always have trädkojan som du får läsa boken för att förstå vad som menas. ❤

Skrivboken del 3 Att ta vara på respons från skrivarkurs

 

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.
Och del 2.

Den skrivarkursen som jag gick i samband med att jag bestämde mig för att skriva klart innehöll respons. Upplägget var att ta emot respons utan att ”försvara” eller tycka till på en gång utan just öva på att istället bara ta emot och lyssna. Otroligt nyttigt! Vi fick respons både från varandra och kursledare.

När du får respons så har du möjlighet att välja hur du ska använda den för att förbättra din text. Självklart vill jag höra bra saker om min text men ännu mer intressant är det ju vad den som ger responsen ser som frågetecken i texten eller vill veta mer om. För vid textrespons rör det ju sig inte om en färdig bok utan det är ett work in progress som just behöver den där kärleken att någon faktiskt tar sig tid att tala om vad som kan bli bättre.

Ovan ser ni skrivboken och några av de saker jag skrev ner utifrån responsen. ”Hon får leva vidare när någon skriver om henne.” (Texten jag lämnade in på kursen var en scen med min farmor).

Jag fick konkreta och otroligt användbara råd från min handledare.

Frågorna som ställs, behålla som författare och texten blir svar.
Vad är det starkaste att förmedla med texten, det viktigaste, KÄRNAN, centrum.

Just att hitta kärnan blev en så viktig lärdom. Det är så lätt att spreta. Men att hitta något slags centrum, eller vi kan också kalla det för en röd tråd och jag tror faktiskt jag lyckades med det efter en lång process efter kursen. Men utan den responsen så hade jag nog inte kommit på den tanken att jag behöver ett centrum i berättelsen. I början var min text fylld av frågor. De staplades på varandra. Ett klokt råd var då att behåll dem som författare och låt texten bli svar. Så jag har rensat mycket på frågorna.

Nästa del i skrivboken som också är den sista i detta backstagetema på bloggen kommer fortsätta på temat respons och om att ta vara på halleluja moments i texten.

 

Tvekar du när du skriver?

Min favoritfunktion i word är hitta och ersätt. Du kan söka på ett ord och se hur många gånger du använt ordet i texten. Det var så jag gjorde med ordet ju. Jag har upptäckt ett till ord som jag överanvänder. Det är mycket vackert ord men ett ord som tvekar.

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 09.46.39

Det här är ett ord som är mycket bra att använda men som ibland kan visa på min egen osäkerhet har jag märkt snarare än att ordet betyder något för berättelsen. Osäkerhet tänker jag är en naturligt del av skrivprocessen men när text ska bli bok så behöver jag komma tillrätta med den osäkerheten och bli stadig i min text. Att jag faktiskt själv tror på och står för det jag skriver och gör medvetna val av mina ord. Och vågar lita på att jag inte måste ha hängslen och livrem med ett kanske instoppat lite för ofta.

Så ett kul experiment är att se efter, tvekar du när du skriver? Kryddar du med alldeles för många kanske när det egentligen inte behövs? Prova ta bort vissa kanske och se vad som händer. Det här är så fascinerande med korrektur och textredigering. Att rensa bland vissa ord kan verkligen göra stor skillnad för helheten.

Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Skåneresan – nu ser vi de anhöriga barnen!

Konferensen Every child has the right to… uppmärksammar barnen. De som står i skuggan när livet skaver/vänder/raseras för en familj. Barnen som ibland blir vuxna för tidigt. Barnen som egentligen inte valt att vårda. Barnen som kanske blir destruktiva. Barnen som tar alldeles för mycket ansvar. Barnen som blir så starka att de går sönder. Barnen som borde få vara barn. 

I min föreläsning ”Jag är både stark och svag” så ville jag förmedla barnets rätt just att både få vara stark och svag. Ingen ska behöva vara så stark så att den går sönder. Mitt budskap är att se hela familjen och tänka på hela familjens hälsa. Även om det inte går att bota en demenssjukdom så måste det gå att lindra familjens lidande.

Jag kände att budskapet gick in hos åhörarna, det var en fin stämning med stort engagemang i lokalen. Innan och efter min föreläsning hade jag intressanta samtal med olika professioner som kändes så berikande. Vilken kraft det finns! Wow! Om vi alla gör något för att hjälpa barn så kommer livet bli lättare för så många. Medmänsklighet. Inte blunda. Våga ställa frågan: hur har du det hemma?

Dessutom kändes det så fint att äntligen kunna säga DET BLIR EN BOK!!! Jag övar på att tillåta mig själv att prata om boken UTAN att känna Jantespöket: inte ska väl jag… JO! Klart jag ska. Jag ska vara stolt!

Efter föreläsningen så sökte jag mig till Malmös grönska och hittade en så fin park som jag tror heter Slottsparken. Det har blivit en grej att när jag har pratat och delat med mig av min själ så verkar kroppen likt en magnet dra sig till träden, skogen och det gröna för återhämtning. Det är viktigt att fira också så jag käkade en bulle med bulle.

Tack Demensförbundet för att jag fick åka på den här konferensen. Jag vill passa på att hylla de som föreläste på samma seminarium som mig för att ni alla sprider något så viktigt – glädje och hopp.  Ventilene som gav mig massor av nya tankar kring begreppet dysfunktionalitet. I deras verksamhet tar de vara på superkrafter! Clownmedicin – Glädjeverkstan ger färgglad glädje i det allra svåraste. Ågrenska visar att det går att se barn och lyfter syskon. Heja, heja, heja. 

Nu åker jag snart hem från Skåne och gör mig redo för en sista korrekturgenomgång av boken innan förlaget ska få rå om min text.

#youngcarers2017