Trailer… 

Följ med i pappapusslet! Försvinner och stannar kvar har numera en trailer, trettio sekunder som beskriver vad den här berättelsen kommer att handla om. Den finns på min facebooksida (www.facebook.com/jeogonblick) och länken nedan. 

Kära, fina ni som följer bloggen, gör en författare jättejätteglad och dela trailern på Facebook. ❤️ 

Ha en fantastisk helg! 

https://www.facebook.com/jeogonblick/videos/1587561704598796/

Annonser

OMSLAGET

978-91-7577-592-0

Jag presenterar stolt omslaget till Försvinner och stannar kvar! 

Jag har fotograferat och redigerat bilden, det är en miljö från platsen där jag växte upp. Där åkrarna är det enda som (nästan) hjälper mot Alzheimers huvudvärk och pappa och jag cyklar på grusvägarna till smultronstället…

Formen och det grafiska har Anna Rudolphi grejat. Hon hittade ett typsnitt som jag blev ännu mer kär i än det jag själv tagit fram som förslag.

Nu är det inte långt kvar… Så bevaka på Bokus och häng på, snart kör vi!

#BOU2017 OKTOBER = En bok utgiven 2017

9789163896330

BoU-utmaningen 2017

Sjörök 

av Camilla och Viveca Sten

Första boken i serien Havsfolket heter Djupgraven

Tuva är en bortbyting. Havsdottern. Hon som bokstavligt talat räddar människor från att drunkna men vad får hon för det? Ett ständigt utanförskap. Hon gömmer gälarna på halsen med en ständig halsduk.

Österman brukar alltid skjutsa till skolan, men en morgon kommer han inte med båten. Dimman tjocknar och olyckan känns i luften. Det är något nytt. Ett stort mörker som krafsar, vassa naglar som gör sig redo för att inta bryggorna… Och allt hänger på Tuva. Hon bär ett helt skärgårdssamhälle på sina axlar. Kan hon rädda Österman? Kan hon rädda Rasmus? Och kan hon rädda sin pappa från det som havet inte rår för – ölburkarna på vardagsrumsgolvet.

Pakten är bruten. Så säger en röst från havet. Balansen är rubbad. Människorna har förbrukat sitt förtroende och priset – det är smärtsamt att betala.

Jag tänker på alla bokslukande kids som älskat Kristina Ohlssons och Ingelin Angerborns skräckböcker. Vad gör man då i tomrummet när alla läskigt bra böcker lästs ut? Här är lösningen: Läs serien om havsfolket! Perfekt skärgårdskräck med suggestiv stämning som ger mysrysningar. Inte bara för 9-12 åringar, jag är 25 och slukar dessa böcker med stort intresse, det är någonting med den tjocka dimman, lukten av åska, fukten som sätter sig i husväggarna och hur hela berättelsen har ett kallt blått filter över sig som gör att jag verkligen fastnar.

DESSUTOM! Boken lyckas att engagera i miljön som en livsviktig bonus. Vi måste vara rädda om Östersjön. Läs gärna Johan Tells bok och gör en positiv miljöförändring IDAG.

FullSizeRender-2Bokbild högst upp: Bonnier Carlsen.
Läsupplevelsebild: Privat.

Gästblogg: ”Att skriva är att andas”

Maria 2

”Jag ska bli författare när jag blir stor!” Åttaåriga Maria var säker på sin sak. Ett sådant där barn som inte kunde gå de få stegen till bilen utan att ha näsan i en bok. Som prioriterade bort kompisar en solig dag för att sitta i garderoben och läsa. Och det lästa gav ständigt inspiration till eget skrivande.

Orden kom att ta en stor plats i mitt vuxenliv också, i arbetet som språkforskare, universitetslärare och läromedelsförfattare, men det skönlitterära skrivandet hade jag tappat bort. En fyrtioårskris ledde till en blogg, och här startade min resa tillbaka till ett friare skrivande – med helt andra teman än pronomen och prepositioner.

Så ställdes livet på ända, när beskedet om min fjärde graviditet landade samtidigt som min mammas demensdiagnos. Som anhörig simmade jag i ett hav av känslor – oro, frustration, skuld, skam – och kämpade för att räcka till för alla. Jag letade efter berättelser att känna igen mig i, men hittade inget om det jag upplevde, att samtidigt vara mamma till små barn och till sin egen mamma. Jag bestämde mig för att skriva boken jag själv saknade.

Det dröjde innan jag kom igång. Av integritetsskäl skrev jag inte medan mamma fortfarande levde, och det fanns inget bra slut förrän jag själv upplevt den försoning som hennes bortgång medförde. Jag var lite rädd också; det var så längesen jag skrivit skönlitteratur. Min syster, som är NLP-coach, hjälpte mig att visualisera hur jag gick in ”Muséet för gamla övertygelser” och från dammiga krokar plockade ner mina tvivel. Och minsann, orden flödade på där på skrivretreaten i Älvdalen där jag drog igång.

Jag bestämde tidigt att det skulle bli en roman, inte en självhjälpsbok. Att hitta på berättelser var något jag saknat, och jag föreställde mig att läsare lättare skulle kunna ta till sig känslorna jag ville gestalta inuti en annan människas historia. Samtidigt ville jag inte skriva en självbiografi – jag behövde skapa distans till mina egna upplevelser, även om de gav mycket inspiration.

Nästan två år tog skrivprocessen, med alla genomläsningar och omarbetningar. Trots det tunga ämnet var det roligt att skriva. En enda gång körde jag fast, och då intervjuade jag helt enkelt min huvudkaraktär och fick den hjälp jag bad om!

En februaridag 2015 postade jag mitt manus till de femton förlag jag föreställde mig skulle kunna vara intresserade, med lika delar skräck och förväntan. Först kom den stora tystnaden under flera månader, och sedan kom första mejlet. En standardrefusering.

Det fortsatte på samma spår. För varje refuseringsmejl sjönk mitt mod, och när det sista kom hade jag helt tappat tron på mig själv som romanförfattare, trots att jag under den här tiden fått fem egna noveller, liksom två barnböcker skrivna tillsammans med min äldsta dotter, antagna.

Det var tack vara den dottern som det alls blev en roman till sist. Hon gav ut en översatt bok på eget förlag, och när jag såg hur smidigt det gick och hur bra det blev bestämde jag mig: min bok vill ut till världen och om ingen fattar det får jag själv se till att det blir så.

citat_Maria_Estling_vannestalHela boken manglades igenom igen med ögon som vilat i över ett år. Jag fick också hjälp av den där multikompetenta dottern; hon målade omslagsbilden, gjorde layout och satte boken. Efter hennes positiva erfarenheter av utgivning via Publit valde jag dem. Vi laddade upp omslag och inlaga, satte försäljningspris, anmälde till Bokinfo – som AdLibris & co beställer via – och köpte hem ett gäng böcker att sälja själv. Klart! Lagom till vår lokala bokmässa i november kom den, min debutroman, Lex Katarina, om att leva i ”sandwichgenerationen”.

Vilka är då för- och nackdelarna med att ge ut en bok på eget förlag? Eftersom jag har lång erfarenhet av förlagsutgivning också kan jag jämföra.

Den största fördelen – förutom att en bok som andra förlag inte bedömer har tillräcklig säljpotential ändå kan få ett existensberättigande – tycker jag är att jag har full kontroll över utgivningsprocessen. Jag behöver inte kompromissa med det som är viktigt för mig. Ofta har det funkat bra även på förlag, men jag har också upplevt att en novellantologi jag deltog i fick en oproffsig layout och att en fackbok fick ett omslag jag inte alls gillade. Jag behöver inte heller stressa inför deadlines som någon annan har satt upp.

Den största utmaningen är att nå ut, eftersom vi egenutgivare ofta varken har kanaler, kontakter eller stora marknadsföringsmuskler. När min första förlagsutgivna barnbok fick en fin recension hos Bibliotekstjänst köptes boken exempelvis raskt in till massor av bibliotek. Lex Katarina har inte ens fått en recension, vilket egenutgivna böcker tyvärr ofta råkar ut för. Biblioteken får bara veta att den finns om jag kontaktar dem personligen. Det står på min långa att-göra-lista …

Och trots att boken nominerats till Selmapriset, rekommenderats av Demensförbundet, fått jättefin läsarrespons och en hel del medial uppmärksamhet, bl.a. genom medverkan i Hemmets veckotidning och SVT:s Go’Kväll, har jag inte sålt mer än trehundra böcker, varav hälften till vänner och bekanta.

Alla som skriver böcker har förstås inte heller tillgång till det stöd i form av korrekturläsning, layout och annat inom familjen som jag har. Det är dyrt att ta hjälp, och tyvärr har jag sett många exempel på egenutgivna böcker med såväl dåligt språk som oproffsigt utseende.

Om man som jag ger ut på ett Print-On-Demand-förlag som Publit, så blir priset per bok också relativt högt. Jag slipper sitta på ett kostsamt boklager, men det kan vara svårare att hitta återförsäljare och locka köpare. Genom att trycka fler böcker i taget kan du pressa priset rejält, men då gäller det att både ha resurserna och tilliten till att böckerna blir sålda.

Trots utmaningarna är jag oerhört glad över att min bok fick se dagens ljus till sist, inte minst när läsare berättar hur mycket den har betytt för dem. Nu jobbar jag med en uppföljare, och snart kommer tredje barnboken om Lovis Ansjovis.

För mig hänger skrivandet ihop med själva överlevnaden. Om jag inte får skriva får jag inte tillräckligt med luft för att må bra. Jag skriver, alltså andas jag.

Lex Katarina 1.JPG
Författarfoto: Malin Enestubbe
Bokfoto: Marias privata
Text: Maria Estling Vannestål
Läsa mer: Marias hemsida 

#BOU2017 september = en augustprisvinnare

har_ligger_jag_och_bloder-3

BoU-utmaningen 2017

En bok med wow-faktor. Allt börjar med att sextonåriga Maja i ett dramatiskt ögonblick sågar av sig toppen av tummen på en skulpturlektion då hon gör en flamingohylla. Det är ett absurt och intensivt skildrat kapitel som verkligen river igång berättelsen på en gång – jag älskar det! Och jag lider med Maja. För efter den där tumincidenten så blir hennes pappa orolig över att hon inte kan verbalisera sin ångest. Att det där med tummen och sågen var med flit.

Varannan helg åker Maja till Norrköping för att bo hos sin mamma men just den här gången så är mamman inte hemma. Det finns inget meddelande. Ingenting. Maja tar sig an rollen som vardagsarkeolog och genomsöker noga bostaden efter ledtrådar, samtidigt som hon tjuvläser pappans e-post. Maja får veta saker som det inte är menat att hon ska veta och det kommer förändra allt.

En bok om kärlek, relationen till föräldrarna, livet på gymnasiet, diagnoser och människor bakom diagnoser. Den är rolig och chockerande, ibland tänker jag: får man skriva så här bra/rakt på? Rekommenderas till alla sextonåringar och även vuxna människor som behöver en stark läsupplevelse. Och låt bli att såga av er tummen, det verkar göra jävligt ont enligt den här boken.

 

Yoga för dig som skriver del 7: Dödsstilla och stressdödaren

DSC_7812

Nu är vi i slutet av yogaresan för den här gången (det var så kul att blogga om yoga så det lär bli fler tillfällen!) Och i slutet av en yogaresa så är det fint att avrunda med shavasana, död mans ställning, likpositionen, inte så trevliga namn för denna vilsamma stund. Det är så olika hur vi upplever shavansana, för vissa kan det vara superstressande, därför tycker jag inte att man måste vara länge i shavasana, känns det rastlöst kan du vänja in dig lite i taget. För vissa är det yogans svåraste position, för andra den enklaste.

Del 1 Vila hjärnan 
Del 2 Axlar och tår
Del 3 Rygg och nacke
Del 4  Trettio viktiga sekunder för hela kroppen
Del 5 Godbitarna och andningen
Del 6 Höften 

DSC_7803

Lägg dig på rygg.
Låt fötterna falla ut åt sidan.
Låt armarna vila en liten bit från kroppen.
Om det känns okej så kan handflatorna peka uppåt mot taket/himlen men annars kan du vända handflatorna nedåt mot golvet/marken.
Checka in med nacken så att du inte ligger och spänner dig.
Lägg gärna en ögonkudde eller en sjal över ögonen för mer avslappning.
Lägg gärna en filt över dig också för vi blir lite mer frusna när vi slappnar av.
Andas, inte på något särskilt sätt, utan bara som andetagen naturligt kommer.

Avsluta dina yogapass med att vila i Shavasana tio andetag och om du har möjlighet, gärna längre, tio minuter är guld! Det är lätt att somna så en timer är bra eller så kan du lyssna på någon fin yogamusik. Till exempel In the light of love med Deva Premal och Miten.

DSC_7804
Variant. Jag kallade den stressdödaren. Ett mycket bra alternativ till Shavasana. Du kan också göra den bara som den är, det behöver inte vara i anslutning till ett yogapass. Perfekt för nedvarvning eller akut omtanke om sig själv när livet är skört, stressigt eller slitigt. En ögonkudde är som sagt inget måste, vi måste inte ha prylar för att kunna yoga, det går lika bra med en sjal eller att bara blunda förstås. Du kan sätta en timer på 5-10 minuter.

101 saker att göra för ditt skrivande 76-101

FullSizeRender-13

Nr 1- 12
Nr 13-25
Nr 26 – 50 
Nr 51-75

76. Bullar och sorg
Skriv en text som handlar om kanelbullar (får också bytas ut till mandelbullar, blåbärsbullar, lingonbullar) och sorg. Bläddra ner för en till övning med matigt skrivande.

77. Låttext blir novell
Leta reda på en låttext du gillar eller hatar. Det är roligare om du tar en låt som du har svårt för. Läs igenom texten (kanske är det första gången du förstår vad låten verkligen handlar om) och använd sedan texten som skelett till en  berättelse, lägg till och dra ifrån –  nu är du igång!

78. Jag ska aldrig skriva…
Deckare? Tantsnusk? Poesi? Skriv en novell eller kortare text i en genre som du sagt att du aldrig ska skriva. Förvåna dig själv.

79. Läs en text till musik
Prova att läs någon av dina egna texter högt till musik. Det kan vara rätt häftigt faktiskt – bra tillfälle att öva på självförtroendet och rytmen inför uppläsningar.

80. Lek ljudbok
Håller du på att skriva en roman? Spela in flera kapitel, så många du orkar, på mobilen och lyssna igenom i lugn och ro gärna med en varm dryck som sällskap, penna och papper i handen. Du kommer antagligen känna att massa måste ändras, det är okej, men låt det också bli din motivation till att om du drömmer om ljudbok så är du i alla fall på gång. Det här är bästa sättet tycker jag att höra vad som faktiskt fungerar i en text.

81. Skriv om matminnen
Vilken var din favoriträtt när du var liten? Hur var det när du åt den maten? Fanns det någon mat som du ville kräkas bara du kände en svag bris av… surströmming, potatisbullar, skolans pannbiffar, ärtsoppa eller brysselkål? Fick du veta något som förändrade ditt liv i samband med en måltid eller var det en tryckande stämning vid julbordet när du var åtta? Använd ett gammalt matminne och skriv om det.

82. Nörda ner dig i verslära
Googla versmått och plugga på – utmana dig själv att skriva lyrik på sapfisk strof.

83. Nyhetsstoff 
Plocka fram en dagstidning eller gå in på webbvarianten, välj en rubrik slumpvis, läs inte artikeln men använd rubriken som inspiration till en text som inte är journalistisk.

84. Intervjua någon
Olika sorters skrivande berikar! Läs en bok om att skriva journalistisk/reportage och intervjua någon.

85. Skriv om zombies
Men gör det på ett icke-självklart sätt. Lite inspiration: zombie-florist, zombie-bibliotekarie, zombie-fysioterapeut. Nu är det din tur att skriva, shoot!

86.Uppdatera sagan
Plocka fram en gammal saga och omvandla den till 2017.

87. Skriv om tiden då dina föräldrar var unga
Gör research på dina föräldrars (eller välj en förälder) decennium och skriv en text som utspelar sig i den tiden. Fråga gärna morsorna och farsorna om hur det var, samla stoff! Lyssna på musiken från den tiden när du skriver för att hamna i rätt mood.

89. Skriv poesi om studenten
Om du inte har tagit studenten än, skriv en dikt om hur du tror det kommer vara/kännas i stunden och efteråt. Om du har tagit studenten – minns tillbaka. Tänk utanför lådan, du måste inte skriva om de klassiska ögonblicken, mössorna och vita kläderna utan fokusera gärna på upplevelsen, det som rörde sig i huvudet och så vidare.

90. Skriv om ilska och röda ballonger
I den här texten måste du skildra känslan ilska (utan att nämna den, gestalta istället!) och det ska förekomma röda ballonger vid något tillfälle. Varsågod!

91. Havet
Skriv om en människa som badar i havet för första gången.

92. Var ett hus
Skriv en text ur ett hus perspektiv. Just det, du är huset och du ser, hör och vet allt om människorna som bor innanför dina väggar. Det här kan bli humor, skräck eller realism, precis vad du känner för.

93. Ditt livs sorg
Skriv om det allra jobbigaste du varit med om. Dela gärna texten med någon du litar på och tycker om. Ibland är det skönt att skriva även om det gör ont.

94. Om du fötts tio år senare
Jag är född 1992. Hur hade mitt liv varit om jag föddes 2002. Lek med tiden och placera din ankomst till jorden tio år senare och skriv om din barndom utifrån det scenariot.

95. Första gången
Skriv en dikt på temat första gången. För inspiration kan du till exempel lyssna på Magnus Uggla. 

96. Sympatiskt monster
Skriv en text om ett sympatisk monster. Få läsaren att verkligen, verkligen känna med varulven/vålnaden/vampyren.

97. Stjärnhimmel och falukorv
Den här texten ska innehålla en sån där sagolik stjärnhimmel, alldeles djupblå strösslad med vita prickar. Och så ska en falukorv med på något sätt. Frustrerande va? Nyttig övning. Det kan ju bli något bra. Eller inte alls. Men prova!

98. Sjukhus
Skriv en text som utspelar sig i sjukhusmiljö.

99. Skriv om döden. 
Möt dina tankar och känslor kring detta allmänmänskliga tema och skriv det som dyker upp.

100. Lycka och snökaos
Insnöade människor finner lyckan – din uppgift är att berätta storyn!

101. Var en superhjälte
Skriv en text där du är superhjälten, hitta på en superkraft du inte läst om tidigare.

 

Konsten att vara pinsam – om research, skämskudde och att omfamna sin knasighet

Jag ska idag berätta om konsten att vara pinsam. Det handlar om research. Idag åkte jag buss och jag är inne i skrivar-mood så jag fotograferade ut genom rutan sånt som inspirerar mig, en del av min hjärna tänkte: nej nu är du sådär författarkonstig igen, vilket födde idén till det här inlägget och att omfamna knasigheten istället för att förakta den. Jag tror inte att människor trivs i trånga små boxar om hur en människa får vara.

Nu när Försvinner och stannar kvar snart kommer ut och ska flyga fritt så känner jag en längtan efter att jobba med mina andra manus, bland annat ungdomsboken. Research är en av de viktigaste beståndsdelarna av mina skrivarprocess. En bra research kräver lite mod. Att våga ställa frågor, prata med människor, fråga experter och utmana sin bekvämlighetszon, om man inte redan är superbekväm med allt sånt, grattis till er som är det! För mig är det övning men jag har en ganska nice egenskap, ibland glömmer jag att många saker i livet skrämmer skiten ur mig.

Även när jag skrivit om mig själv, inför Försvinner och stannar kvar, så har jag behövt göra research. Låter kanske märkligt när man skriver en självbiografisk roman att göra research men min barndom var inte igår – jag behövde fysiskt gå tillbaka till vissa platser för att till exempel få till bra miljöbeskrivningar och hjälpa minnet. Och nu ska jag berätta om ett av mina pinsammaste författarögonblick hittills (fler lär väl komma).

Jag besökte en sommarlovsstängd skola, med tillåtelse från rektorn, jag hade målat upp en bild innan i mitt huvud av hur det skulle vara – jag skulle gå långsamt längs med korridorerna som skulle vara alldeles tomma och jag skulle med tårar i ögonen låta minnena framkallas. Som i en film med soundtrack och allt. Jag skulle gå runt i kanske en timme och bara insupa atmosfären, känna litteraturen och få kontakt med mitt inre barn. Jag skulle luta mig mot en vägg, glida ner på golvet och krampaktigt skriva ner mina känslor i ett anteckningsblock. Typ. Det blev inte riktigt så.

För när jag kom upp till den där korridoren jag ville få med i min bok så var den inte tom. Nej skolan höll på renoveras och där fanns två hantverkare som förvånat tittade på mig. Jag blev så jäkla rädd att de skulle slänga ut mig, bli arga eller fråga varför jag var där. Grejen är att är man orolig över att någon ska undra varför man är där så kommer man utstråla den känslan. Det vill säga, jag fattar ju nu att jag var livrädd för att framstå som konstig, alltså framstod jag troligen som lite konstig, för med uppspärrad blick (jag var ju påkommen i mitt hemliga uppdrag!) och superstressad röst förklarade jag gällt i ultrarapid:

”ALLTSÅ JAG SKRIVER EN BOK SÅ JAG GÖR RESEARCH OCH JAG SKA BARA KOLLA LITE HÄR MEN FORTSÄTT NI JAG SKA INTE STÖRA. HEHE. JAG HAR GÅTT PÅ DEN HÄR SKOLAN. EH. SÅ JAG SKA BARA GÅ OCH TITTA LITE HÄR.. JA… FÖR SKRIVANDET.”

Det blev en kul dag på jobbet för hantverkarna. De var ju ganska så måttligt intresserade av mitt skrivande så de ryckte på axlarna, skrattade lite och fortsatte sedan med sitt.

Och jag skyndade mig igenom korridoren på tjugo sekunder samtidigt som huvudet snurrade, hann jag få med miljöbeskrivningen nu? Hann jag få feeling?

I efterhand älskar jag den här historien. För att jag vågade vara pinsam. Nu kan jag omfamna min awkwardness. Våga vara knasig! Idag till exempel såg jag ett brev och par burkar ligga på trottoaren i ett arrangemang som gjorde att min författarhjärna tänkte: ”Ah! Här ligger en berättelse.” Först tänkte den tråkiga hjärnan: ”gå förbi, det är skumt att ställa sig och fotografera av en berättelse bara sådär” men författarhjärnan tänkte: ”Vänd om och fota nu. GRYM inspiration ju! Det här kan jag använda.”

Och ja någon tittade.

So what.

Lyssnar jag på författarhjärnan får jag ett roligare liv, antagligen skriver jag bättre också. Sen är det klart att ibland får jag be min författarhjärna att lugna ner sig litegrann och påminna den om att allt inte är litteratur.

När jag var tonåring hade jag social fobi, så ibland gör sig de såren påminda, skräcken över att någon ska tycka att jag är knäpp, men det är en gammal tanke från ett gammalt liv som inte ska definiera mig idag. Idag älskar jag ju den knäppheten, knasigheten, märkligheten som just gör att jag ofta har en ganska rolig vardag. Så låt det knäppa, märkliga, vackra, idérika, fantasifulla stråla, skina, blomstra.

P.s. Det blev en bra miljöbeskrivning ändå för jag hittade en annan korridor som faktiskt var tom och jag kunde stanna upp, anteckna och få med några bra grejer därifrån som gjorde att texten blev snäppet bättre.

Har du gjort något märkligt i samband med research eller skrivande? Dela gärna med dig i en kommentar. Eller finns det någon research du skulle vilja göra men inte vågar? 

Yoga för dig som skriver del 6: höften

DSC_7812
Del 1 Vila hjärnan 
Del 2 Axlar och tår
Del 3 Rygg och nacke
Del 4  Trettio viktiga sekunder för hela kroppen
Del 5 Godbitarna och andningen

Jag får ofta ont i höften när jag sitter mycket. Alla har vi väl våra kroppsdelar som gärna vill trilskas, för mig har det alltid varit höften. Kan bero på att jag hade en knäppande höft (ja det finns) i tonåren. Idag är min höft mycket gladare men den blir sur på mig när jag sitter mycket så då brukar jag göra rocking the baby. Vad tusan är det undrar du nu, jo det är en magisk yogagrej som vi tar oss an denna torsdagskväll.

DSC_7805

Sätt dig som en skräddare. Lyft upp ena benet genom att du hakar i foten i ena armvecket och placerar den andra handen där du når, du kanske låter fingrarna flätas samman på framsidan av vaden eller så låter du bara din andra hand vila på knäskålen. Du når dit du når! Det är som att hålla en bebis. Nu kan du vagga benet fram och tillbaka, sida till sida och försiktigt tänja ut höften. Gött! Gör om med andra benet. Kom i håg att andas samtidigt. Lugna sköna andetag.

Sista delen av yoga för dig som skriver dyker upp på bloggen om en vecka. Då ska vi göra det allra bästa som finns i yogan, helhjärtat vila.

 

Internationella alzheimersdagen

FullSizeRender-4

Klistrar in mitt inlägg från Facebook idag.

Idag är det internationella alzheimersdagen. Det är en dag då jag väljer att skänka pengar till forskningen men det är också en dag då jag tänker på vad vi kan göra NU för att stötta de personer som idag lever med en demenssjukdom. 

💙Vi kan börja med att se människan bakom sjukdomen. Personen HAR en demenssjukdom. Personen ÄR inte sin sjukdom. Det handlar om människosyn.

💛 Vi kan plocka fram musiken som väcker minnen. Det kan vara Taube, Mozart, Monica Zetterlund, Abba, Metallica eller David Bowie. Eller precis vad som helst. Musik kan betyda så mycket för en människa.

💚 Vi kan vara detektiver och hitta vägar tillbaka i minnets mörker. Vi kan se möjligheter till livskvalitet. Om det inte längre går att göra det som gick att göra förut, kan man göra det på ett annat sätt?

💜 Vi kan ta hjälp av varandra, tillsammans blir vi så mycket starkare, vi kan gå med i föreningar och vi kan skapa mötesplatser där vi kan stötta varandra.

💛 Vi kan vara snälla mot varandra. Om någon på jobbet börjar visa tecken på minnessvårigheter, möt den personen med kärlek istället för att snacka skit. Visa att du bryr dig och stötta personen i att söka hjälp.

💙 Vi kan möta personer som har en demenssjukdom med tålamod, icke-dömande, respekt och nyfikenhet. En Silviasyster lärde mig att se den demenssjuke som en läromästare.

💜 Vi kan PRATA om hjärnan och bryta skam. Ibland blir vi sjuka i hjärtat, ibland i lungorna och ibland i hjärnan. Demenssjukdom ska inte längre vara ett tabu, det räcker nu.

Demenssjukdomen raderar minnen, gör att en människa tappar kognitiva förmågor och får svårare att hantera sin vardag. Det är ett lidande för den som drabbas och tungt för oss som står bredvid. Men demenssjukdomen raderar inte minnena i sig. Vi som står bredvid kan kriga mot sjukdomen genom att fortsätta berätta den demenssjukes berättelse, genom att kämpa för det som finns kvar.

Vill du skriva din berättelse om det som finns kvar? Använd hashtagen: #detsomfinnskvar

KRAM från Jenny Eriksson författare

Ping
Alzheimerfonden
Demensförbundet
Alzheimer Sverige
Unganhörig
Stiftelsen Silviahemmet