Mina böcker

Sagt om Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-12-11 kl. 07.54.21

Nu börjar Försvinner och stannar kvar hitta sina läsare. På något sätt är det då boken faktiskt blir bok känner jag. Och då är det tacksamt med dessa fina kommenterar som visar att någonting händer i läsningen. Tack ni som läser! Ni gör min text till något större.

Köp på Idus förlag 
Bokus
Adlibris 

Eller maila mig jeogonblick@gmail.com om du vill köpa signerat exemplar. 🙂

Annonser
Gästbloggare

Gästblogg: En historisk romanförfattares vedermödor

unnamed

En bra bok består av flera komponenter: en fängslande historia, karaktärer med djup, ett tilltalande språk … När det gäller historiska romaner tillkommer en aspekt – ja, du gissade rätt – den historiska.

När jag läser en historisk roman vill jag förflyttas bakåt i tiden. Jag vill bli övertygad och känna att precis så här var det. Genom att beskriva miljöer, föremål, sedvänjor och händelser kan författaren skulptera fram den rätta tidsandan. Ett tidlöst språk utan alltför moderna ord och uttryck är väl mer eller mindre en självklarhet.

När jag läser en historisk roman vill jag förflyttas bakåt i tiden. Jag vill bli övertygad och känna att precis så här var det.

Faktamissar och anakronismer, däremot, tar mig snabbt ur illusionen. Här passar jag på att kasta in en brasklapp. Jag hävdar inte att mina egna historiska romaner är utan fel. Precis som det är praktiskt taget oundvikligt att det slinker igenom ett och annat tryckfel (jodå, även hos de stora förlagen!), så är det svårt att helgardera sig mot historiska missar.

Det bästa vapnet i kampen mot de historiska felen heter research. Historisk research kan – och bör – företas på olika nivåer, från vardagsnära detaljer till stora historiska skeenden. Frågar du mig är det förstnämnda viktigast. Du kan ha hur stor förståelse som helst för vilka politiska motsättningar som ledde fram till mordet på Gustav III. Om damerna i hans närhet använder stålkrinoliner för att hålla ut kjolarna och hans tjänstefolk tillagar maten på järnspisar blir 1700-talsskildringen ändå inte trovärdig.

Den research som berör människors vardag tycker jag också är den mest intressanta. En välskriven faktabok om folkliv eller folkkultur kan uppsluka mig nästan på samma sätt som en bra roman. Den tar mig närmare dåtidens människor i allmänhet och mina karaktärer i synnerhet. Jag ser dem i nya situationer, förstår mer av deras liv och lär känna dem bättre.

Av den anledningen kan research bli riktigt känslosamt. Jag minns lyckotårarna som trängde upp i ögonen när Postmuseum skickade mig en karta från precis det år jag skrev om med järnvägar utritade och järnvägsstationer, gästgivaregårdar och postexpeditioner utmärkta. På den kunde jag se precis hur mina karaktärer färdades och var de övernattade.

Andra gånger leder researcharbetet till svårigheter, som när historisk fakta hindrar mig från att styra berättelsen dit jag vill. Ibland blir jag besviken på mina karaktärer – dessa i högsta grad levande personer som från någon okänd dimension förmedlar historierna till mig: ”Men Inez, du sade att du såg ett rådjur i skogen, men det fanns faktiskt inga rådjur i Gästrikland på 1870-talet! Varför försökte du lura mig?” Någon enstaka gång har jag fått ge upp och låta fakta vika för fiktion, men inte känns det bra.

”Men Inez, du sade att du såg ett rådjur i skogen, men det fanns faktiskt inga rådjur i Gästrikland på 1870-talet! Varför försökte du lura mig?”

Ibland är det förstås svårt, eller till och med omöjligt, att över huvud taget hitta den information man behöver. Det finns ingen kvar som minns hur det var. Vi måste förlita oss till de källor som finns och de spår som lämnats kvar i olika miljöer. Men det mesta går att hitta för den som verkligen försöker – även om det ibland krävs lite tur. Jag ska ge ett exempel.

Jag har gjort det enkelt för mig och låtit det mesta av handlingen i min romanserie utspela sig på fiktiva platser. Samtidigt har det varit oundvikligt att emellanåt placera karaktärerna på verkliga orter. Till exempel hamnar två av mina prästdöttrar i Öregrund. När jag var mitt uppe i skrivandet hade jag ingen tanke på att åka dit. Jag tänkte att allt ändå såg annorlunda ut på den tiden, och att Inez och Elsa är där en så kort stund. De går bara av en ångbåt vid kajen och söker upp en gästgivaregård, varefter de fortsätter per vagn ut ur staden. Inte värt kostnaden för bensin eller bussbiljetter att ta sig ända till Öregrund!

Något år senare – när boken var färdigskriven men ännu inte utgiven – hamnade jag, liksom Inez och Elsa, ganska oplanerat i Öregrund. När jag utfört mitt ärende passade jag förstås på att se mig omkring med mina författarögon. Kanske kunde jag hitta detaljer att krydda min Öregrundsskildring med? Bara jag lyckades finna platsen för den där gästgivaregården – som jag läst på internet att hade funnits.

Jag frågade i turistinformationen. Jag läste varenda informationsskylt i hela staden. Jag gick någon sorts historisk runda, som var intressant men i total avsaknad av gästgivaregårdar. Det enda jag hittade i den vägen var den före detta stadskällaren, som stod kvar intakt sedan 1800-talet, lång och rödfärgad, ett stenkast från kajen.

Men gästgivaregården då? Jag hade bedömt min nätbaserade källa som pålitligt. Hur kom det sig då att blotta minnet av den tycktes upplöst i intet? Besviken fick jag ge upp sökandet och sätta mig på bussen hem. Det hade varit en lång dag och jag höll precis på att slumra till när den förinspelade högtalarrösten annonserade namnet på nästa hållplats: ”Gästgivaregården!” Så hade jag slutligen funnit den – en bra bit utanför själva staden.

Väl hemkommen satte jag mig genast med min text och bytte ut gästgivaregården mot stadskällaren. Därutöver gjorde jag en del andra ändringar och tillägg, som jag hoppas ska få nutida Öregrundsbor att känna igen sig i staden.

För tillfället skriver jag om Karlskoga och förmodligen blir det en tur dit innan det är dags för slutkorrektur. Och det är väl gott och väl för en Hebybo att ta sig till östra Värmland. Värre blir det framöver, när handlingen förflyttar sig allt längre söderut. Frågan är hur lång researchresa en fattig författare kan kosta på sig … En sak kan jag i alla fall konstatera: det går inte att göra för mycket research!

Slutligen vill jag dela med mig av några tips för dig som planerar att skriva en historisk roman:

  • Bestäm dig tidigt för vilket/vilka årtal du skriver om. Och när du bestämt dig, ta reda på så mycket som möjligt om tiden, i både stort och smått.
  • Läs skönlitteratur, tidningar, magasin och andra texter från tiden. Det ger en god känsla för tidsandan.
  • Om möjligt – gör praktisk research! Upplev historien med egna sinnen, på t.ex. friluftsmuseum och i bevarade historiska miljöer.
  • Var inte rädd att fråga museer och andra experter! De flesta tycker bara det är roligt att kunna hjälpa en författare.
  • Svenska Akademiens ordbok finns på nätet (saob.se) och är ovärderlig för att ta reda på hur länge ett visst ord har använts och om det hade samma betydelse för trehundra år sedan som det har i dag.
  • Detsamma gäller personnamn. I Eva Bryllas Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon kan du ta reda på ett förnamns äldsta belägg i Sverige och namnets starkaste tidsperiod.
  • Ett av de vanligaste felen i historiska romaner rör tilltal. Dua, nia eller titulera, och i så fall vilken titel? Tilltalsreglerna i vårt land har periodvis varit onödigt tillkrånglade, så det är inte lätt att få det rätt. Men ta reda på så mycket du kan om vilka tilltalsformer som användes under den period du skriver om!

dsii-rekvisita-webb
Text: Linnea Dunér
Foto: Linnea Dunér
Läs mer: http://www.linneaduner.se/skrivtips
Facebook:
facebook.com/linnea.duner.forfattare.
Instagram: linneaduner

Läsning

Fyra fantastiska fakta!

IMG_1561
Utan inbördes ordning. Alla är awesome. Fyra fantastiska fakta för unga.

1. Fuck Mobbning
Detta är ett delvis partiskt boktips då jag själv medverkar i boken. Jag hade tipsat om den oavsett. För mobbning är förjävligt. Det är en vidrig stress och ångest som följer med en så många år efter mobbningen också. Den här boken är modig, berättelserna från oss som varit mobbade är som slag i magen av kunskap och ärlighet. Då går det inte att blunda. Vänd på boken för att läsa mobbarnas brev till de som utsattes. Den här boken är ett måste på varje skolbibliotek.

2. Kroppens ABC av Lina Boozon Ekberg, Eva Emmelin & Linda Madsen, illustratör: Alaya Vindelman. 
Ljuvlig bilderbok som är ett bra verktyg för vuxna så att vi kan svara på barns frågor och funderingar. Här finns mens, sorg, queer och dans. Öron, rumpor, kön, svett och bröst. Det jag älskar med den här boken är att den är öppen, kroppar får vara kroppar, känslor får vara känslor och människor får vara människor. Befriande. Jag läser den med ett leende.

3. Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Francesca Cavallo 
Den här boken borde heta godnattsagor OM rebelltjejer för den kan gärna läsas av alla människor oavsett könstillhörighet.  100 berättelser om fantastiska kvinnor. Konstnärer, motorcrossförare, dataingenjörer, aktivister och stjärnor. Fantastiska illustrationer också. Hett julklappstips!

4. Bli hjärnsmart. Lär dig smartare och bättre! av Johan Rapp. 
Hjärnan är ett av mina stora nördområden här i livet så ju fler awesome böcker om hjärnan – desto bättre! Den här boken ger schyssta studietips, perfekt för högstadieelever och gymnasieelever men också för den som ska börja plugga på universitet, även om tonen kanske är riktat till tonåringar så är tipsen användbara för studenter i alla åldrar. Lär dig om medvetandet, fokus och sånt som gör hjärnan glad och samarbetsvillig.

Mina böcker

VINN EN BOKLIG JULKLAPP

IMG_1342

På min facebooksida har jag en tävling där du kan vinna ett signerat och julklappsinslaget exemplar av Försvinner och stannar kvar . Du tävlar genom att motivera vem du skulle vilja ge boken till och varför. Det kan du göra som en kommentar här på bloggen, på Facebook eller genom att maila motiveringen ti
ll jeogonblick@gmail.com, skriv i så fall Tävling i ämnesraden.

Tävlingen avslutas den 14:e december.

Läsning

Hjärtslaget i Rosengädda

Att läsa Rosengädda-böckerna är som att äta riktigt god mat med ens favoritmänniskor på hela jorden. Verkligen samma goa känsla. Att krypa in i något varmt och mysigt, idyll och smärta på samma gång. Nu är sista sidan utläst och jag känner kärlek. Vilken berättelse! Jag har skrattat, jag har grinat och jag har blivit rejält hungrig eftersom Tessan lagar så god mat i böckerna. Jag tänkte att jag skulle skriva om handlingen men eftersom det är sista boken vill jag inte spoila, läs första boken istället Rosengädda nästa!, för tycker du om den så tycker du troligen om hela serien. Det höll hela vägen, magiskt! Låt mig citera en av mina favoritkaraktärer i Rosengädda, Bror: ”Jag är så noga med detaljerna att jag missar hela livet.”

”Men där under ligger gömda hemligheter och inväntar våren. Då spränger de sig genom lager av jord, grus och rötter. Tränger sig fram mot ljuset och exploderar i grönska och smaker. Hur bottenfrusna de än verkar från början”.

Gästbloggare

Gästblogg: Jag vill bryta tabun och rädda liv

IMG_2735

”Att du orkar arbeta så mycket med självmord! Det är ju ett otroligt tungt ämne!” Den typen av kommentarer får jag ofta av både vänner och människor jag inte känner. Och jag förstår dem. Jag har skrivit två reportageböcker på temat självmord och dessutom föreläst ett antal gånger om ämnet. Det är klart att det är tungt, men det är så viktigt att det är värt varenda minut av den tid jag lägger ner. Det räddar nämligen liv. Forskning visar att det är viktigt att våga lyfta ämnet, för när man bryter tabut törs människor som mår dåligt prata om det och då kan de få hjälp innan det är för sent.

2014 bestämde jag mig för att skriva en reportagebok och efter att ha funderat lite över olika ämnen föll valet på att skriva om hur det är att vara anhörig till någon som tagit sitt liv. I en Facebookgrupp hade jag just fått veta att det var dåligt med böcker i ämnet och en kvinna som förlorat sin son i självmord kände ett starkt behov av att kunna identifiera sig med andra som gått igenom samma sak. Jag kontaktade henne och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp på en intervju i min kommande bok. Det gjorde hon gärna och därmed var bollen satt i rullning.

Jag hade redan pratat med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag, som tidigare gett ut min roman Närmare dig, och hon tyckte precis som jag att en reportagebok om suicid kändes viktig. Det var värdefullt för mig att kunna säga till mina intervjupersoner att vi var säkra på att det skulle bli en bok i slutänden, för varför skulle de öppna sina hjärtan och blottlägga sina djupaste känslor om de inte visste att det verkligen skulle leda någonstans?

Jag bestämde mig tidigt för att varje reportage skulle utgå ifrån en känsla som många drabbade bär på, men som man inte så ofta talar om. När någon älskad person lämnar oss är de tre s:en självklara för de allra flesta; vi känner sorg, smärta och saknad. Men ett självmord väcker så många fler känslor och det är inte alltid man ens vill erkänna för sig själv vad det är som bubblar inom en. Det kan handla om skam, skuld, vrede, hjälplöshet eller till och med lättnad.

När någon älskad person lämnar oss är de tre s:en självklara för de allra flesta; vi känner sorg, smärta och saknad.

I Våra älskade orkade inte leva (2015) intervjuar jag åtta nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Samtliga medverkar öppet med namn, ålder, yrke och bostadsort. Detta är viktigt av flera skäl. Dels vill vi visa att vi vågar prata om något av det svåraste och tyngsta som finns och dels kan jag som journalist inte tumma en millimeter på sanningen när alla uppgifter lätt går att kontrollera genom att kontakta personen jag skriver om. Jag intervjuar även två personer som via sitt arbete kommer i kontakt med både de suicidala och de efterlevande, en präst och en psykoterapeut.

Att skriva om ett så känsligt ämne som självmord är kräver stor lyhördhet och fingertoppskänsla. Det hände att jag grät både medan jag intervjuade och när jag skrev, men under hela arbetet med boken drevs jag ändå så starkt av att boken var viktig och att den verkligen behövdes. Därför flöt arbetet med den trots allt på. Alla medverkade fick självklart läsa texten om sig själva och godkänna vartenda ord innan publiceringen.

På idéstadiet hette boken Våra älskade ville inte leva, men det allra första jag fick lära mig när jag började med mina intervjuer var att inget kunde vara mer felaktigt. De allra flesta vill egentligen visst leva, men inte under de förhållanden som råder just då. När ångesten blir så stor att det enda ljus de ser i den långa och svarta tunneln är att de själva kan göra slut på eländet – det är då det sker. Då blir det ett psykiskt olycksfall, som man allt oftare kommit att kalla det.

Varje år tar ungefär 1 500 personer sitt liv i Sverige och det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Det betyder fyra personer varenda dag, en var sjätte timme – året om. Ungefär 70 procent av alla självmord begås av män och det är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. Tittar man globalt över hela världen tar någon sitt liv var 40:e sekund. Självmord är alltså ett av de största samhällsproblemen vi har både i Sverige och i övriga världen. Sedan 1980-talet har självmorden minskat med ungefär 45 procent, men de senaste åren har kurvan planat ut och det märks en ökning bland unga. Därför måste vi prata om det. Vi måsta lyfta frågan för att få till en förändring.

Viljan att förändra och påverka växte sig allt starkare inom mig när Våra älskade orkade inte leva släppts och jag var med i media och pratade om den. Jag ville att något skulle hända. Nu när vi vet hur många liv som går till spillo varenda dag och vilket trauma det är för de anhöriga måste vi agera, tänkte jag. Tragiken kan inte fortsätta att pågå år efter år.

De här tankarna gjorde att jag ville skriva en bok till. Jag ville komma ännu närmare kärnan, alltså ännu närmare de suicidala själva. Jag bestämde mig för att intervjua människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att avsluta sitt liv. Vad var det som fick dem att ändra sig? Att tycka att livet trots allt är värt att leva och kämpa för? Vilken hjälp behövde de och vilken hjälp fick de? Hur kan vi dra nytta av deras historier för att förstå varandra lite bättre och därmed också kunna hjälpa varandra?

Resultatet blev När mörkret viker undan för livet (2016) och i den intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga suicidtankar eller gjort ett eller flera försök att ta sitt liv. Jag intervjuar även två personer som i sina yrkesliv kommer i kontakt med de suicidala, en professor som ägnat mer än femtio år åt forskning kring självmord och självmordsprevention, samt en ambulanspsykiatrisjuksköterska som jobbar på den speciella ambulans som ofta kommer till platsen efter larm om självmordsförsök.

Precis som i den förra boken var det avgörande att alla medverkande var öppna med namn, ålder, yrke och bostadsort, för att bryta det tabu som finns kring psykisk ohälsa och självmord. Att våga tala om något av det svåraste som finns, att livet ibland är så tungt och svårt att det inte verkar vara värt att leva, räddar faktiskt liv. Genom att våga berätta hjälps vi åt att bryta det tabu som finns och andra, som också mår dåligt, upptäcker att de inte är ensamma om sina mörka tankar och kan då söka hjälp för att må bättre.

Även här var titeln väldigt viktig och på idéstadiet hette boken När mörkret viker undan för ljuset. Än en gång fick jag dock lära mig att det var en förenkling av något så komplicerat som suicidalitet är. Det är nämligen inte så enkelt som att allt blir ljust bara för att man lever. Många brottas tvärtom under hela sitt liv med självmordstankar. I alla fall till och från. De kan behöva terapi och medicin under många år. Men trots detta orkar de ändå kämpa på, mörkret tvingas ge vika för allt det som livet innebär av toppar och dalar. Jag tycker att det är en fin tanke. Även om livet i perioder är nästan outhärdligt är det värt att kämpa för.

När mörkret viker undan för livet släpptes i samband med den internationella suicidpreventiva dagen den 10 september 2016 och samma dag fick jag en debattartikel publicerad i Aftonbladet. I den skriver jag att jag vill att kunskapsområdet psykisk hälsa skrivs in i skollagen under rektors ansvar. Där står redan att en rektor inom givna ramar har ett särskilt ansvar för att i olika ämnen integrera ämnesövergripande kunskapsområden som bland annat miljö, jämställdhet samt sex och samlevnad. Även riskerna med tobak, alkohol och andra droger ska tas upp och det görs varje år genom olika temadagar, föreläsningar och liknande. Det är hög tid att psykisk ohälsa blir en naturlig del av undervisningen för det är faktiskt livsfarligt att drabbas av psykisk ohälsa. Forskning visar också att ju tidigare vi talar om känslor och psykisk ohälsa desto större nytta gör samtalen. Vi måste ge barnen ett språk för att kunna sätta ord på sina känslor, tankar och upplevelser.

Ungefär 15 000 människor försöker varje år ta sitt liv och det betyder att det är 40 personer varje dag. Forskare menar att så många som 100 000 till och från bär på självmordstankar. Bara i vårt land. Det är ofattbara siffror. Men det är inte bara siffror – det är människor det handlar om. Riktiga människor. Någons pappa, mormor eller dotter. Någons fru, bästa vän eller chef. Kanske någon granne, syster eller son. Självmord och självmordstankar finns överallt. I alla samhällsklasser och i alla åldrar.

Men det är inte bara siffror – det är människor det handlar om. Riktiga människor.

Med alla dessa hemska siffror kan det kännas tröstlöst att skriva om självmord. Är det någon idé? Hjälper det ens det minsta?

Ja, det gör faktiskt det. När jag skrivit min första reportagebok fick jag ett mejl från en kvinna som försökt ta sitt liv många gånger under en tjugoårsperiod. Nu fick hon medicin som hjälpte henne att hantera livet, men ingen gång vid något av alla de tillfällen hon mått så dåligt att hon försökt ta sitt liv hade hon ägnat sin familj en tanke. När hon läst Våra älskade orkade inte leva blev den en livlina för henne. Hon skrev till mig att om hon någon gång i livet får självmordstankar igen ska hon ta fram min bok och tänka på hur illa hon skulle göra sin familj om hon tog sitt liv. Hur förtvivlade och ledsna de skulle bli. Jag blev oerhört berörd av hennes ord. Att få påverka någon att vilja och orka kämpa för livet – det är stort. Det är magi.

Och det gör att det är värt alla timmar jag lagt på att skriva om och föreläsa om självmord och självmordstankar. Tillsammans räddar vi faktiskt liv.

Joanna Björkqvist
journalist, författare och redaktör

Fotocred: Edvard Björkqvist

Läs mer:
Hemsida: https://joannabjorkqvist.com/
Grim förlag: http://www.grimforlag.se/
Debattartikeln Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/debatt/article23484925.ab

joannas_bocker

Bli utgiven

Lyckan när det är på riktigt

Version 2

I maj vaknade jag mitt i natten och undrade om jag drömt att jag fått förlagskontrakt. Om allt var ett påhitt, rent önsketänkande, en illusion. Eller kanske ett skämt? Jag fick påminna mig om att det var på riktigt. Jag var glad men med sorgkanter, hur skulle det gå? Skulle jag kunna göra om de sista redigeringsvändorna och få bort skiten ur manuset och skapa något riktigt vackert? Jag var förväntansfull och skräckslagen. Skulle jag duga? Skulle jag räcka till? Skulle jag för en gångs skull bli lite jäkla nöjd?

Först NU kan jag på riktigt fira. Det här är lyckan när det är på riktigt. När jag ser att det går. Jag kan sitta i nyhetsmorgon utan att skita ner mig, jag kan känna mig tillräcklig, jag kan planera en releasefest utan att bli stressad. Jag kan NJUTA av det som händer just nu. Det är rejält coolt. Varje steg ska firas. Och nu längtar boken efter att få läsas av just DIG. En bok blir ju faktiskt en BOK när den får sina läsare.

Jag känner FRID.
FÖRVÄNTAN.
EUFORI.
TJOHO-JABA-DABA-DOO!
Tankarna skriver sig själv i versaler. Jag måste påminna mig om att det här var det jag drömde om när jag var liten och nu är det på riktigt. Det är STORT.

Och det bästa är ju att det här är bara början.

Läsning

Den här veckan är min

IMG_0841

Den här veckan är min
av Ingrid Olsson
Gilla böcker, 2017

Vad skulle du göra om du var femton år gammal och lyckades lura till dig en alldeles egen vecka? En vecka helt utan föräldrar… Berättarjaget i den här berättelsen ska ringa Lukas. Och äta nudlar. Och smula chips och sparka på mammas prydnadsfågel. Och kanske ligga.

”Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Det där glappet mellan mamma och pappa; vilket perfekt ställe att stoppa hemligheter.”

Möjligheterna är många. Det blir fest och det blir jävligt fel. Lukas verkar gå tillbaka till sitt ex och sveket fräter. Det här är en berättelse om frihet kontra trygghet, kärlek kontra rädslan för att inte ha någon.

Jag älskar Ingrid Olssons koncentrerade språk med korta rader. Det är rappt och fyllt av känsla och engagemang för huvudkaraktären.