Att berätta sig själv

I kreativt skrivande 3 vid LTU så ingår Merete Mazzarellas Att berätta sig själv i kurslitteraturen. Det är en inspirationsbok för den som vill skriva sitt liv.

”Det är inte så att skrivandet är en enkel tvåstegsprocess där man först bestämmer sig för vad man vill säga och sedan säger det. Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga.”
så citerar Mazzarella den sydafrikanska nobelpristagaren Coetzee.

Jag stämmer in! Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande.

Det är samtidigt som jag skriver som jag kommer på vad jag ska skriva! Jag skriver fram det. En rörelse vid datorn, vid pennan och ibland i huvudet någon helt annanstans  men det mesta sker när jag sitter och skriver på något som känns riktigt dåligt för jag har ingen aning om vad jag säger och sedan PANG kommer det, orden som jag vill få ur mig från allra första början.

Jag har läst lite mer än hälften av Mazzarellas bok och det jag kan säga om det jag läst är att det finns många bra tips apropå gestaltning (show, don’t tell), kronologi och processen. Det jag bär med mig från Mazzarellas bok är att mat, måltiderna, säger mycket om människor och en familj.

Det får mig att fundera på vilken roll maten har i min egen självbiografiska roman. Jag tror att jag har med någon korv stroganoff, men inte så mycket mer i matväg… 🙂 I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.

Nä nu kommer jag på! I min självbiografiska roman har faktiskt morötter en väldigt stor betydelse. Se där. Den som varit på en föreläsning med mig vet exakt vad jag menar, den som inte varit det får hålla till godo med vad morötter kan betyda i ett sjukdomshelvete.

När man blir man färdig då?

Den här boken har haft många ups and downs, som livet självt. Självbiografiska romanen alltså. Min vän Anna har sett boken gå från fragmentarisk till mer boklig. Det var magiskt, när textskruttarna inte längre bara var små skruttar utan faktiskt kunde broderas ut och att jag faktiskt har förmågan och kunskapen, att kunna tänja en text, gestalta och så vidare. Författarpower!

Nu heter mitt bokmanusdokument nr 6.

Sjätte versionen.

Och innan dess.. Ni vill inte veta hur många som funnits innan! Jo kanske vill ni, men ärligt talat vet jag inte själv. Tio, femton? De allra första raderna jag skrev när jag var tio. Min pappa har alzheimer och…
Sedan klarade jag inte mer.

Nu har jag början, mitten och slut men jag är inte färdig.

Detta ska inte bli ett evighetsprojekt, det kan ju lätt bli det. Jag skulle ju lika gärna kunna sitta vid den här bloggen om femtio år och säga strax är den färdig, bara lite till putsa/fixa/pynta. Men så ska det ju inte bli.

Så här är min lista för att jag ska känna mig färdig att skicka mitt manus till förlag:

  • Jag ska göra ett nöjd-manus, som jag är nöjd med. Det betyder inte att jag tycker att det är perfekt. Men jag ska vara nöjd.
  • Det ska vara ett manus som jag kan stå för. Jag ska ge av mig själv det som jag vill ge, inte mer.
  • Trådarna ska hänga samman i berättelsen, det ska inte finnas några större luckor som stör.
  • Jag ska kolla språket och grammatiken minst två gånger mer än vad jag tror är nödvändigt.
  • Jag ska känna mig stolt. Apropå första. Nöjd. Och stolt.

Sedan är jag färdig med det första steget: ett manus som kan pröva lyckan. 

Himmel och helvete

Redigering är himmel och helvete.

För ena stunden/dagen älskar jag min bok. Jag sittdansar, firar och håller drömmen vid liv.

Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.

Då är det tur att jag har vänner som testläser och skriver så fin respons, jag sparar deras pepp och läser den om och om igen när det känns svårt. Tack Anna! Tack Malin!

Mest himmel ändå. För responsen ger mig moln att sväva på och jag påminner mig om min motivation, varför jag bestämt mig för att skriva en självbiografisk roman. För att historien måste ut ur min kropp. Bara måste.

Ett mål är en en dröm med deadline på. Innan jul ska jag ha ett självbiografiskt manus att skicka in till förlag, ett manus jag står för och är stolt över, som antagligen är operfekt men som innehåller min röst, mitt språk och den historien jag känner att jag måste berätta.

Höstterminen börjar NU.

P.s
Så ska jag ju vara lite kreativt tokig den här hösten och skriva en till bok parallellt med redigeringen av den självbiografiska romanen. Jajamän. I en kurs som heter Kreativt Skrivande 3 ska jag få färdigt ett gammalt bokprojekt. Det kommer ni kunna följa på den här bloggen. Äntligen ska jag skriva en fiktiv historia!