Allting stämmer, ingenting fungerar överhuvudtaget

Så här kan jag bäst sammanfatta den redigeringsperiod jag befinner mig i just nu:

Allting stämmer. Ingenting fungerar överhuvudtaget.

Jag fyller på med tålamod, bokens spellista och jävlar anamma. Och te. Heligt mycket te.

Skrivprocessen. Det är klurigt, det är roligt, det är frustrerande, det är utmanande. Tusen anledningar till att jag skriver, den främsta anledningen:  det är ett märkligt äventyr.

#BOU2017 FEBRUARI = Poesi skriven efter 2010

rabarberUnder ett rabarberblad 
av Lena Sjöberg
BoU-utmaningen 2017.

Så var det dags för februariboken i #bou2017. Poesi skriven efter 2010. När jag letade efter bok slog det mig att det inte finns så mycket ny ungdomspoesi, det är tråkigt tycker jag. Däremot finns det mycket ny poesi för yngre barn, jättefina böcker med verser, rim och dikt.

Den här är ju sagolik. Jag satt och sjöng vissa dikter när jag läste dem för de skriker efter att bli tonsatta (om de inte redan är det?). I de här dikterna ryms så mycket, skiftningarna mellan årstider, mellan liv och död, inomhus och utomhus, naturen i samklang med människan. Att gömma sig under ett rabarberblad och få varm choklad av en schysst förälder…

Den röda adressboken

bokbildDen röda adressboken 
av Sofia Lundberg

Det finns böcker som flyttar in i själen för att stanna för evigt. Så kände jag när jag läste den här bokpärlan. Jag tror den passar den som gillar feel-good, lite historiskt och böcker om människors livsöden. Det finns vissa scener som var de finaste jag någonsin läst, utan att överdriva. Det gick bara rakt in.

Boken handlar om Doris och hennes liv berättas utifrån en röd adressbok. I den finns det människor som passerat under hennes liv, vänner, kärlekar, familj och kollegor. Många människor är överstrukna. De är döda. Doris talar ofta själv om döden vilket hennes systers barnbarn Jenny inte tycker om. För Doris är ju inte färdig ännu.

Doris är en underbar karaktär, hon skildras med en rikt tanke – och känsloliv i en ganska mekanisk vardag med hemtjänst. Något förändras när hennes ordinarie hemtjänstkvinna är på semester. Vikarien är helt underbar, mjukare, vänligare och hon hjälper Doris hantera de minnen som gör ont och de minnen hon vill bevara. När Doris tittar på sina fotografier vid köksbordet får vikarien en idé. Alla fotografier som gör Doris glad och väcker bra minnen ska hon lägga i en ask, alla de  fotografiersom gör hennes ledsen ska hon lägga i en annan ask. Asken med de ledsna fotografierna tejpar de in med all tejp som finns i hushållet. Den scenen satte stort avtryck i mig. Det var så jävla fint.

Vi får följa Doris ungdom och liv utifrån adressbokens personer. Hennes modellkarriär under tjocka lager av smink och med sårig hårbotten av omild behandling, ideal och krav, vi får följa henne i Paris, under kriget, i USA, England och så i Stockholm där hon bor hos den excentriske konstnären Gösta som målar tavlor i en bubbla som ingen kan nå honom i.

När Doris, på äldre dagar hamnar på sjukhus efter ett fall så försöker hon hävda sin integritet, hon hur hon vill leva sin sista tid i livet, på Bastugatan. Datorn är hennes käraste ägodel för med den är hon inte utestängd från världen. Hon pratar med Jenny  via datornoch kanske är Jenny den enda som förstår vad Doris behöver, vad som ska få henne att tänka på det som finns kvar och inte bara på det som försvunnit.

ÅH! SLUTET! Jag grät som ett störtregn. Sedan kunde jag inte släppa taget om boken rent fysiskt för den här boken blev en vän. Det är den finaste berättelsen om kärlek som jag läst. Den innehöll så mycket livsklokheten också. Bland annat om choklad:

choklad

Bokbild: Bullet Point Publishing

Klar! Men inte färdig

BOOM! Vilket race! Jag är klar. Med början, mitt och slut på mitt ungdomsboksmanus. Skrev de sista orden för exakt en minut sedan. Men absolut inte färdig. För här ska redigeras, tänjas, skrivas om, uppdateras, förbättras och trollas med trollspö. Men ändå, känslan, att ha ett råmanus. Ännu ett! Det är andra gången jag skriver klart ett längre bokmanus, klart i bemärkelsen av råmanus alltså.  En berättelse som vet vart den ska sluta och ett slut som leder till andra berättelser. Hurra, hurra, hurra! Så nu ska jag njuta av att vara klar en liten stund, i eftermiddag börjar jag med jobbet med det som inte alls är färdigt. Äntligen redigera, redigera, redigera.

Löste tematiska trasseltrådar på tåget när jag vilade, om mellanrummen

benutrymme

Mitt liv idag är väldigt annorlunda från förr.

Jag brukade jobba som en tok på varje ledig stund. Jag menar varje ledig stund. Resor, på toaletten, ALLTID. Efter en rejäl omställning är det otänkbart för den jag är idag att göra så. Tack och lov.

Idag har jag suttit många sköna timmar på tåg på väg till en föreläsning jag ska hålla om anhörigskapet (demens) i Skellefteå imorgon. Jag har låtit timmarna vara just sköna. För det skulle få vara en sådan dag utan någon form av prestation utan bara följa vad själen vill, behöver, samla energi inför något som är viktigt. Tanka. Själens bensin. Kraft. Genom serier, musik, lyssna på ljudbok, choklad, titta på naturen, höra egna andetag, yoga på en tågtoalett och lite sånt där som är livet.Också. Inte bara springa. Stilla också.

Nuet.
Mellanrummet.
Resan.
Från en plats till en annan men ändå kvar i sig själv.

Det händer magiska saker i hjärnan när jag sitter en stund, det ploppar upp tanketrådar ovettiga och vettiga. Och i vilan kan det ibland hända att saker löser sig. Som några trassliga teman till ungdomsboken, är de för många? Är de tydliga? Är de väsentliga? Det är ju tankar som snurrar i bakgrunden under skrivprocessen och jag behöver ibland låta processen vara i fred för att sedan lyssna på den.

Helt plötsligt kommer så smarta saker fram, just ja, åh jaha, kan jag skriva så? HERREGUD VAD BRA.  JAG VET HUR JAG SKA FÅ TILL SLUTET. Hur jag ska komma dit. JAG VET DET NU, WOW!!!! Så antecknar jag på mobilen och sparar det till torsdag då det är skrivdag. Bygger upp längtan igen. Tänker på resan, färden, mellanrum, att tid då jag inte skriver också är skrivtid, processen i bakhuvudet, den är lika viktig.

Idag var det vilans, chokladens, och lyssna till de egna andetagens dag. Kanske särskilt för att det är alla hjärtans dag, en dag som man kan tolkas på många sätt. Men kanske skulle vi kunna bli bättre på att göra till det en dag då vi ger och får kärlek till de som står oss nära men också oss själva?  Genom att inte pressa så jäkla hårt. Tro på sin förmåga men inte köra slut på den, för det har jag provat och det är aldrig värt det. Förmågan ska tas om hand med varsamhet och du, lite choklad hjälper faktiskt, just saying.

Skrivarglädjen får aldrig dö

Jag har haft en deppig skrivperiod. En sådan där vill-inte-kan-inte-känsla. Det vill säga en fas av icke-skrivande och av icke-lust.

Men skrivarglädjen får aldrig dö.

Dock så tror jag att det är naturligt att lusten inte är konstant, att den svajar, växlar, men jag har kommit till insikt att skrivandets kärna är att inte ge upp, inte sluta och att personligen så är min medicin mot det här tvivlet att jag måste leva utanför skrivandet. Göra andra saker.

Som jag alltid återkommer till, jag skriver inte för att leva, jag måste leva för att kunna skriva. Det vill säga ha ett liv utanför texten. Annars går det inte för mig. Jag har accepterat bakslaget i just den här skrivprocessen och sedan låtit det få vakna igen, försiktigt, trevande för att sedan explodera i massa nya ord. Hur hittade jag kärleken igen?

Jo jag åkte buss. Lyssnade på konversationer.
Jag läste böcker.
Jag gjorde helt andra saker och då kom idéerna tillbaka, kanske är det så jag lösa den där jävla mittendelen av ungdomsboken för att det ska bli något av det…

För när glädjen var döende så hjälpte det inte för mig att fortsätta tvinga mig till att skriva, jag blev så less bara. Jag behövde gå utanför texten för att kunna komma tillbaka till den. Och nu är jag så där nykär i min text så det här blev ett bra uppgång och fall och sedan uppgång igen.

Mamma är bara lite trött

Mamma är bara lite tröttbokbild
av Sara Beischer

”Ingen tanke är hel.”

Det skaver i gymnasielärarens och småbarnsmammans Minnas liv, men hur vill hon ha det? Det vet hon inte. Bara att hon inte vill ha det så här. Frånvaron från sig själv. Onärvaron i ens egna tankar. Bara stressen är närvarande. Det handlar om utmattningssyndrom och att vilja ha ett liv, inte bara ett yrkesliv.

Rakt och rent språk som går rätt in, det gör jätteont och är jätteskönt att läsa. Mitt favoritcitat är förutom det jag inledde detta inlägg med några rader från sida 92 som jag bara var tvungen att skriva upp: ”Tänker på sin egen mamma. Och mormor också. Deras mjölkfärgade fluffiga kroppar. Då var väl en mage en mage. En mamma, en mamma.”

Den här boken är inte bara bra. Den är viktig också.

Bokbild: Lind & Co