Mina böcker

Hej Instagram!

Skärmavbild 2017-10-31 kl. 15.55.27

Jag har numera Instagram. Det är riktigt roligt tycker jag. Ännu roligare blir det om du följer. Det blir mycket boktips, en del författarliv och yogainspiration då och då. ♥

Downloads

Annonser
Research

Research på museum – nycklar till berättelsen!

Jag var i Växjö förra veckan för att examinera pedagogisk undervisning i bibliotekarieutbildningen och gjorde samtidigt research till ett kommande romanprojekt. En regnig onsdag letade jag på sjukhusområdet efter det museum som finns i utkanten av Sankt Sigfrids: psykiatrihistoriska museet. Ni som följer mig på sociala medier har fått se lite bilder från detta tillfälle men jag ville också dela med mig av lite mer tankar för det är just väldigt tankeväckande att göra research.

För det första: museifolk är ofta guld!♥ Kunskap, erfarenhet, generositet och gästvänlighet. Jag var lite nervös innan jag besökte museet och hade ”pep talk” med mig själv på hotellrummet. Det här blir kul, kom igen! Det är någonting med mig och research, jag älskar det men samtidigt har det varit så mycket förknippat med rädsla att aktivt söka kunskap hos andra människor och faktiskt stå stadig och säga: jag skriver en bok. Men det blir lättare ju mer jag gör sånt här.

Eftersom jag inte bokat någon visning så räknade jag med att traska runt själv och titta på museet men när jag klev innanför dörren så fick jag genast frågan  ”vad är du intresserad av?” och sedan pratade vi (jag & museivärden)  i mer än en timme (!). Jag fick otroligt bra material till min research. Nycklar till berättelsen. Som sagt: museifolk är guld! På bilden ser ni en nyckelknippa som använts av vårpersonal och jag fick en fantastisk storytelling om hur det kunde gå till när personalen hämtade ut sin nyckelknippa första dagen på jobbet.

Men allra först fick jag en historisk bakgrund om hur psykiatrin utvecklats i Småland från 1700-talet då de som kallades dårar låstes in i lador och gömdes undan för världen till anstalterna som blev som egna världar. Sankt Sigfrids var verkligen som en egen värld, med en mur runt omkring.

Passade på att ställa frågor om behandlingsmetoder, jag är ju särskilt intresserad av att skriva om lobotomi så där fick jag lite mer info till min research om just det (många bäckar små! Varje bit information räknas).

Karaktärernas kläder och att få till tidsandan är svårt när jag skriver om en tid som jag själv inte levde i (50-talet) så då var det perfekt att det faktiskt fanns klädexempel från den tiden och jag passade på att snappa upp sånt som rörde just tidsandan, värderingar och samhällsklimat.

Det sista rummet var ett rum med patientkonst, det var bilder och ord som berörde mig djupt och jag skulle vilja åka tillbaka till museet för att spendera mer tid i just det rummet. Av respekt valde jag att inte fotografera i det rummet men jag rekommenderar ett besök på museet så ni får uppleva det live, ta sedan en fika med en kompis och diskutera. Vi behöver prata mer om psykiatri. Om själen och måendet.

Tips till dig som ska göra research på museum för en sagolik upplevelse!

  • På mindre museum kanske du får en liten rundtur även om du inte bokat visning, det har hänt mig på de flesta små museum jag varit på men det beror förståss på resurser och från person till person men om du vill bli garanterad att någon hänger med runt och visar och berättar: maila eller ring innan! På vissa museum kostar visningar så kolla upp sånt.
  • Måndagar brukar vara en dag generellt som museum har stängt. Det museet jag besökte hade bara öppet på onsdagar. Det är hemskt tråkigt om man gör researchresa och kommer fram till något som är stängt så checka av öppettiderna innan för det kan verkligen vara olika från museum till museum. Samma sak med entréavgifter. Skönt att ha koll innan. Psykiatrihistoriska museet i Växjö är gratis så åk dit vetja!
  • Fundera över vad du vill få ut av besöket. Jag skrev ner olika rubriker i mitt anteckningsbok: historik, personalens perspektiv, patientens perspektiv och behandlingsmetoder.
  • Att få fotografera saker är inte självklart på museum, var schysst och fråga om fotopolicy.
  • Våga fråga! Finns det böcker om ämnet som du kan använda till fördjupning? Museifolk har ofta bra skills inom detta!
  • Våga berätta att du skriver en bok! Är det något jag ständigt lär mig i min research så är det att folk (oftast) vill hjälpa till och tycker det är kul att bidra med kunskap.
  • Renskriv anteckningarna så snart du kan efter besöket, det blir lätt rörigt när man antecknar i farten.

Här hittar du mer information om Psykiatrihistoriska museet i Växjö.

Läsning

Aldrig ensam

aldrigensam

Aldrig ensam
av Charlie Eriksson
Lava förlag, 2017

Charlie Eriksson skriver om sin resa: den första ångestattacken, den andra attacken, den tredje, den fjärde och den femte. Det handlar om panikångest och självmordsförsök. Att inte vilja leva. När kraven är för höga och den egna förmågan inte räcker till. Boken berättar om självmord, depression och ångest. Men framförallt berättar boken om överlevnad.

”Det modigaste jag någonsin gjort var att fortsätta leva när jag egentligen ville dö.”

Charlies berättelse varvas med kommentarer från psykiatern Ullakarin Nyberg som förklarar vad som händer när en människa drabbas av ångest. Den här boken lärde mig mycket om min egen ångest och jag önskar att jag haft den här boken i min hand, under huvudkudden, i väskan under den tid i mitt liv som var allra svårast. Då jag inte ville leva. Jag tror verkligen att den här boken kan vara till hjälp. Den här boken är en kompis som faktiskt förstår.

Bli utgiven

Hela jäkla resan – en tillbakablick

qJag började läsa gamla inlägg på bloggen. För ett år sedan satt jag nämligen i en soffa hos min bästa kompis och läste texten som nu strax är en riktig bok. Vi skrattade hysteriskt åt totalt ologiska metaforer och bristande miljöbeskrivningar (känns så skönt nu att jag faktiskt löste alla de där problemen i texten!). Det var hopp och det var ångest. Jag vågade inte riktigt tro att det skulle gå. Hopp & hopplöshet i symbios. Men ihärdigheten bar mig. FORTSÄTT, BARA FORTSÄTT! Hur ska man annars orka skriva? Skrivande är en jäkla resa. Ett hårt jobb. Nu när jag har den stora glädjen att vara igenom nålsögat och om bara några veckor hålla min debutroman i handen så vill jag berätta om den här resan för er som kämpar.  Jag har rotat fram de inlägg som visar processens uppgång och fall. Längre fram kommer jag skriva fler inlägg  ”behind the scenes” om att bli utgiven och alla hållplatser på vägen dit. Men vi börjar där allting måste börja: författarens process vid tangenterna.

Följ resan från beslutet att redigera klart till att faktiskt göra det också – och skicka in.

December 2016
Och så var det gjort
”Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag blev klar. ❤
Jag bestämde mig för att vara nöjd.”

Papper överallt
”Bland annat en tankekarta över köket då min testläsare Anna tycker jag behöver få mer med miljöer och jobba med rummen i berättelsen. ”

Att kräkas på sin text/att älska sin text
Redigera, redigera, redigera.
Att vissa dagar kräkas på texten.”

Ett mål är en dröm med deadline
”Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december.”

November 2016
Kärlek
”Jag känner att jag har stort stöd i redigeringsprocessen av den självbiografiska romanen. Jag får kärlek, tillåter mig själv att ta emot den, inte putta bort utan omfamna. Anna, min vän och testläsare som jag brukar säga har förläggargener, hon ger den bästa konstruktiva responsen och hjälper mig att ta bort ointressanta och ologiska saker i texten samtidigt som hon öser kärlek över processen, vi har haft en bokträff i veckan då vi gått igenom det senaste utkastet. Det blir en till sån träff nästa vecka också.”

September 2016
Delmål uppnått i redigeringen: nöjd-manuset
”192 sidor.
70 451 ord.
Sprängfullt med kärlek, ilska, anhörigskap frustration, lycka, elände.”

På skrivarkursen hittade jag en farmor
”Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen.”

Augusti 2016
Att berätta sig själv

”Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande. (…) I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.”

Himmel och helvete
”Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.”

Inspiration

Favoritord

d-001Det finns många ord som jag tycker hemskt mycket om. Det kan vara hur orden låter eller innebörden. Helst båda delarna. Jag tänkte berätta om mina två favoritord. Tillsammans låter de som ett coolt bandnamn: Isbjörk & Kardemumma.

Isbjörk
Jag hittade ordet på en promenad i en skog där trädens sorter står på skyltar. Jag tycker om björkar. Fast inte på våren för då ger de mig allergiska besvär. Okej jag tycker om björkar även på våren för att de är vackra så det är ändå värt besväret. Isbjörk låter så krispigt och är ett ord som inspirerar mig. Jag älskar sammansatta ord förövrigt.

Kardemumma
Jag hittade ordet när jag förstod vad det är som gör bullar så goda. Inte bara kanelen – vi ska inte underskatta betydelsen av kardemumma! Nu har jag kardemumma på och i allt matigt typ. Nädå. Men i pannkakor, yoghurt och ibland på mackan. Jag gillar ordet för att det är en fin blandning av hårt och mjukt och det är ett ord som liksom smakar.

Vilka är dina favoritord? 

Övningar

10 höstövningar: honung och smärta. 

Skärmavbild 2017-10-22 kl. 20.42.57

Varsågod och kicka ass med din prestationsångest och bara skriv. Det grejar du! 10 höstövningar, varför inte göra en om dagen? Tolka fritt vad gäller längd, innehåll och form. Have fun!

1. Skriv en text om snor och eufori.

2. Skriv en text om lidande och prinsesstårta .

3. Skriv en text om honung och smärta.

4. Skriv en text om tröst och ärtsoppa.

5. Skriv en text om grus och förhoppningar.

6. Skriv en text om regnbågar och melankoli.

7. Skriv en text om omtanke och kompost.

8. Skriv en text om kärlek och influensa.

9. Skriv en text om uppbrott och sammet

10. Skriv en text om frihet och dörrar.

Mina böcker

Trailer… 

Följ med i pappapusslet! Försvinner och stannar kvar har numera en trailer, trettio sekunder som beskriver vad den här berättelsen kommer att handla om. Den finns på min facebooksida (www.facebook.com/jeogonblick) och länken nedan.

Kära, fina ni som följer bloggen, gör en författare jättejätteglad och dela trailern på Facebook. ❤️

Ha en fantastisk helg!

https://www.facebook.com/jeogonblick/videos/1587561704598796/

Bli utgiven

OMSLAGET

978-91-7577-592-0

Jag presenterar stolt omslaget till Försvinner och stannar kvar! 

Jag har fotograferat och redigerat bilden, det är en miljö från platsen där jag växte upp. Där åkrarna är det enda som (nästan) hjälper mot Alzheimers huvudvärk och pappa och jag cyklar på grusvägarna till smultronstället…

Formen och det grafiska har Anna Rudolphi grejat. Hon hittade ett typsnitt som jag blev ännu mer kär i än det jag själv tagit fram som förslag.

Nu är det inte långt kvar… Så bevaka på Bokus och häng på, snart kör vi!

Läsning

#BOU2017 OKTOBER = En bok utgiven 2017

9789163896330

BoU-utmaningen 2017

Sjörök 

av Camilla och Viveca Sten

Första boken i serien Havsfolket heter Djupgraven

Tuva är en bortbyting. Havsdottern. Hon som bokstavligt talat räddar människor från att drunkna men vad får hon för det? Ett ständigt utanförskap. Hon gömmer gälarna på halsen med en ständig halsduk.

Österman brukar alltid skjutsa till skolan, men en morgon kommer han inte med båten. Dimman tjocknar och olyckan känns i luften. Det är något nytt. Ett stort mörker som krafsar, vassa naglar som gör sig redo för att inta bryggorna… Och allt hänger på Tuva. Hon bär ett helt skärgårdssamhälle på sina axlar. Kan hon rädda Österman? Kan hon rädda Rasmus? Och kan hon rädda sin pappa från det som havet inte rår för – ölburkarna på vardagsrumsgolvet.

Pakten är bruten. Så säger en röst från havet. Balansen är rubbad. Människorna har förbrukat sitt förtroende och priset – det är smärtsamt att betala.

Jag tänker på alla bokslukande kids som älskat Kristina Ohlssons och Ingelin Angerborns skräckböcker. Vad gör man då i tomrummet när alla läskigt bra böcker lästs ut? Här är lösningen: Läs serien om havsfolket! Perfekt skärgårdskräck med suggestiv stämning som ger mysrysningar. Inte bara för 9-12 åringar, jag är 25 och slukar dessa böcker med stort intresse, det är någonting med den tjocka dimman, lukten av åska, fukten som sätter sig i husväggarna och hur hela berättelsen har ett kallt blått filter över sig som gör att jag verkligen fastnar.

DESSUTOM! Boken lyckas att engagera i miljön som en livsviktig bonus. Vi måste vara rädda om Östersjön. Läs gärna Johan Tells bok och gör en positiv miljöförändring IDAG.

FullSizeRender-2Bokbild högst upp: Bonnier Carlsen.
Läsupplevelsebild: Privat.

Gästbloggare

Gästblogg: ”Att skriva är att andas”

Maria 2

”Jag ska bli författare när jag blir stor!” Åttaåriga Maria var säker på sin sak. Ett sådant där barn som inte kunde gå de få stegen till bilen utan att ha näsan i en bok. Som prioriterade bort kompisar en solig dag för att sitta i garderoben och läsa. Och det lästa gav ständigt inspiration till eget skrivande.

Orden kom att ta en stor plats i mitt vuxenliv också, i arbetet som språkforskare, universitetslärare och läromedelsförfattare, men det skönlitterära skrivandet hade jag tappat bort. En fyrtioårskris ledde till en blogg, och här startade min resa tillbaka till ett friare skrivande – med helt andra teman än pronomen och prepositioner.

Så ställdes livet på ända, när beskedet om min fjärde graviditet landade samtidigt som min mammas demensdiagnos. Som anhörig simmade jag i ett hav av känslor – oro, frustration, skuld, skam – och kämpade för att räcka till för alla. Jag letade efter berättelser att känna igen mig i, men hittade inget om det jag upplevde, att samtidigt vara mamma till små barn och till sin egen mamma. Jag bestämde mig för att skriva boken jag själv saknade.

Det dröjde innan jag kom igång. Av integritetsskäl skrev jag inte medan mamma fortfarande levde, och det fanns inget bra slut förrän jag själv upplevt den försoning som hennes bortgång medförde. Jag var lite rädd också; det var så längesen jag skrivit skönlitteratur. Min syster, som är NLP-coach, hjälpte mig att visualisera hur jag gick in ”Muséet för gamla övertygelser” och från dammiga krokar plockade ner mina tvivel. Och minsann, orden flödade på där på skrivretreaten i Älvdalen där jag drog igång.

Jag bestämde tidigt att det skulle bli en roman, inte en självhjälpsbok. Att hitta på berättelser var något jag saknat, och jag föreställde mig att läsare lättare skulle kunna ta till sig känslorna jag ville gestalta inuti en annan människas historia. Samtidigt ville jag inte skriva en självbiografi – jag behövde skapa distans till mina egna upplevelser, även om de gav mycket inspiration.

Nästan två år tog skrivprocessen, med alla genomläsningar och omarbetningar. Trots det tunga ämnet var det roligt att skriva. En enda gång körde jag fast, och då intervjuade jag helt enkelt min huvudkaraktär och fick den hjälp jag bad om!

En februaridag 2015 postade jag mitt manus till de femton förlag jag föreställde mig skulle kunna vara intresserade, med lika delar skräck och förväntan. Först kom den stora tystnaden under flera månader, och sedan kom första mejlet. En standardrefusering.

Det fortsatte på samma spår. För varje refuseringsmejl sjönk mitt mod, och när det sista kom hade jag helt tappat tron på mig själv som romanförfattare, trots att jag under den här tiden fått fem egna noveller, liksom två barnböcker skrivna tillsammans med min äldsta dotter, antagna.

Det var tack vara den dottern som det alls blev en roman till sist. Hon gav ut en översatt bok på eget förlag, och när jag såg hur smidigt det gick och hur bra det blev bestämde jag mig: min bok vill ut till världen och om ingen fattar det får jag själv se till att det blir så.

citat_Maria_Estling_vannestalHela boken manglades igenom igen med ögon som vilat i över ett år. Jag fick också hjälp av den där multikompetenta dottern; hon målade omslagsbilden, gjorde layout och satte boken. Efter hennes positiva erfarenheter av utgivning via Publit valde jag dem. Vi laddade upp omslag och inlaga, satte försäljningspris, anmälde till Bokinfo – som AdLibris & co beställer via – och köpte hem ett gäng böcker att sälja själv. Klart! Lagom till vår lokala bokmässa i november kom den, min debutroman, Lex Katarina, om att leva i ”sandwichgenerationen”.

Vilka är då för- och nackdelarna med att ge ut en bok på eget förlag? Eftersom jag har lång erfarenhet av förlagsutgivning också kan jag jämföra.

Den största fördelen – förutom att en bok som andra förlag inte bedömer har tillräcklig säljpotential ändå kan få ett existensberättigande – tycker jag är att jag har full kontroll över utgivningsprocessen. Jag behöver inte kompromissa med det som är viktigt för mig. Ofta har det funkat bra även på förlag, men jag har också upplevt att en novellantologi jag deltog i fick en oproffsig layout och att en fackbok fick ett omslag jag inte alls gillade. Jag behöver inte heller stressa inför deadlines som någon annan har satt upp.

Den största utmaningen är att nå ut, eftersom vi egenutgivare ofta varken har kanaler, kontakter eller stora marknadsföringsmuskler. När min första förlagsutgivna barnbok fick en fin recension hos Bibliotekstjänst köptes boken exempelvis raskt in till massor av bibliotek. Lex Katarina har inte ens fått en recension, vilket egenutgivna böcker tyvärr ofta råkar ut för. Biblioteken får bara veta att den finns om jag kontaktar dem personligen. Det står på min långa att-göra-lista …

Och trots att boken nominerats till Selmapriset, rekommenderats av Demensförbundet, fått jättefin läsarrespons och en hel del medial uppmärksamhet, bl.a. genom medverkan i Hemmets veckotidning och SVT:s Go’Kväll, har jag inte sålt mer än trehundra böcker, varav hälften till vänner och bekanta.

Alla som skriver böcker har förstås inte heller tillgång till det stöd i form av korrekturläsning, layout och annat inom familjen som jag har. Det är dyrt att ta hjälp, och tyvärr har jag sett många exempel på egenutgivna böcker med såväl dåligt språk som oproffsigt utseende.

Om man som jag ger ut på ett Print-On-Demand-förlag som Publit, så blir priset per bok också relativt högt. Jag slipper sitta på ett kostsamt boklager, men det kan vara svårare att hitta återförsäljare och locka köpare. Genom att trycka fler böcker i taget kan du pressa priset rejält, men då gäller det att både ha resurserna och tilliten till att böckerna blir sålda.

Trots utmaningarna är jag oerhört glad över att min bok fick se dagens ljus till sist, inte minst när läsare berättar hur mycket den har betytt för dem. Nu jobbar jag med en uppföljare, och snart kommer tredje barnboken om Lovis Ansjovis.

För mig hänger skrivandet ihop med själva överlevnaden. Om jag inte får skriva får jag inte tillräckligt med luft för att må bra. Jag skriver, alltså andas jag.

Lex Katarina 1.JPG
Författarfoto: Malin Enestubbe
Bokfoto: Marias privata
Text: Maria Estling Vannestål
Läsa mer: Marias hemsida