Bli utgiven

Lyckan när det är på riktigt

Version 2

I maj vaknade jag mitt i natten och undrade om jag drömt att jag fått förlagskontrakt. Om allt var ett påhitt, rent önsketänkande, en illusion. Eller kanske ett skämt? Jag fick påminna mig om att det var på riktigt. Jag var glad men med sorgkanter, hur skulle det gå? Skulle jag kunna göra om de sista redigeringsvändorna och få bort skiten ur manuset och skapa något riktigt vackert? Jag var förväntansfull och skräckslagen. Skulle jag duga? Skulle jag räcka till? Skulle jag för en gångs skull bli lite jäkla nöjd?

Först NU kan jag på riktigt fira. Det här är lyckan när det är på riktigt. När jag ser att det går. Jag kan sitta i nyhetsmorgon utan att skita ner mig, jag kan känna mig tillräcklig, jag kan planera en releasefest utan att bli stressad. Jag kan NJUTA av det som händer just nu. Det är rejält coolt. Varje steg ska firas. Och nu längtar boken efter att få läsas av just DIG. En bok blir ju faktiskt en BOK när den får sina läsare.

Jag känner FRID.
FÖRVÄNTAN.
EUFORI.
TJOHO-JABA-DABA-DOO!
Tankarna skriver sig själv i versaler. Jag måste påminna mig om att det här var det jag drömde om när jag var liten och nu är det på riktigt. Det är STORT.

Och det bästa är ju att det här är bara början.

Annonser
Bli utgiven

Hela jäkla resan – en tillbakablick

qJag började läsa gamla inlägg på bloggen. För ett år sedan satt jag nämligen i en soffa hos min bästa kompis och läste texten som nu strax är en riktig bok. Vi skrattade hysteriskt åt totalt ologiska metaforer och bristande miljöbeskrivningar (känns så skönt nu att jag faktiskt löste alla de där problemen i texten!). Det var hopp och det var ångest. Jag vågade inte riktigt tro att det skulle gå. Hopp & hopplöshet i symbios. Men ihärdigheten bar mig. FORTSÄTT, BARA FORTSÄTT! Hur ska man annars orka skriva? Skrivande är en jäkla resa. Ett hårt jobb. Nu när jag har den stora glädjen att vara igenom nålsögat och om bara några veckor hålla min debutroman i handen så vill jag berätta om den här resan för er som kämpar.  Jag har rotat fram de inlägg som visar processens uppgång och fall. Längre fram kommer jag skriva fler inlägg  ”behind the scenes” om att bli utgiven och alla hållplatser på vägen dit. Men vi börjar där allting måste börja: författarens process vid tangenterna.

Följ resan från beslutet att redigera klart till att faktiskt göra det också – och skicka in.

December 2016
Och så var det gjort
”Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag blev klar. ❤
Jag bestämde mig för att vara nöjd.”

Papper överallt
”Bland annat en tankekarta över köket då min testläsare Anna tycker jag behöver få mer med miljöer och jobba med rummen i berättelsen. ”

Att kräkas på sin text/att älska sin text
Redigera, redigera, redigera.
Att vissa dagar kräkas på texten.”

Ett mål är en dröm med deadline
”Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december.”

November 2016
Kärlek
”Jag känner att jag har stort stöd i redigeringsprocessen av den självbiografiska romanen. Jag får kärlek, tillåter mig själv att ta emot den, inte putta bort utan omfamna. Anna, min vän och testläsare som jag brukar säga har förläggargener, hon ger den bästa konstruktiva responsen och hjälper mig att ta bort ointressanta och ologiska saker i texten samtidigt som hon öser kärlek över processen, vi har haft en bokträff i veckan då vi gått igenom det senaste utkastet. Det blir en till sån träff nästa vecka också.”

September 2016
Delmål uppnått i redigeringen: nöjd-manuset
”192 sidor.
70 451 ord.
Sprängfullt med kärlek, ilska, anhörigskap frustration, lycka, elände.”

På skrivarkursen hittade jag en farmor
”Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen.”

Augusti 2016
Att berätta sig själv

”Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande. (…) I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.”

Himmel och helvete
”Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.”

Bli utgiven

OMSLAGET

978-91-7577-592-0

Jag presenterar stolt omslaget till Försvinner och stannar kvar! 

Jag har fotograferat och redigerat bilden, det är en miljö från platsen där jag växte upp. Där åkrarna är det enda som (nästan) hjälper mot Alzheimers huvudvärk och pappa och jag cyklar på grusvägarna till smultronstället…

Formen och det grafiska har Anna Rudolphi grejat. Hon hittade ett typsnitt som jag blev ännu mer kär i än det jag själv tagit fram som förslag.

Nu är det inte långt kvar… Så bevaka på Bokus och häng på, snart kör vi!

Bli utgiven

Funderar på omslag

FullSizeRender

Nästan det roligaste ju och ändå en viss nervositet. Bokomslag är ju bland det bästa som finns. Bokens ansikte, det som ska locka, intressera och samtidigt representera berättelsen. Nu gäller det att inte få prestationsångest för det finns ju så galet fina omslag, jag kollar på nätbokhandlarna och inspireras men försöker också tänka att det inte går att jämföra, min berättelse ska ha sitt omslag, något som representerar det jag skrivit. Ska bli så otroligt kul att bolla med förlaget och att få ha önskemål, idéer, förslag etc. Plockade fram minnessaker, pappas klocka, danspris, glasögon och en inramad morotstavla självklart, för att få den rätta känslan. Så ritade jag en hjärna. Ah! Det känns som att jag vill ha med en hjärna på något sätt… Vi får se vad det blir 🙂

Bli utgiven, Skrivarliv

Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Bli utgiven, Skrivarliv

Alla mina ratade titlar

Vad ska boken heta?

I min mobil har jag boktitlar till böcker som jag ännu inte har skrivit, för det har jag nästan lättare för, att komma på titlar än hela berättelser. Fast en titel är ju en bra början.

Försvinner och stannar kvar heter min debutroman. Trots att jag brukar ha lätt för att bestämma titel på det jag skriver så var det här den svåraste titeln. Jag ska berätta om resan: hur jag bestämde titel på min självbiografiska roman.

Resan började när jag var tio år gammal och skrev på min laptop som blev stekhet efter fem minuter och surrade som tjugo bin: ”min pappa har alzheimer och”
jag kunde varken sätta punkt eller fortsätta. Berättelsen hade ännu inte hänt. Diagnosen var ny. Ändå visste jag att jag ville skriva. Inte bara ville. Måste.

Då hette boken: ”THE BOOK RADERA INTE.”

Men det var förståss bara ett arbetsnamn.

Nästa titel blev:  Jag är både stark och svag. I samband med att jag började föreläsa 2010. Förstameningen i den berättelsen var: ”Jag ska aldrig mer någonsin sätta min fot på den skolan igen. ”

Sedan hette boken helt plötsligt: Jag minns det jag inte vill komma i håg och jag fattade inte riktigt själv vad jag menade med den titeln. Det var som om jag överansträngde mig så att allt bara blev krystat. Därför har texten också hetat: Glömma det jag vill minnas, minnas det jag vill glömma. Kändes heller inte rätt någonstans.

2011: Jag såg dig dö tusen gånger. Förstameningen var: ”– Det var en gång och den var sandad! Berättade pappa och skratten som följde bröt den sällsamma tystnaden. ”
Åh älskade skämskudde!! Jag hade inte hittat MITT språk under den här tiden utan skrev på det sättet jag trodde att man borde skriva. Jag är så glad att jag lät texten mogna.

2014: Jag har glömt allt som jag minns. 
Här var inspirationen torr. Jag kände ingenting för min text. Det blev platt. Livlösa ord. Jag var missnöjd. Det här var ju inte ett bra år för mig. Det året då jag blev sjuk i utmattningssyndrom.

Vårvintern 2015 började jag tillfriskna och boken hette: Pappa glömde att säga hejdå. Den titeln var jag inte alls nöjd med. Varje gång jag öppnade dokumentet så kände jag skavsår och tyckte att meningen var fin men inte passade som titel. Förstameningen var: ”Det här är min pappa.” Hela berättelsen saknade struktur och titeln kändes inte representativ för det helheten skulle stå för.

Sedan döpte jag boken till Försvinner och stannar kvar. Det var inget grubblande, inget velande, det bara kom till mig när jag satt vid datorn och bestämde mig för att på riktigt skriva klart boken och göra det damn good. Maj 2015. Förstameningen får ni möta såsmåningom men den är mycket bättre än mina tidigare (jag älskar förstameningar).

Något jag har lärt mig om skrivande: framkrystade saker blir inte bra. Om jag pressar mig för hårt så blir det inget nytt, inget jag, inget nice utan bara plast. Om jag går ut i skogen och tänker på träd så kommer boktitlar rasande över mig som regn. Om jag stänger av datorn och ser på reality-tv så händer samma sak. Inspiration i vila. Hjärnan måste vila. Viktigaste lektionen for life. Hjärnan älskar vila. För att orka intryck och information så är det inte bara hjärnans önskemål utan också hjärnans krav för att den ska samarbeta. Under alla åren som jag brottades med hur ska boken vara, vad ska den heta? Vilken struktur ska den ha? Hur ska jag lägga upp det? så rusade allting i mitt liv så galet fort  och jag kunde inte nå in till mina egna insikter.

Varför Försvinner och stannar kvar?
Jo. Försvinner och stannar kvar symboliserar det ljusa och det mörka, det fina och det fula, nyanserna i en förälder, nyanserna i en människa och nyanserna i en sjukdom. Pappa försvann, det var ett sjukdomshelvete, men han stannade också kvar och det var något vackert. Det är också något jag själv kan känna igen mig i den parallella berättelsen som boken också innehåller. När jag blev sjuk så försvann jag, det var så illa att jag trodde att ingenting bra i mig fanns kvar. Men det gjorde det.

Vad har du för förhållande till titlar; lätt/svårt? Roligt/plågsamt? Någon favoritboktitel som du önskar att du kommit på själv? 

Bli utgiven, Redigera

Att städa i en text

Jag slås av hur stökigt det är i min text. Lite skämskudde kanske? Jag tänker tillbaka på hela resan. Det finns minst tjugo versioner av det här manuset som i höst ska bli bok. Jag lovar att jag inte överdriver. Tack och lov så kommer ni aldrig få läsa just de versionerna. Någonstans är jag väldigt imponerad över att jag lät min bästa vän Anna läsa Försvinner och stannar kvar i ett relativt tidigt skede. Då hittade vi så mycket konstigt i texten att det blev mängder av skrattanfall. Samtidigt var det nyttigt att våga blotta en obearbetad text, jag växte så mycket!

Men mitt motto i skrivandet (ett av många motton, jag älskar motton) är att för att skriva guld så måste jag först skriva skit. 

Därför är det okej att hitta bitar i texten som då kändes självklara men som jag idag tänker: ”Hur tänkte jag där?” För jag behövde skriva skitmeningar för att få till guldkorn.

Nu putsar jag min text. Precis som jag tar hand om en vacker möbel i trä. Jag städar och grejar och känner stor tacksamhet över att jag har tiden att göra detta i lugn och ro så att berättelsen får bli sitt allra bästa jag. I morse hade jag en rejäl skrivardipp då jag åkte berg – och dalbana i redigeringens himmel och helvete all over again. Allting i texten kändes fel. Mitt bästa tips mot det är att göra något annat en stund. Sedan på det igen. Efter lunch har jag förbättrat stora delar av manuset och faktiskt berömt mig själv, ”ser du vad mycket bättre det blev nu?”

Framförallt så måste jag säga att nu när jag vet att det faktiskt kommer att bli en riktigt bok av det här så är det tusen gånger roligare och lättare att jobba med texten. Jag får en helt annan skärpa när jag vet att det är på riktigt.

Bli utgiven, Skrivarliv

Det blir en debutroman!!!

Det kan hända magiska saker för en som skriver. Jag som nästan släppt tanken på att något förlag skulle vilja ha min självbiografiska roman Försvinner och stannar kvar. Jag som kastade mig ut i andra projekt för att jag tänkte att jag måste skriva något bättre men så landade manuset alldeles rätt och jag fick beskedet som varje författare drömmer om.

Att få bli utgiven!!!!! 🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂

Nu börjar en ny resa i mitt skrivande. Det betyder att jag släpper taget om mina andra pågående manus och låter dem vila för att helhjärtat göra Försvinner och stannar kvar till sitt allra bästa.

idus

Hösten 2017 ger Idus förlag ut Försvinner och stannar kvar. Det är en självbiografisk roman om två sjuka hjärnor. En pappa som drabbas av Alzheimer mitt i livet , min pappa och sedan en vuxen dotter som drabbas av utmattningssyndrom innan ens livet har börjat på riktigt och hon är jag. I boken skildras barnets perspektiv på demenssjukdomar parallellt med att jag som vuxen lägger ett pappapussel efter sjukdomsresan, hur ska jag kunna förstå en människa som inte längre lever?

Det här kommer bli så spännande! ❤❤❤❤❤

Bli utgiven

Och så var det gjort

Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.

Jag blev klar. ❤

Jag bestämde mig för att vara nöjd.

Jag bestämde mig för att lita på berättelsen.

Seriöst, idag låg jag faktiskt i fosterställning ett tag och tänkte JAG ORKAR INTE SKRIVA MER PÅ DEN HÄR BOKEN, NU FÅR DEN VARA KLAR!

Sedan såg jag på mitt manus med varma ögon och kärlek.

Läste allt en sista gång.

Tryckte på skicka.

Jag känner en frid i denna väntan, för det spelar ingen roll vad som händer sen, om något förlag vill ha berättelsen, eller jo det spelar massa roll 😉 Annars hade jag ju inte skickat in. Jag vill ju verkligen. Från hjärtat. Se en tryckt bok.

Men det viktigaste är att jag

  1. skrev klart
  2. och skickade in

Pappa, hur stolt är du nu över din dotter som la ett pussel över ditt liv? Så jäkla stolt hoppas jag! För det här är en hyllning till dig och din stund på jorden.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR kära skrivande människor för nu tar den här författaren ledighet och kommer tillbaka 2017 (fast det blir lite läsupplevelse-relaterad-blogg under julen, för nu går jag in i min läsbubbla.)