Funderar på omslag

FullSizeRender

Nästan det roligaste ju och ändå en viss nervositet. Bokomslag är ju bland det bästa som finns. Bokens ansikte, det som ska locka, intressera och samtidigt representera berättelsen. Nu gäller det att inte få prestationsångest för det finns ju så galet fina omslag, jag kollar på nätbokhandlarna och inspireras men försöker också tänka att det inte går att jämföra, min berättelse ska ha sitt omslag, något som representerar det jag skrivit. Ska bli så otroligt kul att bolla med förlaget och att få ha önskemål, idéer, förslag etc. Plockade fram minnessaker, pappas klocka, danspris, glasögon och en inramad morotstavla självklart, för att få den rätta känslan. Så ritade jag en hjärna. Ah! Det känns som att jag vill ha med en hjärna på något sätt… Vi får se vad det blir 🙂

Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Alla mina ratade titlar

Vad ska boken heta?

I min mobil har jag boktitlar till böcker som jag ännu inte har skrivit, för det har jag nästan lättare för, att komma på titlar än hela berättelser. Fast en titel är ju en bra början.

Försvinner och stannar kvar heter min debutroman. Trots att jag brukar ha lätt för att bestämma titel på det jag skriver så var det här den svåraste titeln. Jag ska berätta om resan: hur jag bestämde titel på min självbiografiska roman.

Resan började när jag var tio år gammal och skrev på min laptop som blev stekhet efter fem minuter och surrade som tjugo bin: ”min pappa har alzheimer och”
jag kunde varken sätta punkt eller fortsätta. Berättelsen hade ännu inte hänt. Diagnosen var ny. Ändå visste jag att jag ville skriva. Inte bara ville. Måste.

Då hette boken: ”THE BOOK RADERA INTE.”

Men det var förståss bara ett arbetsnamn.

Nästa titel blev:  Jag är både stark och svag. I samband med att jag började föreläsa 2010. Förstameningen i den berättelsen var: ”Jag ska aldrig mer någonsin sätta min fot på den skolan igen. ”

Sedan hette boken helt plötsligt: Jag minns det jag inte vill komma i håg och jag fattade inte riktigt själv vad jag menade med den titeln. Det var som om jag överansträngde mig så att allt bara blev krystat. Därför har texten också hetat: Glömma det jag vill minnas, minnas det jag vill glömma. Kändes heller inte rätt någonstans.

2011: Jag såg dig dö tusen gånger. Förstameningen var: ”– Det var en gång och den var sandad! Berättade pappa och skratten som följde bröt den sällsamma tystnaden. ”
Åh älskade skämskudde!! Jag hade inte hittat MITT språk under den här tiden utan skrev på det sättet jag trodde att man borde skriva. Jag är så glad att jag lät texten mogna.

2014: Jag har glömt allt som jag minns. 
Här var inspirationen torr. Jag kände ingenting för min text. Det blev platt. Livlösa ord. Jag var missnöjd. Det här var ju inte ett bra år för mig. Det året då jag blev sjuk i utmattningssyndrom.

Vårvintern 2015 började jag tillfriskna och boken hette: Pappa glömde att säga hejdå. Den titeln var jag inte alls nöjd med. Varje gång jag öppnade dokumentet så kände jag skavsår och tyckte att meningen var fin men inte passade som titel. Förstameningen var: ”Det här är min pappa.” Hela berättelsen saknade struktur och titeln kändes inte representativ för det helheten skulle stå för.

Sedan döpte jag boken till Försvinner och stannar kvar. Det var inget grubblande, inget velande, det bara kom till mig när jag satt vid datorn och bestämde mig för att på riktigt skriva klart boken och göra det damn good. Maj 2015. Förstameningen får ni möta såsmåningom men den är mycket bättre än mina tidigare (jag älskar förstameningar).

Något jag har lärt mig om skrivande: framkrystade saker blir inte bra. Om jag pressar mig för hårt så blir det inget nytt, inget jag, inget nice utan bara plast. Om jag går ut i skogen och tänker på träd så kommer boktitlar rasande över mig som regn. Om jag stänger av datorn och ser på reality-tv så händer samma sak. Inspiration i vila. Hjärnan måste vila. Viktigaste lektionen for life. Hjärnan älskar vila. För att orka intryck och information så är det inte bara hjärnans önskemål utan också hjärnans krav för att den ska samarbeta. Under alla åren som jag brottades med hur ska boken vara, vad ska den heta? Vilken struktur ska den ha? Hur ska jag lägga upp det? så rusade allting i mitt liv så galet fort  och jag kunde inte nå in till mina egna insikter.

Varför Försvinner och stannar kvar?
Jo. Försvinner och stannar kvar symboliserar det ljusa och det mörka, det fina och det fula, nyanserna i en förälder, nyanserna i en människa och nyanserna i en sjukdom. Pappa försvann, det var ett sjukdomshelvete, men han stannade också kvar och det var något vackert. Det är också något jag själv kan känna igen mig i den parallella berättelsen som boken också innehåller. När jag blev sjuk så försvann jag, det var så illa att jag trodde att ingenting bra i mig fanns kvar. Men det gjorde det.

Vad har du för förhållande till titlar; lätt/svårt? Roligt/plågsamt? Någon favoritboktitel som du önskar att du kommit på själv? 

Att städa i en text

Jag slås av hur stökigt det är i min text. Lite skämskudde kanske? Jag tänker tillbaka på hela resan. Det finns minst tjugo versioner av det här manuset som i höst ska bli bok. Jag lovar att jag inte överdriver. Tack och lov så kommer ni aldrig få läsa just de versionerna. Någonstans är jag väldigt imponerad över att jag lät min bästa vän Anna läsa Försvinner och stannar kvar i ett relativt tidigt skede. Då hittade vi så mycket konstigt i texten att det blev mängder av skrattanfall. Samtidigt var det nyttigt att våga blotta en obearbetad text, jag växte så mycket!

Men mitt motto i skrivandet (ett av många motton, jag älskar motton) är att för att skriva guld så måste jag först skriva skit. 

Därför är det okej att hitta bitar i texten som då kändes självklara men som jag idag tänker: ”Hur tänkte jag där?” För jag behövde skriva skitmeningar för att få till guldkorn.

Nu putsar jag min text. Precis som jag tar hand om en vacker möbel i trä. Jag städar och grejar och känner stor tacksamhet över att jag har tiden att göra detta i lugn och ro så att berättelsen får bli sitt allra bästa jag. I morse hade jag en rejäl skrivardipp då jag åkte berg – och dalbana i redigeringens himmel och helvete all over again. Allting i texten kändes fel. Mitt bästa tips mot det är att göra något annat en stund. Sedan på det igen. Efter lunch har jag förbättrat stora delar av manuset och faktiskt berömt mig själv, ”ser du vad mycket bättre det blev nu?”

Framförallt så måste jag säga att nu när jag vet att det faktiskt kommer att bli en riktigt bok av det här så är det tusen gånger roligare och lättare att jobba med texten. Jag får en helt annan skärpa när jag vet att det är på riktigt.

Det blir en debutroman!!!

Det kan hända magiska saker för en som skriver. Jag som nästan släppt tanken på att något förlag skulle vilja ha min självbiografiska roman Försvinner och stannar kvar. Jag som kastade mig ut i andra projekt för att jag tänkte att jag måste skriva något bättre men så landade manuset alldeles rätt och jag fick beskedet som varje författare drömmer om.

Att få bli utgiven!!!!! 🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂

Nu börjar en ny resa i mitt skrivande. Det betyder att jag släpper taget om mina andra pågående manus och låter dem vila för att helhjärtat göra Försvinner och stannar kvar till sitt allra bästa.

idus

Hösten 2017 ger Idus förlag ut Försvinner och stannar kvar. Det är en självbiografisk roman om två sjuka hjärnor. En pappa som drabbas av Alzheimer mitt i livet , min pappa och sedan en vuxen dotter som drabbas av utmattningssyndrom innan ens livet har börjat på riktigt och hon är jag. I boken skildras barnets perspektiv på demenssjukdomar parallellt med att jag som vuxen lägger ett pappapussel efter sjukdomsresan, hur ska jag kunna förstå en människa som inte längre lever?

Det här kommer bli så spännande! ❤❤❤❤❤