Gästbloggare

Gästblogg: Att skriva är att göra saker större

image1

Just nu när jag skriver till denna blogg jag så vänligt bjudits in till så lyssnar jag på jazz någonstans här på Östersjön. Det är jazzkryssning och musiken är på topp, välkomstdrinkar och grillbuffé. Stämningen hög och varm.

Jag älskar jazzen för friheten och improvisationen, och så funkar den bra att skriva till. Att lyssna på musik, såväl live som i hörlurar på tunnelbanan, och att få röra mig bland barer och i städer ger näring till mitt liv och skrivande.

Som författare händer det att man får frågan varför man skriver. Och vad svarar man på det liksom? En fråga som har lika många svar som det finns vågor på Östersjön. För mig handlar skrivandet om att få ur mig berättelser som pockar och kräver ro, och om expandering. Att göra saker större, mer, i både min inre som yttre verklighet. Att stå i ett tomt vitt rum där man får blåsa så hårt man vill i de färger och toner som känns bra för dagen. Det är en underbar ynnest.

För mig handlar skrivandet om att få ur mig berättelser som pockar och kräver ro, och om expandering. Att göra saker större, mer, i både min inre som yttre verklighet.

Att skriva är rätt egoistiskt egentligen, för man gör det för sin egen skull, för att kanske någon gång hitta de befriande ögonblicken där man skrattar och gråter i sin ensamhet. Att få expandera och finna tröst genom leken och fantasin. Allting blir så fjuttigt annars.

Minns att det var någonstans i gymnasiet som jag kände att läsandet och skrivandet var en del av mig.

Hur glad var jag inte när jag fick en skrivmaskin som min mamma räddat hem från soporna på sitt arbete. Men skrivandets väg är inte en enkel väg. Man måste ligga i och ha rutiner och disciplin. Spotta i nävarna och greppa släggan och slå sig fram genom bergsväggarna, för att ibland hitta de gömda ädelstenarna. Även när blåsorna ömmar som mest.

Idén till min debutroman Brajabiblioteket kom på ett synnerligen tråkigt personalmöte på biblioteket där jag jobbade då. Jag skrev på texten under några intensiva höstmånader och skickade sedan in manuset till ett par förlag. Efter en tid fick jag refuseringar men påhejad av en god vän slipade jag på texten och provade att skicka iväg den igen. På resa i Colombia kom det stora ögonblicket – ett meddelande om att manuset antagits på förlag. North Chapter var förlaget som nappade. Jag tjöt och tjoade som en dåre och firade med billigt bubbel med vänner i hettan utanför Bogota. Sedan följde några månader med manus-bollande med en redaktör. Ändringar och tillägg och omläsningar, om och om igen. Kämpigt och lärorikt, men hela tiden glädjefullt. Att få ha någon med sig som också ville polera och få berättelsen att gnistra som ett tomtebloss. Det gav en grym boost. Och råden och tänket har även gett så ovärderligt mycket i mitt fortsatta skrivande.

Brajabiblioteket släpptes på Litt fest i Umeå i mars i år, och blott flygturen dit upp gav mig känslan av att vara rockstjärna. För en dröm som blir sann känns både overklig och varmt underbar. Att min text dög, att någon vilt främmande tyckt den var värd att tryckas, var förstås fantastiskt och även oerhört viktigt för mig. Det bekräftade och peppade. Mest förvånad blev jag när salen för min presentation blev fullsatt, särskilt när jag fick veta att Björn Ranelid i samma stund pratade i salen bredvid.

Nu har boken precis givits ut som ljudbok på bland annat Bookbeat och Storytel. Inläst av en skådespelare och med ett mycket fint omslag framtaget av förlaget. I ärlighetens namn var jag inte alls särskilt inblandad i det hela. Man bockar av tacksamhet och förvåning, med ett litet öga upp mot himlen. Ibland verkar onåbara saker bara ske av sig självt. Helt plötsligt och bara så där.

Nåväl. Skrivandet fortsätter. Från vuxensatir har jag nu precis avslutat en skräckhistoria för barn. En pojke blir besatt av anden efter en död elak rektor. Sedan ska jag ge mig på en berättelse om unga människor och kärlek. Visst är det märkligt det här med att skriva? Att göra resor mellan världar. Nej, nu lutar jag mig tillbaka och lyssnar på ett boppigt saxofonsolo från scenen. Tack för att ni har läst och ha en fin kommande vinter där ute!

Text: Per Berg
Foto: Privat
Läsa mer: Pers hemsida

Annonser
Gästbloggare

Gästblogg: ”Att skriva är att andas”

Maria 2

”Jag ska bli författare när jag blir stor!” Åttaåriga Maria var säker på sin sak. Ett sådant där barn som inte kunde gå de få stegen till bilen utan att ha näsan i en bok. Som prioriterade bort kompisar en solig dag för att sitta i garderoben och läsa. Och det lästa gav ständigt inspiration till eget skrivande.

Orden kom att ta en stor plats i mitt vuxenliv också, i arbetet som språkforskare, universitetslärare och läromedelsförfattare, men det skönlitterära skrivandet hade jag tappat bort. En fyrtioårskris ledde till en blogg, och här startade min resa tillbaka till ett friare skrivande – med helt andra teman än pronomen och prepositioner.

Så ställdes livet på ända, när beskedet om min fjärde graviditet landade samtidigt som min mammas demensdiagnos. Som anhörig simmade jag i ett hav av känslor – oro, frustration, skuld, skam – och kämpade för att räcka till för alla. Jag letade efter berättelser att känna igen mig i, men hittade inget om det jag upplevde, att samtidigt vara mamma till små barn och till sin egen mamma. Jag bestämde mig för att skriva boken jag själv saknade.

Det dröjde innan jag kom igång. Av integritetsskäl skrev jag inte medan mamma fortfarande levde, och det fanns inget bra slut förrän jag själv upplevt den försoning som hennes bortgång medförde. Jag var lite rädd också; det var så längesen jag skrivit skönlitteratur. Min syster, som är NLP-coach, hjälpte mig att visualisera hur jag gick in ”Muséet för gamla övertygelser” och från dammiga krokar plockade ner mina tvivel. Och minsann, orden flödade på där på skrivretreaten i Älvdalen där jag drog igång.

Jag bestämde tidigt att det skulle bli en roman, inte en självhjälpsbok. Att hitta på berättelser var något jag saknat, och jag föreställde mig att läsare lättare skulle kunna ta till sig känslorna jag ville gestalta inuti en annan människas historia. Samtidigt ville jag inte skriva en självbiografi – jag behövde skapa distans till mina egna upplevelser, även om de gav mycket inspiration.

Nästan två år tog skrivprocessen, med alla genomläsningar och omarbetningar. Trots det tunga ämnet var det roligt att skriva. En enda gång körde jag fast, och då intervjuade jag helt enkelt min huvudkaraktär och fick den hjälp jag bad om!

En februaridag 2015 postade jag mitt manus till de femton förlag jag föreställde mig skulle kunna vara intresserade, med lika delar skräck och förväntan. Först kom den stora tystnaden under flera månader, och sedan kom första mejlet. En standardrefusering.

Det fortsatte på samma spår. För varje refuseringsmejl sjönk mitt mod, och när det sista kom hade jag helt tappat tron på mig själv som romanförfattare, trots att jag under den här tiden fått fem egna noveller, liksom två barnböcker skrivna tillsammans med min äldsta dotter, antagna.

Det var tack vara den dottern som det alls blev en roman till sist. Hon gav ut en översatt bok på eget förlag, och när jag såg hur smidigt det gick och hur bra det blev bestämde jag mig: min bok vill ut till världen och om ingen fattar det får jag själv se till att det blir så.

citat_Maria_Estling_vannestalHela boken manglades igenom igen med ögon som vilat i över ett år. Jag fick också hjälp av den där multikompetenta dottern; hon målade omslagsbilden, gjorde layout och satte boken. Efter hennes positiva erfarenheter av utgivning via Publit valde jag dem. Vi laddade upp omslag och inlaga, satte försäljningspris, anmälde till Bokinfo – som AdLibris & co beställer via – och köpte hem ett gäng böcker att sälja själv. Klart! Lagom till vår lokala bokmässa i november kom den, min debutroman, Lex Katarina, om att leva i ”sandwichgenerationen”.

Vilka är då för- och nackdelarna med att ge ut en bok på eget förlag? Eftersom jag har lång erfarenhet av förlagsutgivning också kan jag jämföra.

Den största fördelen – förutom att en bok som andra förlag inte bedömer har tillräcklig säljpotential ändå kan få ett existensberättigande – tycker jag är att jag har full kontroll över utgivningsprocessen. Jag behöver inte kompromissa med det som är viktigt för mig. Ofta har det funkat bra även på förlag, men jag har också upplevt att en novellantologi jag deltog i fick en oproffsig layout och att en fackbok fick ett omslag jag inte alls gillade. Jag behöver inte heller stressa inför deadlines som någon annan har satt upp.

Den största utmaningen är att nå ut, eftersom vi egenutgivare ofta varken har kanaler, kontakter eller stora marknadsföringsmuskler. När min första förlagsutgivna barnbok fick en fin recension hos Bibliotekstjänst köptes boken exempelvis raskt in till massor av bibliotek. Lex Katarina har inte ens fått en recension, vilket egenutgivna böcker tyvärr ofta råkar ut för. Biblioteken får bara veta att den finns om jag kontaktar dem personligen. Det står på min långa att-göra-lista …

Och trots att boken nominerats till Selmapriset, rekommenderats av Demensförbundet, fått jättefin läsarrespons och en hel del medial uppmärksamhet, bl.a. genom medverkan i Hemmets veckotidning och SVT:s Go’Kväll, har jag inte sålt mer än trehundra böcker, varav hälften till vänner och bekanta.

Alla som skriver böcker har förstås inte heller tillgång till det stöd i form av korrekturläsning, layout och annat inom familjen som jag har. Det är dyrt att ta hjälp, och tyvärr har jag sett många exempel på egenutgivna böcker med såväl dåligt språk som oproffsigt utseende.

Om man som jag ger ut på ett Print-On-Demand-förlag som Publit, så blir priset per bok också relativt högt. Jag slipper sitta på ett kostsamt boklager, men det kan vara svårare att hitta återförsäljare och locka köpare. Genom att trycka fler böcker i taget kan du pressa priset rejält, men då gäller det att både ha resurserna och tilliten till att böckerna blir sålda.

Trots utmaningarna är jag oerhört glad över att min bok fick se dagens ljus till sist, inte minst när läsare berättar hur mycket den har betytt för dem. Nu jobbar jag med en uppföljare, och snart kommer tredje barnboken om Lovis Ansjovis.

För mig hänger skrivandet ihop med själva överlevnaden. Om jag inte får skriva får jag inte tillräckligt med luft för att må bra. Jag skriver, alltså andas jag.

Lex Katarina 1.JPG
Författarfoto: Malin Enestubbe
Bokfoto: Marias privata
Text: Maria Estling Vannestål
Läsa mer: Marias hemsida