Skrivboken del 2: Research om sin egen förälder

06

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.

Research. Att träffa andra skrivande människor kan ge kraft och mod. För research kan vara läskigt. Att ha ett mål gav mig styrkan att faktiskt ta vara på mina bästa egenskaper: strategiska Jenny och envisa Jenny. Jag behövde fler bilder av pappa för att kunna skriva. Gå utanför mitt eget huvud. Våga göra obekväma saker. Våga research!

Jag skickade ett sms till en person jag inte kände men som kände min pappa. Det var ett sånt där sms som jag tänkte: jag kommer ALDRIG våga skicka det här och alltså gör jag det.

För annars är jag bara en liten lort.

Jag fick ett positivt svar och vi bokade in en fika. Med detta vill jag säga: våga fråga levande människor när du skriver! Det kan verkligen leda till något magiskt.

Det var i juli 2015 som jag träffade den här personen. Jag skriver detta inlägg lite kryptiskt  för jag tycker att det är roligast om ni får läsa helheten i själva boken när den kommer men jag ville visa hur det såg ut i min skrivbok. Min tanke med min text har ju varit att jag ville hitta en annan pappa än den sjuka, arga, åskmolnspappan, den jag trodde jag kom i håg från min tidiga barndom. En snäll människa. Samtidigt så ville jag inte bara ha fluffet, framförallt har ju processen att skriva om pappa handlat om att förstå hans mörker och att våga möta det.

Musiken har också varit så viktig för skrivandet. Vad lyssnade pappa på? Jag har ju kassettbanden men de är föremål i plast. Jag föredrar ändå att fråga verkliga människor som inte bara kan återge musiken utan också berätta om musiken. Vad den betydde, när just den låten lyssnades på och så vidare. Jag har en spellista som fyllts på med soundtracket till min pappas liv som sedan mynnar ut i låtar jag själv har viktiga minnen till under pappas sjukdomsresa och efteråt.

Nästa del i skrivboken kommer att handla om att inte bara få respons på en skrivkurs utan också att ta vara på den.

”Att läsa är ju faktiskt att leva inuti en annan människas ord”

lasa_laka-Leva_ninafrid2016

Jag har läst Nina Frids bok om biblioterapi och läsfrämjande. Boken påminner mig om varför jag vill bli bibliotekarie och jag tror banne mig att jag ska köpa den också för att aldrig glömma varför jag pluggar biblioteks – och informationsvetenskap och vad mitt uppdrag är.

Boken inleder med ett intressant resonemang om läsning och biblioteken. Till exempel att ordet bibliotekarie kan framkalla olust eller skam och få personer att känna en otillräcklighet över att de inte läser tillräckligt mycket. ”Om biblioteket framkallar samma känsla så är det inget konstigt med alla de människor som vi inte ser på biblioteket ” Precis som folk vet att det är bra att träna så vet nog de flesta om att det är bra att läsa. Jag tänker att det handlar om att kasta bort pekpinnarna eftersom behovet att läsa måste komma inifrån, som det också står i just den här boken. Och bibliotekariens uppdrag blir då att väcka ett sånt behov. Ett ärofyllt uppdrag ser jag det som.

Rubriken i detta inlägg är ett citat av Siri Hustvedt som nämns på sida 95 i Nina Frids bok. Jag som är kär i läsning nickade saligt när jag läste just de orden för JA!!! Det är därför jag läser. Det är en ynnest för mig att ta del av fantastiska läsupplevelser. Att leva i en annan människas ord, att liksom få låna någon annans hjärna en stund och på så sätt utvecklas ju jag i min identitet också.

Läsning kan vara choklad eller segel. Och får vara både och! Nina Frid skriver ”Men trots att jag vet vad som är segel, har erfarit det som genomblåser, förvandlar, öppnar upp, tänker jag aldrig förakta choklad. Ibland är det precis choklad jag behöver.”

chokladochsegel
s.13

Jag tänker heller aldrig förakta choklad. Jag älskar att läsa choklad. Nöjesläsning är otroligt viktig för mig. Böcker att fly in. Böcker att slappna av till. Jag behöver verkligen det. Sedan behöver jag också segel. Böcker som stimulerar något mer i min hjärna. Ett djupare plan. Utmaningar där jag kan växa med litteraturen och faktiskt känna att jag kan ta till mig kanske ett klurigare språk eller något snårigare. Böcker som utbildar mig. Men det är jag. Mina behov.  Och jag tror läsning handlar om att hitta den läsning som matchar ens egna behov. Läsning är aldrig kul om det är förenat med krav, prestation eller normer om vad man ska tycka är bra eller inte. Jag tänker ungefär så här: har du läst en bok du tyckte var bra? Kul! Härligt! Då är det bra läsning.

Sedan tänker jag också att skiljelinjen mellan vilken läsning som är choklad och segel, det kan väl vara diffust. Böcker som någon ser som skräplitteratur kan ju vara böcker som gör mig rik emotionellt och intellektuellt. För att vi är olika! För mig är det ofta så att oavsett vad jag läser känner jag mig lite rikare om det är en läsupplevelser som matchar mig, var jag är i livet just nu och vad jag kan ta till mig. Och att jag tänker snarare att den här boken var inte rätt för mig än att den är helt fel i sig. Det är därför jag fokuserar på läsupplevelser. 

Nina Frids bok fortsätter sedan in på det mycket spännande ämnet biblioterapi som gör mig nästan överexalterad. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer en utbildning i Sverige inom biblioterapi såsom det finns i Finland. Jag skulle verkligen vilja jobba med läsning som läkning och hur samtalet om böcker kan hjälpa människor på olika sätt.

Böcker kan betyda så mycket. Jag vet att böcker har hjälpt mig att överleva i många svåra situationer. Jag har läst för att känna igen mig. Jag har läst för att förstå något som jag inte tidigare förstått. Jag har läst för att läka min hjärna. Jag har kraschat min hjärna och sedan tagit mig tillbaka till läsningen genom att börja med korta texter och sedan växa, nästan som att lära om från början. Innan jag blev sjuk i utmattningssyndrom så hade jag faktiskt en annan syn på läsning som jag idag inte är ett dugg stolt över. Jag ville läsa det som ansågs vara bra och kvalitativ läsning. ”Sånt man bör ha läst.” Jag ville läsa vad andra ”godkänt”. Jag tvingade mig igenom böcker som jag inte tyckte var bra, även om böckerna gav mig huvudvärk så fortsatte jag och tänkte att det var ju mig det var fel på. Detta rekommenderar jag inte för någon. Don’t try this at home för det här är receptet på hur du effektivt kan döda din läslust.

Under kraschen skaffade jag mig min princip för läsande som utgår från lust och vilja. Om jag inte tycker att en bok är bra så stänger jag den och lägger ifrån mig den. Ibland bestämmer jag mig för att den här boken ska jag testa igen någon dag. Ibland konstaterar jag att den här boken inte var bra för mig men att kanske någon annan kan gilla den. Ibland utforskar jag snarare än tvingar mig att fortsätta och ser om det är en förståelse som kan växa fram. Men min princip är idag att jag ska inte läsa böcker för att leva upp till något eller för att läsning ”ska” vara på ett visst sätt. Det här förhållningssättet gör att jag numera nästan aldrig tappar läslusten och att jag har en ganska stor bredd i min läsning som jag upplever just gör mig rik på språk och berättelser. Det gör mitt liv bättre helt enkelt.

Jag läser för att bli arg. För att gråta. För att bli glad. Jag läser fint och fult, stort och litet, nytt och gammalt, klassiskt och populärt, underskattat och hyllat. Och det är ett damn good läsande liv!

PS! Sedan kommer ju boken in på biblioterapi och skrivande också. ♥ OH YEAH. ♥ Det är också sånt jag drömmer om att arbeta med. På min bucket list står bland annat utbilda mig till skrivarpedagog. Jag tror att biblioteket verkligen skulle kunna vara både en demokratisk och själsligt läkande arena för skrivande och att människor får uttrycka sina berättelser.

Att söka efter berättelsen

DSC_7288

Under skrivprocessen med den självbiografiska romanen så fick jag flera fotoalbum i mina händer. Det var våren 2016. Albumen hade legat i ett förråd under min barndom. Pappa ville aldrig kolla. Han kunde aldrig förlåta sin mamma. På bilden ovan sitter hon på främre raden, andra från vänster. Tror jag. För det här är det spännande detektivarbetet och sökandet efter berättelsen.

DSC_7295
Min farmor, pappas mamma; Inger, har alltid varit ett mysterium.

DSC_7283Varför kunde pappa aldrig förlåta sin mamma? Det var en av frågorna jag besvarade under tiden jag skrev boken. 1981 dog Inger, troligen hade hon också en demenssjukdom.

DSC_7278Och kvar finns dessa mystiska album. Med brudpar, fabriksarbetare, uppställda porträtt, allvarliga miner, lyckliga bilder, fest och vardag.

DSC_7282När jag skrev klart boken tänkte jag att jag var färdig med dessa album.

DSC_7273

Men uppenbarligen är jag det inte. På kylskåpet sitter nu en skara bilder som inspirerar mig. Triggar någonting i skrivarhjärnan. Väcker frågor. Känsla. Pusselbitar. Jag tror att det här kan bli en berättelse om några år. Jag skulle vilja utgå från verkligheten, min farmor, och söka en helt påhittad berättelse. Skapa en karaktär som är något eget men inspirerat av hennes liv.

Jag har dock en del annat att göra skrivarmässigt först. Men jag älskar att samla på idéer för framtiden. Just nu känns det som att jag aldrig någonsin i livet kommer hamna i ett läge där jag inte vet vad jag ska skriva. Det verkar alltid finnas någonting som vill berättas.

”Hjärtklappningskaffe” och kärleken till att skriva nonsens (jag har hittat på en kul övning!)

Nu har jag läst ut Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Kändes som en bra ”kick-off” för höstens skrivande. Jag har hittat mängder av inspiration för mitt mazarellaskrivande/redigerande av min självbiografiska roman men också för skrivandet överhuvudtaget. Jag har skrattat mycket och boken har gjort mig glad! Igår läste jag om fransmannen Balzac som steg upp vid midnatt, kokade ”hjärtklappningskaffe” och skrev med fjäderpenna minst femton timmar. (!!!!!!)

Nej jag tänker inte göra en Balzac, nöjer mig med att skriva någon timme på morgonen, någon timme på kvällen, ibland några timmar på dagen (jag pluggar ju skrivande på halvtid så dessa timmar är min skoltid). Ibland en minut i mobilen. Ibland mycket, ibland inte alls. Det är viktigt för mig att skriva. Men det är viktigare för mig att leva. Att skriva är för en skrivande själ en del av livet men skulle jag bara skriva så kan inte jag känna att jag lever. Det finns ett väldigt fint avslut i Mazzarellas bok om att både skriva och leva. Att Muminpappan inte är helt ute och cyklar när han måste göra saker för att ha något att skriva om. Apropå Balzac och olika ritualer som författare använder för att skriva. Hjärtklappningskaffe! Det är ett ord jag sparar som ett väldigt bra ord. Det fastnade på något sätt. Fast jag dricker hellre te.

Vad mer tar jag med mig ur boken? I texten som är skriven löpande utan kapitalindelning och ger mig känslan ibland att jag läser en roman och inte en faktabok (boken kallas kanske just därför för inspirationsbok) innehåller en del övningar som kan vara kul att prova. T.ex att ägna en stund åt att skriva nonsens. Det är helt i min melodi! Jag älskar att skriva oproduktivt och fritt, texter som antagligen aldrig kommer ”bli något” men allting här i världen måste inte ”bli något”. Är det inte skönt att skapa något bara för sin egen skull? Sitt eget nöje?

För den som vill prova nöjesskriva har jag här spunnit vidare på det där med nonsensskrivande. Här är en övning som jag själv kommit på och som jag gjort någon gång bara för att jag älskar att hitta på vackra nonsensord:

  • Skriv en meny som sticker ut ur mängden, välj ett tema rymden, trädgården, snickerier och välj förrätt, huvudrätt och efterrätt. Spacklad sågpånstorsk med slipad sej? Stjärngratinerad Plutopaj med utomjordiskt god kolakratersås? Nej ingenting behöver bli vettigt eller logiskt. Det här gör du bara för att det är kul.

När man gör en sådan här övning så kan man ju också hitta guldkorn, så spara allt skrivande. Nonsens, allvar, dagbok, gör mappar på datorn och ibland kan man bläddra i dessa texter, sno en mening här och där och pussla ihop till något.

 
Bokbild: Forum.se
Reservera: Mazzarellas bok på Helgebiblioteken 🙂