#BOU2017 JUNI = Bok skriven i jag-form

mornitologen

BoU-utmaningen 2017

(M)ornitologen av Johanna Thydell är en bok som börjar andlöst bra. En riktigt bra plan känns i luften. Jag sa högt till mig själv: det här blir en bra läsupplevelse.

Boken handlar om Moa som blir fågelskådare för att kunna studera sin mamma. När Moa var liten så stack hennes mamma Hedvig och Moa har aldrig fått veta varför. När Hedvig sträcker ut en hand via pappan och undrar om Moa vill träffas efter alla år av tystnad så bestämmer sig Moa för att gå helt in i rollen av att vara en fågelskådare för att kunna stannas hos mamman flera dagar och söka ledtrådar till försvinnandet. Komma så nära som möjligt utan att förlora sig själv. För det är något sprucket i att både vilja veta men samtidigt inte. Det finns kanske något läkande, eller upprivande i att veta sanningen.

Johanna Thydell är en av mina favoritförfattare. Hennes debut I taket lyser stjärnorna är en av de få böcker jag försakat sömn för att läsa ut.

I (M)ornitologen finns det mycket som jag fastnar för: hur karaktärerna kommer fram genom prylarna och attributen som omger dom, karaktären Otto och namnen på hans tesorter, fotnoterna som ibland visar det motsägelsefulla i vad Moa klarar av att säga och vad hon egentligen menar och We will always have trädkojan som du får läsa boken för att förstå vad som menas. ❤

Moa Martinsson som resesällskap

Det tråkiga med att resa själv är ju avsaknaden av samtal. Alltså de samtal som man har om man reser med en kompis och delar den där känslan av att vara på väg någonstans. Ge för sig kan man ju ha trevliga samtal med folk man inte känner, det har jag haft många gånger på tåg, men jag tror ni förstår vilken känsla jag menar. Något slags samförstånd –   vi är på väg tillsammans – den känslan!

Tack och lov för litteraturen. Idag när jag har rest till Malmö för att prata på en konferens om barn som är anhöriga så har Moa Martinsson varit mitt resesällskap. I och med En svensk läsklassiker lärde jag känna Moa Martinssons författarskap och har nu svårt att släppa taget om henne, hon är alltför underskattad! Jag vill verkligen läsa allt som hon har skrivit. Kyrkbröllop är fortsättningen på Mor gifter sig och jag vill dela med mig av några guldkorn halvvägs in i denna roman. Det här är verkligen en bok som jag blir berörd av.

”Alltid förändrades folk så där. Var de snälla, blev de plötsligt elaka, var de vackra, blev de rätt var det var fula som troll.”

Huvudkaraktären Mia är ett barn som i sin tankevärld sätter fingret på vuxenvärldens frånvaro och närvaro. Den oundvikliga närvaron av våld och vuxna som dricker och slåss. Den ständiga frånvaron av att bli sedd. Fattigskammen. Ja det är som om Mia längtar efter något vackert. Mia skyddar sin mamma Hedvig och brottas med den påtagliga känslan att hennes styvfar inte riktigt vill veta av henne. I den här romanen gifter hennes moster sig och håller kyrkbröllop.

Och det här stycket tycker jag visar på Moa Martinsson otroligt vackra språk.

”Ett rum kan skifta så oändligt, fast varje möbel står som vanligt. Ett tarvligt rum är som en obruten blomsteräng då en kvinna rustar sig till brud och som en skuggig, overklig tavla då döden står på vakt vid ett flämtande litet ljus.”

Läser du när du reser? Vilken bok har varit ditt bästa resesällskap? 

”Att läsa är ju faktiskt att leva inuti en annan människas ord”

lasa_laka-Leva_ninafrid2016

Jag har läst Nina Frids bok om biblioterapi och läsfrämjande. Boken påminner mig om varför jag vill bli bibliotekarie och jag tror banne mig att jag ska köpa den också för att aldrig glömma varför jag pluggar biblioteks – och informationsvetenskap och vad mitt uppdrag är.

Boken inleder med ett intressant resonemang om läsning och biblioteken. Till exempel att ordet bibliotekarie kan framkalla olust eller skam och få personer att känna en otillräcklighet över att de inte läser tillräckligt mycket. ”Om biblioteket framkallar samma känsla så är det inget konstigt med alla de människor som vi inte ser på biblioteket ” Precis som folk vet att det är bra att träna så vet nog de flesta om att det är bra att läsa. Jag tänker att det handlar om att kasta bort pekpinnarna eftersom behovet att läsa måste komma inifrån, som det också står i just den här boken. Och bibliotekariens uppdrag blir då att väcka ett sånt behov. Ett ärofyllt uppdrag ser jag det som.

Rubriken i detta inlägg är ett citat av Siri Hustvedt som nämns på sida 95 i Nina Frids bok. Jag som är kär i läsning nickade saligt när jag läste just de orden för JA!!! Det är därför jag läser. Det är en ynnest för mig att ta del av fantastiska läsupplevelser. Att leva i en annan människas ord, att liksom få låna någon annans hjärna en stund och på så sätt utvecklas ju jag i min identitet också.

Läsning kan vara choklad eller segel. Och får vara både och! Nina Frid skriver ”Men trots att jag vet vad som är segel, har erfarit det som genomblåser, förvandlar, öppnar upp, tänker jag aldrig förakta choklad. Ibland är det precis choklad jag behöver.”

chokladochsegel
s.13

Jag tänker heller aldrig förakta choklad. Jag älskar att läsa choklad. Nöjesläsning är otroligt viktig för mig. Böcker att fly in. Böcker att slappna av till. Jag behöver verkligen det. Sedan behöver jag också segel. Böcker som stimulerar något mer i min hjärna. Ett djupare plan. Utmaningar där jag kan växa med litteraturen och faktiskt känna att jag kan ta till mig kanske ett klurigare språk eller något snårigare. Böcker som utbildar mig. Men det är jag. Mina behov.  Och jag tror läsning handlar om att hitta den läsning som matchar ens egna behov. Läsning är aldrig kul om det är förenat med krav, prestation eller normer om vad man ska tycka är bra eller inte. Jag tänker ungefär så här: har du läst en bok du tyckte var bra? Kul! Härligt! Då är det bra läsning.

Sedan tänker jag också att skiljelinjen mellan vilken läsning som är choklad och segel, det kan väl vara diffust. Böcker som någon ser som skräplitteratur kan ju vara böcker som gör mig rik emotionellt och intellektuellt. För att vi är olika! För mig är det ofta så att oavsett vad jag läser känner jag mig lite rikare om det är en läsupplevelser som matchar mig, var jag är i livet just nu och vad jag kan ta till mig. Och att jag tänker snarare att den här boken var inte rätt för mig än att den är helt fel i sig. Det är därför jag fokuserar på läsupplevelser. 

Nina Frids bok fortsätter sedan in på det mycket spännande ämnet biblioterapi som gör mig nästan överexalterad. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer en utbildning i Sverige inom biblioterapi såsom det finns i Finland. Jag skulle verkligen vilja jobba med läsning som läkning och hur samtalet om böcker kan hjälpa människor på olika sätt.

Böcker kan betyda så mycket. Jag vet att böcker har hjälpt mig att överleva i många svåra situationer. Jag har läst för att känna igen mig. Jag har läst för att förstå något som jag inte tidigare förstått. Jag har läst för att läka min hjärna. Jag har kraschat min hjärna och sedan tagit mig tillbaka till läsningen genom att börja med korta texter och sedan växa, nästan som att lära om från början. Innan jag blev sjuk i utmattningssyndrom så hade jag faktiskt en annan syn på läsning som jag idag inte är ett dugg stolt över. Jag ville läsa det som ansågs vara bra och kvalitativ läsning. ”Sånt man bör ha läst.” Jag ville läsa vad andra ”godkänt”. Jag tvingade mig igenom böcker som jag inte tyckte var bra, även om böckerna gav mig huvudvärk så fortsatte jag och tänkte att det var ju mig det var fel på. Detta rekommenderar jag inte för någon. Don’t try this at home för det här är receptet på hur du effektivt kan döda din läslust.

Under kraschen skaffade jag mig min princip för läsande som utgår från lust och vilja. Om jag inte tycker att en bok är bra så stänger jag den och lägger ifrån mig den. Ibland bestämmer jag mig för att den här boken ska jag testa igen någon dag. Ibland konstaterar jag att den här boken inte var bra för mig men att kanske någon annan kan gilla den. Ibland utforskar jag snarare än tvingar mig att fortsätta och ser om det är en förståelse som kan växa fram. Men min princip är idag att jag ska inte läsa böcker för att leva upp till något eller för att läsning ”ska” vara på ett visst sätt. Det här förhållningssättet gör att jag numera nästan aldrig tappar läslusten och att jag har en ganska stor bredd i min läsning som jag upplever just gör mig rik på språk och berättelser. Det gör mitt liv bättre helt enkelt.

Jag läser för att bli arg. För att gråta. För att bli glad. Jag läser fint och fult, stort och litet, nytt och gammalt, klassiskt och populärt, underskattat och hyllat. Och det är ett damn good läsande liv!

PS! Sedan kommer ju boken in på biblioterapi och skrivande också. ♥ OH YEAH. ♥ Det är också sånt jag drömmer om att arbeta med. På min bucket list står bland annat utbilda mig till skrivarpedagog. Jag tror att biblioteket verkligen skulle kunna vara både en demokratisk och själsligt läkande arena för skrivande och att människor får uttrycka sina berättelser.

#BOU2017 MAJ = Nu levande ALMA-pristagare

rosoff2017

BoU-utmaningen 2017

Jag valde Om jag försvann av Meg Rosoff som vann ALMA-priset 2016. Boken handlar om tolvåriga Mila. Hon har doftsinne som en hund och är en iakttagande detektiv i tillvaron. Hon ser detaljerna som andra människor missar och framförallt så genomskådar hon vuxna människors fasader med dolda hemligheter och misslyckanden. När hennes pappa Gils barndomskompis är försvunnen så försöker hon både hitta honom men framförallt förstå varför han försvann.

Eftertänksamt språk med poetiska bilder som att ”stå i ett moln” och att ”det är svårt att föra samtal med en glasmänniska”. Jag hade till en början lite svårt att fastna för boken då jag upplevde den som analytisk på ett sätt som jag inte fastnade för men sedan blir det en litterär värld jag hemskt gärna skulle ha stannat i en stund längre med ett språk som är allt annat än kallt och en historia som går rakt in i hjärtat. Känslorna får växa fram och det är otroligt intressant.

Tre saker jag inte vet om dig

tresaker

Tre saker jag inte vet om dig
av Julie Buxbaum

Jessie flyttar motvilligt med sin pappa in hos sin styvmamma och nya bonusbrorsa Theo. Från Chicago till Los Angeles. Från en tillvaro där hon inte var lycklig men som i alla fall fungerade  till en dyr skola där hon inte har en aning om hur hon ska vara för att överleva. Hennes mamma är död och det är allt annat än okej. Så länge mamman fortsätter död kommer det aldrig att bli okej, även om Jessie kanske kommer att bli det.

Det kommer ett mail.
En anonym elev som kallar sig Någon Ingen har sett henne på skolan och erbjuder henne råd. Enda villkoret är att hon inte ska ta reda på vem Någon Ingen är… Bortsett från det får Jessie fråga om allt.

Någon Ingen och Jessie mailar om livet, sorg, pannkakor och snart övergår de till chatt för att kunna skriva mer frekvent. En vana blir att de berättar tre saker om sig själva som inte den andra vet. På så sätt lär de känna varandra men Någon Ingen fortsätter vara mystisk, Jessie kan förståss inte låta bli att utifrån vad som händer på skolan försöka lista ut vem det är som hon skriver med.

Författaren beskriver Jessies sorg över sin mamma på ett varmt och genuint sätt som inte känns klyschigt utan tvärtom vågar gå emot sorgens klyschor. Igenkänning för mig som själv förlorat en förälder i tonåren. Konversationerna mellan Någon Ingen och Jessie är så fina och roliga och jag får ganska tidigt mina aningar eller snarare förhoppningar om vem det kan vara som är Någon Ingen men ett stort spänningsmoment är förståss att få veta vem det är. En hjärtevärmande bok.

 

Rik på biblioteket

bibliotekskarlekbibliotekskarlek2

Här kommer en bibliotekshyllning – igen. Det lär bli ett antal sådana här inlägg på min blogg för min bibliotekskärlek är stor och mina bibliotekskvitton är låånga. Här ser ni veckans skörd som förenar nytta med nöje. Nyttan: två böcker som ska bilda mig som bibliotekarie, en om biblioterapi och en om MIK (medie – och informationskompetens. De är vad jag kallar för självvald kurslitteratur, böcker som jag inte måste läsa men vill. Nöje: diverse barnböcker, några tidningar, filmer och en feelgood-roman förståss . Saker som bäddar in min själ i något lent och vilsamt. Jag tycker verkligen att det här är fantastiskt och slutar aldrig känna mig som en unge som fått julklappar varje gång jag kommer hem från biblioteket. Allt det här vackra, coola, smarta, roliga, spännande, engagerande, bildande, njutbara alldeles gratis? Det är min lyx i tillvaron. Jag är rik på biblioteket.

Innan ankorna drunknar

ankorna

Dags för recension! Jag åt stekt banan med pekannötter när jag läste denna:

Innan ankorna drunknar 
av Ivana Vukadinovic 

Zandra är arton år gammal och bor i Linköping. I berättelsens början så reser hon till New York för att göra misstag. Hon måste göra misstag för att kunna skriva djupa dikter och för att ha något att berätta om för barnbarnen, om mamma ska bli nöjd. På flyget möter hon Oliver som ska bli det sista misstaget som hon gör för efter honom så ska hon bli den perfekta versionen av sig själv. Till sin hjälp har hon bloggen happyandskinny. Men Zandra blir inte lyckligare, bara smalare och sjukare.

”Nej mamma. Mina misstag blir inte diamanter som dina blev.”

Det här är en poetisk roman som jag tycker är befriande verklig i språk och teman. Ibland tenderar böcker att inte låta som riktiga människor utan att det blir plast av alltihop istället. Men den här boken gör tvärtom och känns äkta. Zandra känns realistisk, tankarna som svänger, önskningarna och framtidsplanerna som förändras och måendet som svajar. Att läsa den här boken är verkligen att gå in i hennes huvud. Jag blev väldigt imponerad av språket och öppenheten, rakt in i en annan människas hjärna om det som vi inte alltid pratar om. Kroppsideal, relationer i verkligheten, krav inifrån och utifrån. På slutet känner jag att det går lite för fort, spretigt och stressat,  då saknar jag tempot och språket från första delen av boken. Helhetsupplevelsen är en debut som överaskar mig och jag hoppas få läsa mer!

Recensionsexemplar från Whip Media. 

En svensk läsklassiker etapp 2 Kejsarn av Portugallien

kejsarn

Nu blev det svettigt i läsmusklerna! Men efteråt kände sig hjärnan väldigt upplivad. Det här är verkligen en intressant berättelse. Jag ska berätta vad det är jag har läst.

Kejsarn av Portugallien handlar om Jan i Skrolycka. Berättelsen börjar när hans fru Kattrina ska föda deras barn. Han är utesluten ur händelsen, hänvisad till att vänta ensam och i den ensamheten gror något mörkt. Han bestämmer sig för att hata sitt barn.  Men Jans känsla svänger snabbt när han väl får hålla i barnet. Det gör så ont i bröstet. Vad är det för en konstig känsla?

”För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa. ” s.12

Han känner kärlek. En underbar och skrämmande känsla. Nu kommer livet att förändras för Jan. När han arbetar på åkern så har han en saknad att förhålla sig till. Att ha någon att längta efter. Ja han höjer upp sin dotter som kommer att få heta Klara Fina Gulleborg högre än skyarna. I den första delen av boken följer vi Klaras uppväxt och hur Jans katastroftankar växer och växer.

Någonstans efter kanske femtio sidor anar jag att det här kommer att skena långt åt helvete in i galenskapen. Det är precis det som händer. När Klara ska åka till Stockholm för att jobba ihop en slant så att familjen kan ha kvar huset så hanterar Jan det genom att bli en annan. Han blir kejsarn av Portugallien. Kejsarn väntar förståss på att dottern ska komma tillbaka, hon som är kejsarinnan. Han sätter sig på en grusväg, för ibland har liksom allting stannat inuti. Först är han irriterad på träden för att de inte sjunger så att han begriper men sedan hör han vad de sjunger: kejsarvisan…

Selma Lagerlöf var en fantastisk berättare. Det här är mystiskt, känslosamt och tankeväckande. Det känns som att Jan föraktar sig själv när han känner saker vilket får mig att tänka på könsroller, vad man ”får” känna enligt normer. Det är ju klassikers grej: att de ger eko till nutida samhällsfrågor.

Att läsa boken var utmanande ibland. Dialekten var lite klurig för min hjärna men jag uppskattar ändå att Lagerlöf skrev dialog på dialekt.

Mina läsmuskler blir starkare och jag kan nu stolt säga att jag är halvvägs genom en svensk läsklassiker. Mitt klassikermotstånd börjar luckras upp så har ni något tips på någon bra klassiker, kommentera gärna! För nu har en läshunger efter stora berättelser som aldrig går ur tiden väckts.