Trailer… 

Följ med i pappapusslet! Försvinner och stannar kvar har numera en trailer, trettio sekunder som beskriver vad den här berättelsen kommer att handla om. Den finns på min facebooksida (www.facebook.com/jeogonblick) och länken nedan. 

Kära, fina ni som följer bloggen, gör en författare jättejätteglad och dela trailern på Facebook. ❤️ 

Ha en fantastisk helg! 

https://www.facebook.com/jeogonblick/videos/1587561704598796/

Annonser

OMSLAGET

978-91-7577-592-0

Jag presenterar stolt omslaget till Försvinner och stannar kvar! 

Jag har fotograferat och redigerat bilden, det är en miljö från platsen där jag växte upp. Där åkrarna är det enda som (nästan) hjälper mot Alzheimers huvudvärk och pappa och jag cyklar på grusvägarna till smultronstället…

Formen och det grafiska har Anna Rudolphi grejat. Hon hittade ett typsnitt som jag blev ännu mer kär i än det jag själv tagit fram som förslag.

Nu är det inte långt kvar… Så bevaka på Bokus och häng på, snart kör vi!

Skrivboken del 3 Att ta vara på respons från skrivarkurs

 

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.
Och del 2.

Den skrivarkursen som jag gick i samband med att jag bestämde mig för att skriva klart innehöll respons. Upplägget var att ta emot respons utan att ”försvara” eller tycka till på en gång utan just öva på att istället bara ta emot och lyssna. Otroligt nyttigt! Vi fick respons både från varandra och kursledare.

När du får respons så har du möjlighet att välja hur du ska använda den för att förbättra din text. Självklart vill jag höra bra saker om min text men ännu mer intressant är det ju vad den som ger responsen ser som frågetecken i texten eller vill veta mer om. För vid textrespons rör det ju sig inte om en färdig bok utan det är ett work in progress som just behöver den där kärleken att någon faktiskt tar sig tid att tala om vad som kan bli bättre.

Ovan ser ni skrivboken och några av de saker jag skrev ner utifrån responsen. ”Hon får leva vidare när någon skriver om henne.” (Texten jag lämnade in på kursen var en scen med min farmor).

Jag fick konkreta och otroligt användbara råd från min handledare.

Frågorna som ställs, behålla som författare och texten blir svar.
Vad är det starkaste att förmedla med texten, det viktigaste, KÄRNAN, centrum.

Just att hitta kärnan blev en så viktig lärdom. Det är så lätt att spreta. Men att hitta något slags centrum, eller vi kan också kalla det för en röd tråd och jag tror faktiskt jag lyckades med det efter en lång process efter kursen. Men utan den responsen så hade jag nog inte kommit på den tanken att jag behöver ett centrum i berättelsen. I början var min text fylld av frågor. De staplades på varandra. Ett klokt råd var då att behåll dem som författare och låt texten bli svar. Så jag har rensat mycket på frågorna.

Nästa del i skrivboken som också är den sista i detta backstagetema på bloggen kommer fortsätta på temat respons och om att ta vara på halleluja moments i texten.

 

Tvekar du när du skriver?

Min favoritfunktion i word är hitta och ersätt. Du kan söka på ett ord och se hur många gånger du använt ordet i texten. Det var så jag gjorde med ordet ju. Jag har upptäckt ett till ord som jag överanvänder. Det är mycket vackert ord men ett ord som tvekar.

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 09.46.39

Det här är ett ord som är mycket bra att använda men som ibland kan visa på min egen osäkerhet har jag märkt snarare än att ordet betyder något för berättelsen. Osäkerhet tänker jag är en naturligt del av skrivprocessen men när text ska bli bok så behöver jag komma tillrätta med den osäkerheten och bli stadig i min text. Att jag faktiskt själv tror på och står för det jag skriver och gör medvetna val av mina ord. Och vågar lita på att jag inte måste ha hängslen och livrem med ett kanske instoppat lite för ofta.

Så ett kul experiment är att se efter, tvekar du när du skriver? Kryddar du med alldeles för många kanske när det egentligen inte behövs? Prova ta bort vissa kanske och se vad som händer. Det här är så fascinerande med korrektur och textredigering. Att rensa bland vissa ord kan verkligen göra stor skillnad för helheten.

Skrivarövning från Debutantbloggen

Jag älskar skrivarövningar. Särskilt att få fortsätta på en mening. Det fungerar i stort sett alltid för mig även vid den allra svåraste skrivkrampen och jag blir ofta förvånad över vart den här sortens skrivande leder mig i för riktning med berättelsen. Debutantbloggen bjöd in till att fortsätta på en mening. Det här blev min text. Meningen som texten skulle börja med är markerad med fet stil.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger: 
”Jag hatar moln.”
De två andra barnen ignorerar honom. Helt upptagna med att kategorisera molnen som fula och fina. Det finns kaniner, pungråttor, sniglar och odefinierbara varelser som barnen själva får uppfinna. Det är därför de skrattar så mycket och det tredje barnet som börjar känna sig gammal tycker inte om att vara ignorerad.
”Jag sa att jag hatar moln.” Barnet lägger sig ner på bryggan och smäller i med båda handflatorna för effektens skull. De tittar inte på honom ens. Inte kompisar. Bara skitungar.
”Ni spiller tid!”
Skitungarna skrattar åt honom.
”Titta inte då! Blunda om det är så jobbigt.”
”Jag hatar att blunda.”
Så reser han sig upp och går från bryggan. Skitungarna sitter kvar som två myggor. Han som går tänker att molnen försvinner. Det är därför han inte tycker om moln. Han tycker att blunda är lite som att dö. Att allting bara slutar. Därför måste han alltid titta. När han lämnar bryggan och stranden så går han in i en skog där allt är grönt och levande. Inga skitungar, inga moln och ingen död. Det enda som han vågar älska är den här skogen där han får vara ensam. Samtidigt hatar han ensamheten. Han är inte en särskilt lycklig pojke men han kanske kan bli.

#BOU2017 MAJ = Nu levande ALMA-pristagare

rosoff2017

BoU-utmaningen 2017

Jag valde Om jag försvann av Meg Rosoff som vann ALMA-priset 2016. Boken handlar om tolvåriga Mila. Hon har doftsinne som en hund och är en iakttagande detektiv i tillvaron. Hon ser detaljerna som andra människor missar och framförallt så genomskådar hon vuxna människors fasader med dolda hemligheter och misslyckanden. När hennes pappa Gils barndomskompis är försvunnen så försöker hon både hitta honom men framförallt förstå varför han försvann.

Eftertänksamt språk med poetiska bilder som att ”stå i ett moln” och att ”det är svårt att föra samtal med en glasmänniska”. Jag hade till en början lite svårt att fastna för boken då jag upplevde den som analytisk på ett sätt som jag inte fastnade för men sedan blir det en litterär värld jag hemskt gärna skulle ha stannat i en stund längre med ett språk som är allt annat än kallt och en historia som går rakt in i hjärtat. Känslorna får växa fram och det är otroligt intressant.

#BOU2017 MARS = SPÄNNING

bou2017marsBoU-utmaningen 2017.

I bokutmaningen för barn – och ungdomsböcker så är mars en tid för spännande böcker. Jag valde dessa två böcker som båda vänder sig till mellanåldern 9-12 åringar men kan såklart uppskattas av många andra åldrar inklusive moi.

Becca av Petter Lidbeck 
”Kvinnorna bar hatt, männen var klädda i kostym. Florence stod utanför och hälsade dem välkomna. När vi hörde deras steg i trappan sprang vid och ställde oss vid våra bäddade sängar. Där stod vi leende och hoppades att vi skulle bli valda.” 

Så står det i bokens första kapitel. Den här boken utspelar sig på ett barnhem och senare i ett otäckt slott med alltför stora rum och märkliga gångar. Berättarjaget är en flicka som vi inte får veta vad hon heter men enligt föreståndaren Florence är hon grotesk. Florence är en otäck kvinna som använder en förnedrande metod för att  lära barnen tala sanning. En dag ser flickan en man som är på väg att ta sitt liv som hon inte kan glömma, det visar sig att han heller inte kan glömma henne och han är tacksam för hennes mod att agera. Därför tar henne med till sitt hem, ett hem som kanske precis som barnhemmet är en väldigt mörk plats… Omslaget osar skräck men den här boken är mer spännande än läskig även om den såklart innehåller en del kalla kårar. Stämningsfullt språk. Utifrån ett par meningar, som de jag valde att citera, målas en bild upp av situationen.

Till häxornas försvar av Peter Arrhenius
Fanny Falk är utbildad tidsresenär i VAO (Vän av ordning) och i den här boken (det finns fler böcker om Fanny Falk) så ska hon resa till Stockholm under 1600-talets häxprocesser. Hennes uppdrag är att laga sprickor i tiden, när dåtiden riskerar att påverka framtiden på ett icke-önskvärt sätt. Frågan är hur dåtidens människor som var extremt rädda för ondskan (och tolkade sånt de inte kände igen som ondska) kommer att reagera på Fanny? Den här boken vill jag inte säga så mycket om för att inte förstöra spänningsmomenten men jag kan säga att den här var så otroligt spännande! Både en historielektion och en fiktiv berättelse. Jag tycker den belyser hur häxprocesserna kunde hända och om de här barnen som var angivare, att de fick en slags kick av att bli lyssnade på och hörda av vuxna och därför fortsatte sprida sina lögner och peka ut oskyldiga kvinnor som häxor. Mycket bra historisk spänningsbok.

Klar! Men inte färdig

BOOM! Vilket race! Jag är klar. Med början, mitt och slut på mitt ungdomsboksmanus. Skrev de sista orden för exakt en minut sedan. Men absolut inte färdig. För här ska redigeras, tänjas, skrivas om, uppdateras, förbättras och trollas med trollspö. Men ändå, känslan, att ha ett råmanus. Ännu ett! Det är andra gången jag skriver klart ett längre bokmanus, klart i bemärkelsen av råmanus alltså.  En berättelse som vet vart den ska sluta och ett slut som leder till andra berättelser. Hurra, hurra, hurra! Så nu ska jag njuta av att vara klar en liten stund, i eftermiddag börjar jag med jobbet med det som inte alls är färdigt. Äntligen redigera, redigera, redigera.

Skrivarglädjen får aldrig dö

Jag har haft en deppig skrivperiod. En sådan där vill-inte-kan-inte-känsla. Det vill säga en fas av icke-skrivande och av icke-lust.

Men skrivarglädjen får aldrig dö.

Dock så tror jag att det är naturligt att lusten inte är konstant, att den svajar, växlar, men jag har kommit till insikt att skrivandets kärna är att inte ge upp, inte sluta och att personligen så är min medicin mot det här tvivlet att jag måste leva utanför skrivandet. Göra andra saker.

Som jag alltid återkommer till, jag skriver inte för att leva, jag måste leva för att kunna skriva. Det vill säga ha ett liv utanför texten. Annars går det inte för mig. Jag har accepterat bakslaget i just den här skrivprocessen och sedan låtit det få vakna igen, försiktigt, trevande för att sedan explodera i massa nya ord. Hur hittade jag kärleken igen?

Jo jag åkte buss. Lyssnade på konversationer.
Jag läste böcker.
Jag gjorde helt andra saker och då kom idéerna tillbaka, kanske är det så jag lösa den där jävla mittendelen av ungdomsboken för att det ska bli något av det…

För när glädjen var döende så hjälpte det inte för mig att fortsätta tvinga mig till att skriva, jag blev så less bara. Jag behövde gå utanför texten för att kunna komma tillbaka till den. Och nu är jag så där nykär i min text så det här blev ett bra uppgång och fall och sedan uppgång igen.

Mina vänner – om att skapa levande karaktärer

Jag stör mig på böcker som har platta karaktärer. Då tappas jag som läsare. Självklart vill jag göra mitt bästa på att skriva fram levande karaktärer i mina egna projekt. Det gör jag genom att bli kompis med dom. Häromveckan kom jag att tänka på de där Mina vänner-böckerna från låg – och mellanstadiet och tänkte – hur bra som helst ju! För karaktärer alltså. Bildgoogla ”mina vänner” eller liknande så hittar du blad du kan fylla i eller gör egna mallar. Jag har gjort sådana nu på några av mina karaktärer och det är verkligen givande – och så kul! 🙂