Research

Research på museum – nycklar till berättelsen!

Jag var i Växjö förra veckan för att examinera pedagogisk undervisning i bibliotekarieutbildningen och gjorde samtidigt research till ett kommande romanprojekt. En regnig onsdag letade jag på sjukhusområdet efter det museum som finns i utkanten av Sankt Sigfrids: psykiatrihistoriska museet. Ni som följer mig på sociala medier har fått se lite bilder från detta tillfälle men jag ville också dela med mig av lite mer tankar för det är just väldigt tankeväckande att göra research.

För det första: museifolk är ofta guld!♥ Kunskap, erfarenhet, generositet och gästvänlighet. Jag var lite nervös innan jag besökte museet och hade ”pep talk” med mig själv på hotellrummet. Det här blir kul, kom igen! Det är någonting med mig och research, jag älskar det men samtidigt har det varit så mycket förknippat med rädsla att aktivt söka kunskap hos andra människor och faktiskt stå stadig och säga: jag skriver en bok. Men det blir lättare ju mer jag gör sånt här.

Eftersom jag inte bokat någon visning så räknade jag med att traska runt själv och titta på museet men när jag klev innanför dörren så fick jag genast frågan  ”vad är du intresserad av?” och sedan pratade vi (jag & museivärden)  i mer än en timme (!). Jag fick otroligt bra material till min research. Nycklar till berättelsen. Som sagt: museifolk är guld! På bilden ser ni en nyckelknippa som använts av vårpersonal och jag fick en fantastisk storytelling om hur det kunde gå till när personalen hämtade ut sin nyckelknippa första dagen på jobbet.

Men allra först fick jag en historisk bakgrund om hur psykiatrin utvecklats i Småland från 1700-talet då de som kallades dårar låstes in i lador och gömdes undan för världen till anstalterna som blev som egna världar. Sankt Sigfrids var verkligen som en egen värld, med en mur runt omkring.

Passade på att ställa frågor om behandlingsmetoder, jag är ju särskilt intresserad av att skriva om lobotomi så där fick jag lite mer info till min research om just det (många bäckar små! Varje bit information räknas).

Karaktärernas kläder och att få till tidsandan är svårt när jag skriver om en tid som jag själv inte levde i (50-talet) så då var det perfekt att det faktiskt fanns klädexempel från den tiden och jag passade på att snappa upp sånt som rörde just tidsandan, värderingar och samhällsklimat.

Det sista rummet var ett rum med patientkonst, det var bilder och ord som berörde mig djupt och jag skulle vilja åka tillbaka till museet för att spendera mer tid i just det rummet. Av respekt valde jag att inte fotografera i det rummet men jag rekommenderar ett besök på museet så ni får uppleva det live, ta sedan en fika med en kompis och diskutera. Vi behöver prata mer om psykiatri. Om själen och måendet.

Tips till dig som ska göra research på museum för en sagolik upplevelse!

  • På mindre museum kanske du får en liten rundtur även om du inte bokat visning, det har hänt mig på de flesta små museum jag varit på men det beror förståss på resurser och från person till person men om du vill bli garanterad att någon hänger med runt och visar och berättar: maila eller ring innan! På vissa museum kostar visningar så kolla upp sånt.
  • Måndagar brukar vara en dag generellt som museum har stängt. Det museet jag besökte hade bara öppet på onsdagar. Det är hemskt tråkigt om man gör researchresa och kommer fram till något som är stängt så checka av öppettiderna innan för det kan verkligen vara olika från museum till museum. Samma sak med entréavgifter. Skönt att ha koll innan. Psykiatrihistoriska museet i Växjö är gratis så åk dit vetja!
  • Fundera över vad du vill få ut av besöket. Jag skrev ner olika rubriker i mitt anteckningsbok: historik, personalens perspektiv, patientens perspektiv och behandlingsmetoder.
  • Att få fotografera saker är inte självklart på museum, var schysst och fråga om fotopolicy.
  • Våga fråga! Finns det böcker om ämnet som du kan använda till fördjupning? Museifolk har ofta bra skills inom detta!
  • Våga berätta att du skriver en bok! Är det något jag ständigt lär mig i min research så är det att folk (oftast) vill hjälpa till och tycker det är kul att bidra med kunskap.
  • Renskriv anteckningarna så snart du kan efter besöket, det blir lätt rörigt när man antecknar i farten.

Här hittar du mer information om Psykiatrihistoriska museet i Växjö.

Annonser
Research, Skrivprocessen

Konsten att vara pinsam – om research, skämskudde och att omfamna sin knasighet

Jag ska idag berätta om konsten att vara pinsam. Det handlar om research. Idag åkte jag buss och jag är inne i skrivar-mood så jag fotograferade ut genom rutan sånt som inspirerar mig, en del av min hjärna tänkte: nej nu är du sådär författarkonstig igen, vilket födde idén till det här inlägget och att omfamna knasigheten istället för att förakta den. Jag tror inte att människor trivs i trånga små boxar om hur en människa får vara.

Nu när Försvinner och stannar kvar snart kommer ut och ska flyga fritt så känner jag en längtan efter att jobba med mina andra manus, bland annat ungdomsboken. Research är en av de viktigaste beståndsdelarna av mina skrivarprocess. En bra research kräver lite mod. Att våga ställa frågor, prata med människor, fråga experter och utmana sin bekvämlighetszon, om man inte redan är superbekväm med allt sånt, grattis till er som är det! För mig är det övning men jag har en ganska nice egenskap, ibland glömmer jag att många saker i livet skrämmer skiten ur mig.

Även när jag skrivit om mig själv, inför Försvinner och stannar kvar, så har jag behövt göra research. Låter kanske märkligt när man skriver en självbiografisk roman att göra research men min barndom var inte igår – jag behövde fysiskt gå tillbaka till vissa platser för att till exempel få till bra miljöbeskrivningar och hjälpa minnet. Och nu ska jag berätta om ett av mina pinsammaste författarögonblick hittills (fler lär väl komma).

Jag besökte en sommarlovsstängd skola, med tillåtelse från rektorn, jag hade målat upp en bild innan i mitt huvud av hur det skulle vara – jag skulle gå långsamt längs med korridorerna som skulle vara alldeles tomma och jag skulle med tårar i ögonen låta minnena framkallas. Som i en film med soundtrack och allt. Jag skulle gå runt i kanske en timme och bara insupa atmosfären, känna litteraturen och få kontakt med mitt inre barn. Jag skulle luta mig mot en vägg, glida ner på golvet och krampaktigt skriva ner mina känslor i ett anteckningsblock. Typ. Det blev inte riktigt så.

För när jag kom upp till den där korridoren jag ville få med i min bok så var den inte tom. Nej skolan höll på renoveras och där fanns två hantverkare som förvånat tittade på mig. Jag blev så jäkla rädd att de skulle slänga ut mig, bli arga eller fråga varför jag var där. Grejen är att är man orolig över att någon ska undra varför man är där så kommer man utstråla den känslan. Det vill säga, jag fattar ju nu att jag var livrädd för att framstå som konstig, alltså framstod jag troligen som lite konstig, för med uppspärrad blick (jag var ju påkommen i mitt hemliga uppdrag!) och superstressad röst förklarade jag gällt i ultrarapid:

”ALLTSÅ JAG SKRIVER EN BOK SÅ JAG GÖR RESEARCH OCH JAG SKA BARA KOLLA LITE HÄR MEN FORTSÄTT NI JAG SKA INTE STÖRA. HEHE. JAG HAR GÅTT PÅ DEN HÄR SKOLAN. EH. SÅ JAG SKA BARA GÅ OCH TITTA LITE HÄR.. JA… FÖR SKRIVANDET.”

Det blev en kul dag på jobbet för hantverkarna. De var ju ganska så måttligt intresserade av mitt skrivande så de ryckte på axlarna, skrattade lite och fortsatte sedan med sitt.

Och jag skyndade mig igenom korridoren på tjugo sekunder samtidigt som huvudet snurrade, hann jag få med miljöbeskrivningen nu? Hann jag få feeling?

I efterhand älskar jag den här historien. För att jag vågade vara pinsam. Nu kan jag omfamna min awkwardness. Våga vara knasig! Idag till exempel såg jag ett brev och par burkar ligga på trottoaren i ett arrangemang som gjorde att min författarhjärna tänkte: ”Ah! Här ligger en berättelse.” Först tänkte den tråkiga hjärnan: ”gå förbi, det är skumt att ställa sig och fotografera av en berättelse bara sådär” men författarhjärnan tänkte: ”Vänd om och fota nu. GRYM inspiration ju! Det här kan jag använda.”

Och ja någon tittade.

So what.

Lyssnar jag på författarhjärnan får jag ett roligare liv, antagligen skriver jag bättre också. Sen är det klart att ibland får jag be min författarhjärna att lugna ner sig litegrann och påminna den om att allt inte är litteratur.

När jag var tonåring hade jag social fobi, så ibland gör sig de såren påminda, skräcken över att någon ska tycka att jag är knäpp, men det är en gammal tanke från ett gammalt liv som inte ska definiera mig idag. Idag älskar jag ju den knäppheten, knasigheten, märkligheten som just gör att jag ofta har en ganska rolig vardag. Så låt det knäppa, märkliga, vackra, idérika, fantasifulla stråla, skina, blomstra.

P.s. Det blev en bra miljöbeskrivning ändå för jag hittade en annan korridor som faktiskt var tom och jag kunde stanna upp, anteckna och få med några bra grejer därifrån som gjorde att texten blev snäppet bättre.

Har du gjort något märkligt i samband med research eller skrivande? Dela gärna med dig i en kommentar. Eller finns det någon research du skulle vilja göra men inte vågar? 

Research

Böcker inslagna i brunt omslagspapper


Vilken lycka att hämta posten igår! Jag går som sagt all in för min research om psykiatrins historia och använder mig av bibliotek, antikvariat, google, databaser och bokhandlar för att hitta litteratur som kan bredda min kunskap och ge mig nya infallsvinklar till mitt skrivande. Senast har jag beställt en bok om Sidsjöns sjukhus och den kom inslagen i wellpapp och två lager brunt omslagspapper. Kände historiens vingslag och fick verkligen feeling. Igår hämtade jag också mer litteratur från sjukhusbiblioteket. Just nu känns research som bland det allra roligaste jag gjort i mitt liv! Sökandet, detektivarbetet, att känna hur skrivarhjärnan växer av ny kunskap. Ämnet är självklart tragiskt, många människor har genom historien inte fått vara människor, det triggar mig att berätta om de oberättade berättelserna som glömdes bort.

Research, Skrivarliv

Passionerad research och ett mystiskt brunt paket


På min facebooksida visade jag ett mystiskt brunt paket som jag hämtade ut på posten… Ett tag undrade jag vad jag egentligen beställt. Medicinsk utrustning??? För det var tungt!! Och så välinslaget. När jag öppnade paketet trillade det ut dagstidningar och tomma glasslådor. Och där under fanns tusen sidor medicinskt nedslag i femtiotalets mitt. Röda korsets medicinska uppslagsbok från 1956. Fantastisk läsning. Saker att bli förbannad över, saker att bli förvånad över. Vissa saker framstår idag som underhållande på grund av att det blir lite absurt, vissa texter tyder på en stark vilja att göra det bästa för att vårda, vissa texter visar ett tydligt avstånd mellan läkare och patient och människor som nästan inte får vara människor.

Jag är passionerad när jag gör research, särskilt när jag hittar ett ämne där jag låter min nördighet blomstra till en trädgård som suger åt sig all kunskap som regn. Jag är otroligt fascinerad av historien i ett ”hur-påverkade-det-människorna-perspektiv”. De stora förändringarna i samhället och hur det syns i människor egna berättelser från vardagen. Det stora som syns i det lilla och det lilla som syns i det stora.

Bokhögen ovan är också research för även om jag har tagit sikte på Sidsjöns sjukhus så vill jag göra rejäl research men jag har valt att rikta in mig på psykiatrin i Gästrikland, Hälsingland och Västernorrland. Jag vill förstå hur psykiatrin på femtiotalet blev det den var, vad som ledde fram till olika behandlingsmetoder och sätt att vårda. Valet av plats för vårdandet. Ute i skogen eller mitt i stan. Synen på människorna. Människorna som kallats för dårar, sinnesslöa och idioter. Ordval som gör ont i mig. Jag tycker inte att man kallar människor så nervärderande uttryck men då var det vardag att säga så. Varför? Sånt vill jag titta på. Jag tänker på de människor som bott i ”dårstugor” och på mentalsjukhus. Ordets makt. Vad är sjukt och vad är friskt? Jag vill kika på vad som gjorts i just humanismens anda. Vad som blev så fel. Särskilt är jag intresserad av lobotomins historia.

I detta arbete med research är jag glad över mina informationskompetenser som bland annat fått växa/utvecklas i min bibliotekarieutbildning. Förmågan att sålla, välja, värdera, söka men jag tvekar inte om att be om hjälp. Böckerna ovan har jag nämligen blivit tipsad om – hela bunten – av en sjukhusbibliotekarie. Helt fantastiskt! Sjukhusbiblioteken är en resurs i samhället. En bortglömd pärla.

Och jag har en plan. På hur jag ska välja vad jag ska skriva.  Jag ska redigera klart Freja parallellt med detta researcharbete som jag kommer göra i maklig takt – och verkligen njuta av att inte stressa igenom något så viktigt. Snart ses vi Freja, jag ska bara läsa Om den offentliga vården av Anders Åman först. Ja jag är fortfarande Alfons Åberg.

Inspiration, Research

Att söka efter berättelsen

DSC_7288

Under skrivprocessen med den självbiografiska romanen så fick jag flera fotoalbum i mina händer. Det var våren 2016. Albumen hade legat i ett förråd under min barndom. Pappa ville aldrig kolla. Han kunde aldrig förlåta sin mamma. På bilden ovan sitter hon på främre raden, andra från vänster. Tror jag. För det här är det spännande detektivarbetet och sökandet efter berättelsen.

DSC_7295
Min farmor, pappas mamma; Inger, har alltid varit ett mysterium.

DSC_7283Varför kunde pappa aldrig förlåta sin mamma? Det var en av frågorna jag besvarade under tiden jag skrev boken. 1981 dog Inger, troligen hade hon också en demenssjukdom.

DSC_7278Och kvar finns dessa mystiska album. Med brudpar, fabriksarbetare, uppställda porträtt, allvarliga miner, lyckliga bilder, fest och vardag.

DSC_7282När jag skrev klart boken tänkte jag att jag var färdig med dessa album.

DSC_7273

Men uppenbarligen är jag det inte. På kylskåpet sitter nu en skara bilder som inspirerar mig. Triggar någonting i skrivarhjärnan. Väcker frågor. Känsla. Pusselbitar. Jag tror att det här kan bli en berättelse om några år. Jag skulle vilja utgå från verkligheten, min farmor, och söka en helt påhittad berättelse. Skapa en karaktär som är något eget men inspirerat av hennes liv.

Jag har dock en del annat att göra skrivarmässigt först. Men jag älskar att samla på idéer för framtiden. Just nu känns det som att jag aldrig någonsin i livet kommer hamna i ett läge där jag inte vet vad jag ska skriva. Det verkar alltid finnas någonting som vill berättas.

Research, Skrivarliv

Research – du måste ju fan känna på vattnet om du ska skriva om det!

researchlistan
Just nu är det icke-skrivande som gäller. Distans och vila från själva texten men komma närmre annat, berättelsen, karaktärerna, miljöerna..  Jag vill göra det här på bästa möjliga sätt så därför har jag satt ihop en researchlista som jag gör mig på väldigt bra humör, särskilt: ”du måste ju fan känna lite på vattnet om du ska skriva om det”, haha.

Du som också skriver, vad gör du för research? 🙂 

Research

Brottningsmatchen: kramp och glöd

Jag har ganska ofta flyt, skriver då i racerfart, det är kul, fantastiskt till och med. Då glöder jag, känner mig levande och hoppas att jag då också skriver levande. Skrivkramp har jag också, det är som en brottningsmatch mellan glöd och kramp och lika häftigt är det varje gång, när den där tomheten, hopplösheten, svårigheten vänder. Jag samlar alltid på mig knep, vad fungerade just den här gången för att ta mig ur svackan?

Idag kände jag mig omotiverad som fan. Riktigt bottennapp. Hade ingen lust! Men skrivande är inte bara lust, jag pluggar skrivande, ser det som mitt arbete, det är bra, ständiga övningar i disciplin och att öva upp en tilltro till min förmåga, att det löser sig, sätter jag igång så kommer det att gå.

Det som hjälpte mig idag var att dels skriva lite skit. Det är en bra början. Skriva en riktigt skitdålig dialog som är platt, ful och fel och så helt plötsligt tittar en mening tillbaka på mig från skärmen och den är bra. Ett frö, ett frö kan man vattna och jag vattnade fröet med research. Använde eniro för att rita ut en promenadväg där karaktärerna går, googlade naturreservat i den aktuella staden där berättelsen just nu utspelar sig och så hittade jag också ett hus som passade berättelsen och så googlade jag kaffetermosar (!) för jag tänkte att min berättelse behövde en snygg sådan. Haha. Man kan ju också fastna i det där, bara rota runt berättelsen, hålla på med rekvisita så då kanske det snarare stjälper än hjälper, med skrivande är det ju som så att jag som skrivande människan kan ju min process bäst, precis som med allt annat i livet. Man vet nog oftast bäst vad man själv behöver.

Så även idag blev det ord ändå. 1-1 mellan glöden och krampen.

Research

Research om filosofi och ödehus

research

Research är kul! Särskilt att använda biblioteket som research i skrivandet, jag gillar analogt. Att bläddra fysiskt. Så jag lånade en bok om ödehus. Googlade först bilder på ödehus för jag ska ha med ett ödehus i min unga-vuxna roman, men när jag sedan lånade Svenska ödehus och började läsa berättelser om ödehus så gav den researchen så mycket mer. Google = toppenbra och ovärderligt för snabb fråga snabbt svar men ibland är det också skönt med långsamheten, analogt bokbläddrande och filosoferande med en kopp te. Finns ju inget som egentligen säger att man inte kan ta långsamheten och tedrickande till det digitala förståss, det ena utesluter inte det andra, men min kärlek till dessa fysiska böcker är och kommer alltid vara något speciellt.

Idag fick jag för med mig att jag skulle göra mer research och landade på en häftig och interaktiv hemsida om filosofi på gymnasiet (min bok utspelar sig på gymnasiet och jag behövde göra research inför en filosofilektion). Och då var det rätt skönt att skriva in filosofi + gymnasiet på kära google och finna inspiration på mindre än en sekund! Så kära digitala värld, jag uppskattar och tycker väldigt mycket om dig också även om hårdpärmarna är min största kärlek när det kommer till kunskap, intryck och inspiration.