Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Grattis pappa!

12 Pappas självporträtt1977glidermedbilen_ford

Idag skulle pappa ha fyllt 61 år. Han var inte jättebra på att rita men han gjorde sina streckgubbar med stor entusiasm. Den andra bilden föreställer pappa i sin Ford på sjuttiotalet. En fantastisk bild.

Hur jag firar? Jag äter morötter som en hyllning och gör korrektur på boken. I texten får jag ju faktiskt umgås med min pappa. Efter lunch ska jag bara ha självkärlek resten av dagen som uppladdning inför föreläsningen imorgon. Jag tror att det för mig är det bästa sättet att fira en människa som inte längre lever att jag som är kvar fortsätter berätta hans berättelse utan att försumma min egen.

Ingenting har förändrats, för tjugo år sedan staplade jag också böcker


En stor del av min identitet är att stapla böcker ovanpå varandra och sedan längta efter att läsa dem. Jag älskar böcker. Ifall att någon missat det. Skåda detta bildbevis till vänster.  Jag var bokmal redan för tjugo år sedan! Till vänster ser ni en alldeles nyklippt författarmänniska som fortfarande är lika mycket bokmal. Ingenting har förändrats. Jo tusen saker. Men bokkärleken är bestående oavsett vad livet hittar på.

Det här tycker tjugofyra-åriga Jenny är en liten trave med staplade böcker! Jag förfärades häromdagen över att jag bara hade två biblioteksböcker hemma och ifrågasatte min litterära hälsa. Samtidigt var det så skönt att gå till biblioteket och rota på samma sätt som när jag var liten och låta sig överaskas snarare än att bocka av en lista. I den här längtande stapeln finns bland annat Moa Martinsson och Meg Rosoff.

Till höger ser ni något mycket spännande som får vara det här inläggets cliffhanger. Vad finns i alla dessa album? Mellan pappersarken. Och varför får det som finns i dessa album författarmänniskans hjärna att gå på högvarv? Kan det vara en berättelse… Som väntar…

Alla mina ratade titlar

Vad ska boken heta?

I min mobil har jag boktitlar till böcker som jag ännu inte har skrivit, för det har jag nästan lättare för, att komma på titlar än hela berättelser. Fast en titel är ju en bra början.

Försvinner och stannar kvar heter min debutroman. Trots att jag brukar ha lätt för att bestämma titel på det jag skriver så var det här den svåraste titeln. Jag ska berätta om resan: hur jag bestämde titel på min självbiografiska roman.

Resan började när jag var tio år gammal och skrev på min laptop som blev stekhet efter fem minuter och surrade som tjugo bin: ”min pappa har alzheimer och”
jag kunde varken sätta punkt eller fortsätta. Berättelsen hade ännu inte hänt. Diagnosen var ny. Ändå visste jag att jag ville skriva. Inte bara ville. Måste.

Då hette boken: ”THE BOOK RADERA INTE.”

Men det var förståss bara ett arbetsnamn.

Nästa titel blev:  Jag är både stark och svag. I samband med att jag började föreläsa 2010. Förstameningen i den berättelsen var: ”Jag ska aldrig mer någonsin sätta min fot på den skolan igen. ”

Sedan hette boken helt plötsligt: Jag minns det jag inte vill komma i håg och jag fattade inte riktigt själv vad jag menade med den titeln. Det var som om jag överansträngde mig så att allt bara blev krystat. Därför har texten också hetat: Glömma det jag vill minnas, minnas det jag vill glömma. Kändes heller inte rätt någonstans.

2011: Jag såg dig dö tusen gånger. Förstameningen var: ”– Det var en gång och den var sandad! Berättade pappa och skratten som följde bröt den sällsamma tystnaden. ”
Åh älskade skämskudde!! Jag hade inte hittat MITT språk under den här tiden utan skrev på det sättet jag trodde att man borde skriva. Jag är så glad att jag lät texten mogna.

2014: Jag har glömt allt som jag minns. 
Här var inspirationen torr. Jag kände ingenting för min text. Det blev platt. Livlösa ord. Jag var missnöjd. Det här var ju inte ett bra år för mig. Det året då jag blev sjuk i utmattningssyndrom.

Vårvintern 2015 började jag tillfriskna och boken hette: Pappa glömde att säga hejdå. Den titeln var jag inte alls nöjd med. Varje gång jag öppnade dokumentet så kände jag skavsår och tyckte att meningen var fin men inte passade som titel. Förstameningen var: ”Det här är min pappa.” Hela berättelsen saknade struktur och titeln kändes inte representativ för det helheten skulle stå för.

Sedan döpte jag boken till Försvinner och stannar kvar. Det var inget grubblande, inget velande, det bara kom till mig när jag satt vid datorn och bestämde mig för att på riktigt skriva klart boken och göra det damn good. Maj 2015. Förstameningen får ni möta såsmåningom men den är mycket bättre än mina tidigare (jag älskar förstameningar).

Något jag har lärt mig om skrivande: framkrystade saker blir inte bra. Om jag pressar mig för hårt så blir det inget nytt, inget jag, inget nice utan bara plast. Om jag går ut i skogen och tänker på träd så kommer boktitlar rasande över mig som regn. Om jag stänger av datorn och ser på reality-tv så händer samma sak. Inspiration i vila. Hjärnan måste vila. Viktigaste lektionen for life. Hjärnan älskar vila. För att orka intryck och information så är det inte bara hjärnans önskemål utan också hjärnans krav för att den ska samarbeta. Under alla åren som jag brottades med hur ska boken vara, vad ska den heta? Vilken struktur ska den ha? Hur ska jag lägga upp det? så rusade allting i mitt liv så galet fort  och jag kunde inte nå in till mina egna insikter.

Varför Försvinner och stannar kvar?
Jo. Försvinner och stannar kvar symboliserar det ljusa och det mörka, det fina och det fula, nyanserna i en förälder, nyanserna i en människa och nyanserna i en sjukdom. Pappa försvann, det var ett sjukdomshelvete, men han stannade också kvar och det var något vackert. Det är också något jag själv kan känna igen mig i den parallella berättelsen som boken också innehåller. När jag blev sjuk så försvann jag, det var så illa att jag trodde att ingenting bra i mig fanns kvar. Men det gjorde det.

Vad har du för förhållande till titlar; lätt/svårt? Roligt/plågsamt? Någon favoritboktitel som du önskar att du kommit på själv? 

Det blir en debutroman!!!

Det kan hända magiska saker för en som skriver. Jag som nästan släppt tanken på att något förlag skulle vilja ha min självbiografiska roman Försvinner och stannar kvar. Jag som kastade mig ut i andra projekt för att jag tänkte att jag måste skriva något bättre men så landade manuset alldeles rätt och jag fick beskedet som varje författare drömmer om.

Att få bli utgiven!!!!! 🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂

Nu börjar en ny resa i mitt skrivande. Det betyder att jag släpper taget om mina andra pågående manus och låter dem vila för att helhjärtat göra Försvinner och stannar kvar till sitt allra bästa.

idus

Hösten 2017 ger Idus förlag ut Försvinner och stannar kvar. Det är en självbiografisk roman om två sjuka hjärnor. En pappa som drabbas av Alzheimer mitt i livet , min pappa och sedan en vuxen dotter som drabbas av utmattningssyndrom innan ens livet har börjat på riktigt och hon är jag. I boken skildras barnets perspektiv på demenssjukdomar parallellt med att jag som vuxen lägger ett pappapussel efter sjukdomsresan, hur ska jag kunna förstå en människa som inte längre lever?

Det här kommer bli så spännande! ❤❤❤❤❤

Gästblogg på Debutantbloggen

Idag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Vilken ära! Jag skriver om ett magiskt tillfälle då jag mötte en av mina påhittade bokkaraktärer (ur ungdomsboken som jag redigerar) i det verkliga livet. Och om att återvända och fortsätta med en bra idé: ”Även om ett manus blir liggande ofärdigt, dammigt och bortprioriterat, så behöver det inte vara en oälskad berättelse. Ibland måste det vara rätt tid för att skriva. Nu är det rätt tid och jag är så stolt över mig själv men framförallt så är jag stolt över Freja. Att hon orkade vänta på mig! ” Här kan du läsa mitt inlägg. 

Research – du måste ju fan känna på vattnet om du ska skriva om det!

researchlistan
Just nu är det icke-skrivande som gäller. Distans och vila från själva texten men komma närmre annat, berättelsen, karaktärerna, miljöerna..  Jag vill göra det här på bästa möjliga sätt så därför har jag satt ihop en researchlista som jag gör mig på väldigt bra humör, särskilt: ”du måste ju fan känna lite på vattnet om du ska skriva om det”, haha.

Du som också skriver, vad gör du för research? 🙂 

Själaglad

Jag lyckades komma till slutet på redigeringsomgång nummer ett. Slutkörd men lättad. Sedan lät jag manuset flyga iväg till två testläsare. Jag har fått första responsen på mitt manus från en av dem och jag är SJÄLAGLAD. Känner mig så stärkt i min förmåga att berätta. ❤❤❤

Löste tematiska trasseltrådar på tåget när jag vilade, om mellanrummen

benutrymme

Mitt liv idag är väldigt annorlunda från förr.

Jag brukade jobba som en tok på varje ledig stund. Jag menar varje ledig stund. Resor, på toaletten, ALLTID. Efter en rejäl omställning är det otänkbart för den jag är idag att göra så. Tack och lov.

Idag har jag suttit många sköna timmar på tåg på väg till en föreläsning jag ska hålla om anhörigskapet (demens) i Skellefteå imorgon. Jag har låtit timmarna vara just sköna. För det skulle få vara en sådan dag utan någon form av prestation utan bara följa vad själen vill, behöver, samla energi inför något som är viktigt. Tanka. Själens bensin. Kraft. Genom serier, musik, lyssna på ljudbok, choklad, titta på naturen, höra egna andetag, yoga på en tågtoalett och lite sånt där som är livet.Också. Inte bara springa. Stilla också.

Nuet.
Mellanrummet.
Resan.
Från en plats till en annan men ändå kvar i sig själv.

Det händer magiska saker i hjärnan när jag sitter en stund, det ploppar upp tanketrådar ovettiga och vettiga. Och i vilan kan det ibland hända att saker löser sig. Som några trassliga teman till ungdomsboken, är de för många? Är de tydliga? Är de väsentliga? Det är ju tankar som snurrar i bakgrunden under skrivprocessen och jag behöver ibland låta processen vara i fred för att sedan lyssna på den.

Helt plötsligt kommer så smarta saker fram, just ja, åh jaha, kan jag skriva så? HERREGUD VAD BRA.  JAG VET HUR JAG SKA FÅ TILL SLUTET. Hur jag ska komma dit. JAG VET DET NU, WOW!!!! Så antecknar jag på mobilen och sparar det till torsdag då det är skrivdag. Bygger upp längtan igen. Tänker på resan, färden, mellanrum, att tid då jag inte skriver också är skrivtid, processen i bakhuvudet, den är lika viktig.

Idag var det vilans, chokladens, och lyssna till de egna andetagens dag. Kanske särskilt för att det är alla hjärtans dag, en dag som man kan tolkas på många sätt. Men kanske skulle vi kunna bli bättre på att göra till det en dag då vi ger och får kärlek till de som står oss nära men också oss själva?  Genom att inte pressa så jäkla hårt. Tro på sin förmåga men inte köra slut på den, för det har jag provat och det är aldrig värt det. Förmågan ska tas om hand med varsamhet och du, lite choklad hjälper faktiskt, just saying.