Skrivboken del 2: Research om sin egen förälder

06

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.

Research. Att träffa andra skrivande människor kan ge kraft och mod. För research kan vara läskigt. Att ha ett mål gav mig styrkan att faktiskt ta vara på mina bästa egenskaper: strategiska Jenny och envisa Jenny. Jag behövde fler bilder av pappa för att kunna skriva. Gå utanför mitt eget huvud. Våga göra obekväma saker. Våga research!

Jag skickade ett sms till en person jag inte kände men som kände min pappa. Det var ett sånt där sms som jag tänkte: jag kommer ALDRIG våga skicka det här och alltså gör jag det.

För annars är jag bara en liten lort.

Jag fick ett positivt svar och vi bokade in en fika. Med detta vill jag säga: våga fråga levande människor när du skriver! Det kan verkligen leda till något magiskt.

Det var i juli 2015 som jag träffade den här personen. Jag skriver detta inlägg lite kryptiskt  för jag tycker att det är roligast om ni får läsa helheten i själva boken när den kommer men jag ville visa hur det såg ut i min skrivbok. Min tanke med min text har ju varit att jag ville hitta en annan pappa än den sjuka, arga, åskmolnspappan, den jag trodde jag kom i håg från min tidiga barndom. En snäll människa. Samtidigt så ville jag inte bara ha fluffet, framförallt har ju processen att skriva om pappa handlat om att förstå hans mörker och att våga möta det.

Musiken har också varit så viktig för skrivandet. Vad lyssnade pappa på? Jag har ju kassettbanden men de är föremål i plast. Jag föredrar ändå att fråga verkliga människor som inte bara kan återge musiken utan också berätta om musiken. Vad den betydde, när just den låten lyssnades på och så vidare. Jag har en spellista som fyllts på med soundtracket till min pappas liv som sedan mynnar ut i låtar jag själv har viktiga minnen till under pappas sjukdomsresa och efteråt.

Nästa del i skrivboken kommer att handla om att inte bara få respons på en skrivkurs utan också att ta vara på den.

Moa Martinsson som resesällskap

Det tråkiga med att resa själv är ju avsaknaden av samtal. Alltså de samtal som man har om man reser med en kompis och delar den där känslan av att vara på väg någonstans. Ge för sig kan man ju ha trevliga samtal med folk man inte känner, det har jag haft många gånger på tåg, men jag tror ni förstår vilken känsla jag menar. Något slags samförstånd –   vi är på väg tillsammans – den känslan!

Tack och lov för litteraturen. Idag när jag har rest till Malmö för att prata på en konferens om barn som är anhöriga så har Moa Martinsson varit mitt resesällskap. I och med En svensk läsklassiker lärde jag känna Moa Martinssons författarskap och har nu svårt att släppa taget om henne, hon är alltför underskattad! Jag vill verkligen läsa allt som hon har skrivit. Kyrkbröllop är fortsättningen på Mor gifter sig och jag vill dela med mig av några guldkorn halvvägs in i denna roman. Det här är verkligen en bok som jag blir berörd av.

”Alltid förändrades folk så där. Var de snälla, blev de plötsligt elaka, var de vackra, blev de rätt var det var fula som troll.”

Huvudkaraktären Mia är ett barn som i sin tankevärld sätter fingret på vuxenvärldens frånvaro och närvaro. Den oundvikliga närvaron av våld och vuxna som dricker och slåss. Den ständiga frånvaron av att bli sedd. Fattigskammen. Ja det är som om Mia längtar efter något vackert. Mia skyddar sin mamma Hedvig och brottas med den påtagliga känslan att hennes styvfar inte riktigt vill veta av henne. I den här romanen gifter hennes moster sig och håller kyrkbröllop.

Och det här stycket tycker jag visar på Moa Martinsson otroligt vackra språk.

”Ett rum kan skifta så oändligt, fast varje möbel står som vanligt. Ett tarvligt rum är som en obruten blomsteräng då en kvinna rustar sig till brud och som en skuggig, overklig tavla då döden står på vakt vid ett flämtande litet ljus.”

Läser du när du reser? Vilken bok har varit ditt bästa resesällskap? 

Språklänkar för dig som gör korrektur på en text

Skärmavbild 2017-05-26 kl. 10.37.13

 

Jag vill ge några tips för den som skriver och har funderingar kring språk, stavning och sånt där som man behöver ta tag i under redigering och/eller korrektur när man lämnat flödesskrivningen och går in i städandet av en text.

Några artiklar/blogginlägg som hjälpt mig: 
16 vanliga misstag att undvika i manus.
Vanliga korrekturfel. 
Rätt i tio språkfrågor där många gör fel. 
Trots att eller även om.
Orden som ska skrivas ihop.
Egen/egna 
Skrivs så här såhär?
Ordet så
Titelmarkering
Stor eller liten bokstav 
Skriv tal och siffror

P.s Apropå bilden med min fråga till Språkrådet. Det här blev svaret: ordet skrivs post-it-lapp i Svenska Akademiens ordlista.

Har ni fler tips på bra artiklar om språkfrågor så kommentera gärna! 

”Att läsa är ju faktiskt att leva inuti en annan människas ord”

lasa_laka-Leva_ninafrid2016

Jag har läst Nina Frids bok om biblioterapi och läsfrämjande. Boken påminner mig om varför jag vill bli bibliotekarie och jag tror banne mig att jag ska köpa den också för att aldrig glömma varför jag pluggar biblioteks – och informationsvetenskap och vad mitt uppdrag är.

Boken inleder med ett intressant resonemang om läsning och biblioteken. Till exempel att ordet bibliotekarie kan framkalla olust eller skam och få personer att känna en otillräcklighet över att de inte läser tillräckligt mycket. ”Om biblioteket framkallar samma känsla så är det inget konstigt med alla de människor som vi inte ser på biblioteket ” Precis som folk vet att det är bra att träna så vet nog de flesta om att det är bra att läsa. Jag tänker att det handlar om att kasta bort pekpinnarna eftersom behovet att läsa måste komma inifrån, som det också står i just den här boken. Och bibliotekariens uppdrag blir då att väcka ett sånt behov. Ett ärofyllt uppdrag ser jag det som.

Rubriken i detta inlägg är ett citat av Siri Hustvedt som nämns på sida 95 i Nina Frids bok. Jag som är kär i läsning nickade saligt när jag läste just de orden för JA!!! Det är därför jag läser. Det är en ynnest för mig att ta del av fantastiska läsupplevelser. Att leva i en annan människas ord, att liksom få låna någon annans hjärna en stund och på så sätt utvecklas ju jag i min identitet också.

Läsning kan vara choklad eller segel. Och får vara både och! Nina Frid skriver ”Men trots att jag vet vad som är segel, har erfarit det som genomblåser, förvandlar, öppnar upp, tänker jag aldrig förakta choklad. Ibland är det precis choklad jag behöver.”

chokladochsegel
s.13

Jag tänker heller aldrig förakta choklad. Jag älskar att läsa choklad. Nöjesläsning är otroligt viktig för mig. Böcker att fly in. Böcker att slappna av till. Jag behöver verkligen det. Sedan behöver jag också segel. Böcker som stimulerar något mer i min hjärna. Ett djupare plan. Utmaningar där jag kan växa med litteraturen och faktiskt känna att jag kan ta till mig kanske ett klurigare språk eller något snårigare. Böcker som utbildar mig. Men det är jag. Mina behov.  Och jag tror läsning handlar om att hitta den läsning som matchar ens egna behov. Läsning är aldrig kul om det är förenat med krav, prestation eller normer om vad man ska tycka är bra eller inte. Jag tänker ungefär så här: har du läst en bok du tyckte var bra? Kul! Härligt! Då är det bra läsning.

Sedan tänker jag också att skiljelinjen mellan vilken läsning som är choklad och segel, det kan väl vara diffust. Böcker som någon ser som skräplitteratur kan ju vara böcker som gör mig rik emotionellt och intellektuellt. För att vi är olika! För mig är det ofta så att oavsett vad jag läser känner jag mig lite rikare om det är en läsupplevelser som matchar mig, var jag är i livet just nu och vad jag kan ta till mig. Och att jag tänker snarare att den här boken var inte rätt för mig än att den är helt fel i sig. Det är därför jag fokuserar på läsupplevelser. 

Nina Frids bok fortsätter sedan in på det mycket spännande ämnet biblioterapi som gör mig nästan överexalterad. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer en utbildning i Sverige inom biblioterapi såsom det finns i Finland. Jag skulle verkligen vilja jobba med läsning som läkning och hur samtalet om böcker kan hjälpa människor på olika sätt.

Böcker kan betyda så mycket. Jag vet att böcker har hjälpt mig att överleva i många svåra situationer. Jag har läst för att känna igen mig. Jag har läst för att förstå något som jag inte tidigare förstått. Jag har läst för att läka min hjärna. Jag har kraschat min hjärna och sedan tagit mig tillbaka till läsningen genom att börja med korta texter och sedan växa, nästan som att lära om från början. Innan jag blev sjuk i utmattningssyndrom så hade jag faktiskt en annan syn på läsning som jag idag inte är ett dugg stolt över. Jag ville läsa det som ansågs vara bra och kvalitativ läsning. ”Sånt man bör ha läst.” Jag ville läsa vad andra ”godkänt”. Jag tvingade mig igenom böcker som jag inte tyckte var bra, även om böckerna gav mig huvudvärk så fortsatte jag och tänkte att det var ju mig det var fel på. Detta rekommenderar jag inte för någon. Don’t try this at home för det här är receptet på hur du effektivt kan döda din läslust.

Under kraschen skaffade jag mig min princip för läsande som utgår från lust och vilja. Om jag inte tycker att en bok är bra så stänger jag den och lägger ifrån mig den. Ibland bestämmer jag mig för att den här boken ska jag testa igen någon dag. Ibland konstaterar jag att den här boken inte var bra för mig men att kanske någon annan kan gilla den. Ibland utforskar jag snarare än tvingar mig att fortsätta och ser om det är en förståelse som kan växa fram. Men min princip är idag att jag ska inte läsa böcker för att leva upp till något eller för att läsning ”ska” vara på ett visst sätt. Det här förhållningssättet gör att jag numera nästan aldrig tappar läslusten och att jag har en ganska stor bredd i min läsning som jag upplever just gör mig rik på språk och berättelser. Det gör mitt liv bättre helt enkelt.

Jag läser för att bli arg. För att gråta. För att bli glad. Jag läser fint och fult, stort och litet, nytt och gammalt, klassiskt och populärt, underskattat och hyllat. Och det är ett damn good läsande liv!

PS! Sedan kommer ju boken in på biblioterapi och skrivande också. ♥ OH YEAH. ♥ Det är också sånt jag drömmer om att arbeta med. På min bucket list står bland annat utbilda mig till skrivarpedagog. Jag tror att biblioteket verkligen skulle kunna vara både en demokratisk och själsligt läkande arena för skrivande och att människor får uttrycka sina berättelser.

Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Skrivarövning från Debutantbloggen

Jag älskar skrivarövningar. Särskilt att få fortsätta på en mening. Det fungerar i stort sett alltid för mig även vid den allra svåraste skrivkrampen och jag blir ofta förvånad över vart den här sortens skrivande leder mig i för riktning med berättelsen. Debutantbloggen bjöd in till att fortsätta på en mening. Det här blev min text. Meningen som texten skulle börja med är markerad med fet stil.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger: 
”Jag hatar moln.”
De två andra barnen ignorerar honom. Helt upptagna med att kategorisera molnen som fula och fina. Det finns kaniner, pungråttor, sniglar och odefinierbara varelser som barnen själva får uppfinna. Det är därför de skrattar så mycket och det tredje barnet som börjar känna sig gammal tycker inte om att vara ignorerad.
”Jag sa att jag hatar moln.” Barnet lägger sig ner på bryggan och smäller i med båda handflatorna för effektens skull. De tittar inte på honom ens. Inte kompisar. Bara skitungar.
”Ni spiller tid!”
Skitungarna skrattar åt honom.
”Titta inte då! Blunda om det är så jobbigt.”
”Jag hatar att blunda.”
Så reser han sig upp och går från bryggan. Skitungarna sitter kvar som två myggor. Han som går tänker att molnen försvinner. Det är därför han inte tycker om moln. Han tycker att blunda är lite som att dö. Att allting bara slutar. Därför måste han alltid titta. När han lämnar bryggan och stranden så går han in i en skog där allt är grönt och levande. Inga skitungar, inga moln och ingen död. Det enda som han vågar älska är den här skogen där han får vara ensam. Samtidigt hatar han ensamheten. Han är inte en särskilt lycklig pojke men han kanske kan bli.

Att göra slut med ett ord

Jag har varit förälskad i ett ord.

Tydligen. Helt galet förälskad och blind av kärlek för ett ord som består av två bokstäver och sällan fyller någon viktig funktion.

Ett betonande adverb.

Ju.

I min bok hittade jag till min förskräckelse ordet ju 104 gånger. Och då har jag ändå rensat en gång tidigare (!).

Men den här relationen är inte hållbar. Så jag gjorde slut med ju. Nästan i alla fall. Vi kanske kan ses ibland jag och det där vackra lilla ordet som sällan hjälper en text men som jag ändå tycker så fasligt mycket om. Jag säger ju ju ganska ofta när jag pratar. Är det dialekt eller vana?

Separationen med ordet ju i min text gav en märkbar effekt på en gång. Det blev (ju) en starkare text! Meningar som inte längre tvekar och mjäkar sig utan det blir liksom precis vad det är.

Men uppenbarligen är det ett favoritord och favoritord är (ju) en bra grej. Så just nu förekommer ordet  fem gånger i boken. Mest i dialog då jag tycker det förstärker något ändå eller att det faktiskt var så som personerna pratade. Vi får se om jag går all in för det här och stryker alla ju eller om det får vara kvar som en kärleksförklaring till ett ord som är en liten vacker maskros. Ogräs men ändå något speciellt.

Skärmavbild 2017-05-17 kl. 16.52.54

Har ni något ord som ni överanvänder när ni skriver? 

Grattis pappa!

12 Pappas självporträtt1977glidermedbilen_ford

Idag skulle pappa ha fyllt 61 år. Han var inte jättebra på att rita men han gjorde sina streckgubbar med stor entusiasm. Den andra bilden föreställer pappa i sin Ford på sjuttiotalet. En fantastisk bild.

Hur jag firar? Jag äter morötter som en hyllning och gör korrektur på boken. I texten får jag ju faktiskt umgås med min pappa. Efter lunch ska jag bara ha självkärlek resten av dagen som uppladdning inför föreläsningen imorgon. Jag tror att det för mig är det bästa sättet att fira en människa som inte längre lever att jag som är kvar fortsätter berätta hans berättelse utan att försumma min egen.

#BOU2017 MAJ = Nu levande ALMA-pristagare

rosoff2017

BoU-utmaningen 2017

Jag valde Om jag försvann av Meg Rosoff som vann ALMA-priset 2016. Boken handlar om tolvåriga Mila. Hon har doftsinne som en hund och är en iakttagande detektiv i tillvaron. Hon ser detaljerna som andra människor missar och framförallt så genomskådar hon vuxna människors fasader med dolda hemligheter och misslyckanden. När hennes pappa Gils barndomskompis är försvunnen så försöker hon både hitta honom men framförallt förstå varför han försvann.

Eftertänksamt språk med poetiska bilder som att ”stå i ett moln” och att ”det är svårt att föra samtal med en glasmänniska”. Jag hade till en början lite svårt att fastna för boken då jag upplevde den som analytisk på ett sätt som jag inte fastnade för men sedan blir det en litterär värld jag hemskt gärna skulle ha stannat i en stund längre med ett språk som är allt annat än kallt och en historia som går rakt in i hjärtat. Känslorna får växa fram och det är otroligt intressant.