Moa Martinsson som resesällskap

Det tråkiga med att resa själv är ju avsaknaden av samtal. Alltså de samtal som man har om man reser med en kompis och delar den där känslan av att vara på väg någonstans. Ge för sig kan man ju ha trevliga samtal med folk man inte känner, det har jag haft många gånger på tåg, men jag tror ni förstår vilken känsla jag menar. Något slags samförstånd –   vi är på väg tillsammans – den känslan!

Tack och lov för litteraturen. Idag när jag har rest till Malmö för att prata på en konferens om barn som är anhöriga så har Moa Martinsson varit mitt resesällskap. I och med En svensk läsklassiker lärde jag känna Moa Martinssons författarskap och har nu svårt att släppa taget om henne, hon är alltför underskattad! Jag vill verkligen läsa allt som hon har skrivit. Kyrkbröllop är fortsättningen på Mor gifter sig och jag vill dela med mig av några guldkorn halvvägs in i denna roman. Det här är verkligen en bok som jag blir berörd av.

”Alltid förändrades folk så där. Var de snälla, blev de plötsligt elaka, var de vackra, blev de rätt var det var fula som troll.”

Huvudkaraktären Mia är ett barn som i sin tankevärld sätter fingret på vuxenvärldens frånvaro och närvaro. Den oundvikliga närvaron av våld och vuxna som dricker och slåss. Den ständiga frånvaron av att bli sedd. Fattigskammen. Ja det är som om Mia längtar efter något vackert. Mia skyddar sin mamma Hedvig och brottas med den påtagliga känslan att hennes styvfar inte riktigt vill veta av henne. I den här romanen gifter hennes moster sig och håller kyrkbröllop.

Och det här stycket tycker jag visar på Moa Martinsson otroligt vackra språk.

”Ett rum kan skifta så oändligt, fast varje möbel står som vanligt. Ett tarvligt rum är som en obruten blomsteräng då en kvinna rustar sig till brud och som en skuggig, overklig tavla då döden står på vakt vid ett flämtande litet ljus.”

Läser du när du reser? Vilken bok har varit ditt bästa resesällskap? 

Annonser

Svensk läsklassiker – Mor gifter sig

Jag deltar i något som Sandvikens folkbibliotek ordnar under 2017 – en svensk läsklassiker. ”Att ta sig an en klassiker kan vara som att delta i ett motionslopp. Det krävs både viljestyrka, motivation och uthållighet.”

Ett år – fyra böcker.

Första boken i en svensk läsklassiker är Mor gifter sig av Moa Martinsson. Jag gick idag i mål i den första etappen av detta äventyr och min hjärna är fylld av intryck, tankar, känslor och reflektioner.

Mor gifter sig är en självbiografisk roman som är den första delen i en triologi om Mia. Utspelar sig omkring 1900-talet. Det är en roman om klass, fabriksfolk, stadsbarn, bruksbarn, ordentliga människor och människor som inte kan bete sig. Det handlar också mycket om våld och alkohol. Mycket stryk, ris och uppklådda ungar. Olyckliga människor som dricker. Ett huvudtema i boken som aldrig går ur tiden är hur ett barn kan uppleva det när ens förälder träffar en ny partner. Och hur ett barn upplever att se sin förälder blir slagen. Det här stycket stirrade jag bra länge innan jag klarade av att läsa vidare (sida 168):

citat_morgiftersig

Den här boken skildrade barn och kvinnor i en tid då barn och kvinnor inte var huvudpersoner i berättelserna. På baksidan står det ”Den skrevs som motvikt till de ‘pojkbiografier’ som 1930-talet var så rikt på, och dessutom unik i svensk litteratur genom sin dynamiska mor-dotterskildring.” Den här boken har så väldigt många nyanser av en barndom, glädjen i bröstsocker ”alla barns förförelsemedel omkring 1902”, sorgen över att känna sig bortbytt eller bortvald när ens förälder uppmärksammar någon annan, förvåningen när barnet äntligen blir sett av en vuxen och känner sig viktig, all denna rädsla, rädslan för att se sin mamma bli utsatt för våld. Att också vara rädd för hur mamma ska reagera om barnet, Mia,  inte gör det hon lovat, om att hitta en tjugofemöring under bron och vad ska Mia göra med den så att mamma inte blir arg? Att vara ensam och bara umgås med vuxna. Att träffa andra ungar men nästan ha glömt bort hur det är att leka. Jag som läsare får möta både Mia och hennes mamma Hedvig i alla sinnesstämningar.

En rik läsupplevelse, till en början krävde den långsamhet av mig som läsare. Det var utmanande för mig, kanske är det därför jag drar mig för att läsa klassiker, van vid att det ska gå fort, att sidorna ska svepa förbi.Jag läste de första femtio sidorna med ett svagt motstånd i mig, ett par sidor varje kväll men andra böcker lockade mer. Sedan blev boken liggande som ett dåligt samvete på vardagsrumsbordet tills jag bestämde mig för att med vissa böcker är det som att ta sig ut och springa, man måste pusha på lite och se att det blir gjort! När jag väl tog tag i läsningen igen så  växte ett stort engagemang i mig för berättelsen. Resterande 200-någonting-sidorna läste jag ut på två dagar.

Den här texten är väldigt späckad, läser man snabbt så går man miste om så mycket men om man ger den här texten sin långsamhet så ger den mycket tillbaka. På slutet går det mycket fortare och det ”händer” mer. Men jag tycker heller inte att början ska underskattas, klassrumsskildringarna, 25-öringen under bron, det är också sånt som stannar kvar i mig som läsare.

Jag känner mig rikare på historia efter den här läsupplevelsen. Var fanns de här skildringarna när jag läste historia på gymnasiet? Känner också att jag vill läsa mer klassiker överlag, de hjälper mig att förstå samtiden eftersom för att kunna förstå samtiden behöver vi förstå dåtiden.

Nästa bok i En svensk läsklassiker är Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf.