Att söka efter berättelsen

DSC_7288

Under skrivprocessen med den självbiografiska romanen så fick jag flera fotoalbum i mina händer. Det var våren 2016. Albumen hade legat i ett förråd under min barndom. Pappa ville aldrig kolla. Han kunde aldrig förlåta sin mamma. På bilden ovan sitter hon på främre raden, andra från vänster. Tror jag. För det här är det spännande detektivarbetet och sökandet efter berättelsen.

DSC_7295
Min farmor, pappas mamma; Inger, har alltid varit ett mysterium.

DSC_7283Varför kunde pappa aldrig förlåta sin mamma? Det var en av frågorna jag besvarade under tiden jag skrev boken. 1981 dog Inger, troligen hade hon också en demenssjukdom.

DSC_7278Och kvar finns dessa mystiska album. Med brudpar, fabriksarbetare, uppställda porträtt, allvarliga miner, lyckliga bilder, fest och vardag.

DSC_7282När jag skrev klart boken tänkte jag att jag var färdig med dessa album.

DSC_7273

Men uppenbarligen är jag det inte. På kylskåpet sitter nu en skara bilder som inspirerar mig. Triggar någonting i skrivarhjärnan. Väcker frågor. Känsla. Pusselbitar. Jag tror att det här kan bli en berättelse om några år. Jag skulle vilja utgå från verkligheten, min farmor, och söka en helt påhittad berättelse. Skapa en karaktär som är något eget men inspirerat av hennes liv.

Jag har dock en del annat att göra skrivarmässigt först. Men jag älskar att samla på idéer för framtiden. Just nu känns det som att jag aldrig någonsin i livet kommer hamna i ett läge där jag inte vet vad jag ska skriva. Det verkar alltid finnas någonting som vill berättas.

Annonser

På skrivarkursen hittade jag en farmor

hittafarmor

Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen. För jag vet att jag behöver det, och jag  har en stark övertygelse att berättelsen om anhörigskap är värd att berättas. Min självbiografiska roman handlar om vad som händer när hjärnan inte längre fungerar. Mer om det finns att läsa under fliken ”om Jenny Eriksson” längst upp här på bloggen.

På skrivarkursen blev jag modig. Gemenskapen, att jag satte av tid till att skriva, lärarna, upplägget. Precis det jag behövde! Jag plockade fram den berättarröst jag visste att jag hade gömt undan någonstans och jag tog mod till mig att göra research, att ta en kontakt, hitta en gravsten och skriva fram en farmor som jag aldrig har träffat men som ju ändå är mina rötter, utan henne, ingen pappa, utan pappa, så finns ju inte jag. Tog bussen till Storvik- hittade en farmor – i ett fotografi med tre lager.

Sedan sommaren 2015 har det hänt mycket. Jag har hittat en skatt av fotoalbum på den farmor jag bara hade en bild av. Med den skatten känner jag att hon kanske en dag är värd en egen berättelse, men det står på min lista med ”skrivarprojekt jag vill göra någon gång”.

Nu står farmor i silverram på köksbordet bland Katja-äpplen och tittar medan jag skriver. Hon har en viktig roll i berättelsen. Jag har redigerat 145 av 190 sidor. Snart min kära testläsande awesome vän Anna ska du få läsa mitt nöjd-manus! I am on fire!