Mina böcker

Sagt om Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-12-11 kl. 07.54.21

Nu börjar Försvinner och stannar kvar hitta sina läsare. På något sätt är det då boken faktiskt blir bok känner jag. Och då är det tacksamt med dessa fina kommenterar som visar att någonting händer i läsningen. Tack ni som läser! Ni gör min text till något större.

Köp på Idus förlag 
Bokus
Adlibris 

Eller maila mig jeogonblick@gmail.com om du vill köpa signerat exemplar. 🙂

Annonser
Bli utgiven

Lyckan när det är på riktigt

Version 2

I maj vaknade jag mitt i natten och undrade om jag drömt att jag fått förlagskontrakt. Om allt var ett påhitt, rent önsketänkande, en illusion. Eller kanske ett skämt? Jag fick påminna mig om att det var på riktigt. Jag var glad men med sorgkanter, hur skulle det gå? Skulle jag kunna göra om de sista redigeringsvändorna och få bort skiten ur manuset och skapa något riktigt vackert? Jag var förväntansfull och skräckslagen. Skulle jag duga? Skulle jag räcka till? Skulle jag för en gångs skull bli lite jäkla nöjd?

Först NU kan jag på riktigt fira. Det här är lyckan när det är på riktigt. När jag ser att det går. Jag kan sitta i nyhetsmorgon utan att skita ner mig, jag kan känna mig tillräcklig, jag kan planera en releasefest utan att bli stressad. Jag kan NJUTA av det som händer just nu. Det är rejält coolt. Varje steg ska firas. Och nu längtar boken efter att få läsas av just DIG. En bok blir ju faktiskt en BOK när den får sina läsare.

Jag känner FRID.
FÖRVÄNTAN.
EUFORI.
TJOHO-JABA-DABA-DOO!
Tankarna skriver sig själv i versaler. Jag måste påminna mig om att det här var det jag drömde om när jag var liten och nu är det på riktigt. Det är STORT.

Och det bästa är ju att det här är bara början.

Bli utgiven

Hela jäkla resan – en tillbakablick

qJag började läsa gamla inlägg på bloggen. För ett år sedan satt jag nämligen i en soffa hos min bästa kompis och läste texten som nu strax är en riktig bok. Vi skrattade hysteriskt åt totalt ologiska metaforer och bristande miljöbeskrivningar (känns så skönt nu att jag faktiskt löste alla de där problemen i texten!). Det var hopp och det var ångest. Jag vågade inte riktigt tro att det skulle gå. Hopp & hopplöshet i symbios. Men ihärdigheten bar mig. FORTSÄTT, BARA FORTSÄTT! Hur ska man annars orka skriva? Skrivande är en jäkla resa. Ett hårt jobb. Nu när jag har den stora glädjen att vara igenom nålsögat och om bara några veckor hålla min debutroman i handen så vill jag berätta om den här resan för er som kämpar.  Jag har rotat fram de inlägg som visar processens uppgång och fall. Längre fram kommer jag skriva fler inlägg  ”behind the scenes” om att bli utgiven och alla hållplatser på vägen dit. Men vi börjar där allting måste börja: författarens process vid tangenterna.

Följ resan från beslutet att redigera klart till att faktiskt göra det också – och skicka in.

December 2016
Och så var det gjort
”Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag blev klar. ❤
Jag bestämde mig för att vara nöjd.”

Papper överallt
”Bland annat en tankekarta över köket då min testläsare Anna tycker jag behöver få mer med miljöer och jobba med rummen i berättelsen. ”

Att kräkas på sin text/att älska sin text
Redigera, redigera, redigera.
Att vissa dagar kräkas på texten.”

Ett mål är en dröm med deadline
”Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december.”

November 2016
Kärlek
”Jag känner att jag har stort stöd i redigeringsprocessen av den självbiografiska romanen. Jag får kärlek, tillåter mig själv att ta emot den, inte putta bort utan omfamna. Anna, min vän och testläsare som jag brukar säga har förläggargener, hon ger den bästa konstruktiva responsen och hjälper mig att ta bort ointressanta och ologiska saker i texten samtidigt som hon öser kärlek över processen, vi har haft en bokträff i veckan då vi gått igenom det senaste utkastet. Det blir en till sån träff nästa vecka också.”

September 2016
Delmål uppnått i redigeringen: nöjd-manuset
”192 sidor.
70 451 ord.
Sprängfullt med kärlek, ilska, anhörigskap frustration, lycka, elände.”

På skrivarkursen hittade jag en farmor
”Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen.”

Augusti 2016
Att berätta sig själv

”Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande. (…) I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.”

Himmel och helvete
”Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.”

Bli utgiven

OMSLAGET

978-91-7577-592-0

Jag presenterar stolt omslaget till Försvinner och stannar kvar! 

Jag har fotograferat och redigerat bilden, det är en miljö från platsen där jag växte upp. Där åkrarna är det enda som (nästan) hjälper mot Alzheimers huvudvärk och pappa och jag cyklar på grusvägarna till smultronstället…

Formen och det grafiska har Anna Rudolphi grejat. Hon hittade ett typsnitt som jag blev ännu mer kär i än det jag själv tagit fram som förslag.

Nu är det inte långt kvar… Så bevaka på Bokus och häng på, snart kör vi!

Skrivprocessen

Skrivboken del 4 en hyllning till min bästis och halleluja moments

07

Skrivboken del 1
Skrivboken del 2
Skrivboken del 3

Det här blir det sista inlägget i min lilla bloggserie Skrivboken då jag bjuder in er till att titta backstage i processen att skriva en självbiografisk roman. Den här anteckningen är från 2016 och under den här tiden hade jag ett råmanus som var väldigt rått som jag bollade med min bästa kompis som måste ha lektörsgener för hon är GRYM på respons och att hitta måsskitar i en text. Hon kan både få mig att skoningslöst stryka och fritt tänja. Faktum är att hon just nu letar måsskitar åt mig i en mycket bättre version av Försvinner och stannar kvar. Tacksamheten är stor Anna! Du är bäst!!

Jag ska inte bara skriva om hur bra min kompis är i detta inlägg utan jag ska skriva om en av de lärdomar som jag tar med mig från Annas och min process.

Hur skilja på guld och skit?
Det här är spännande för saker som jag tänkte plocka bort kan ju någon annan ä-l-s-k-a så allting som har plockats bort i boken finns i ett dokument på datorn som heter: ratade rader. Jag har även ett annat dokument som heter Nu har du dikter för resten av mitt liv det är mycket ironiskt eftersom där finns mina skämsmetaforer som faktiskt bara var krystade men det är ändå kul att spara dem.

Sedan hamnade jag i en panikfas då jag rensade bort även sånt som egentligen var bra på grund av rent självtvivel. Då skrev jag den här sidan i skrivboken som detta inlägg pryds av. Rader som Anna gillar. En rad som jag dömde ut finns nu faktiskt kvar i boken. De är de där myrstegen som kliar i det variga anhörighjärtat. De är ju jätteviktiga. För det är på det sättet jag kan beskriva den infekterade känslan av att vilja vara nära en människa som har en svår sjukdom men samtidigt brottas med skuld, skam och sorg.

Med det här vill jag helt enkelt uppmuntra till: kill your darlings men spara darlings också. Om inte annat så kanske det kan användas till något annat. Fråga gärna flera personer vad de hittar för guldkorn i texten. Det går inte att göra alla nöjda men det är berikande att se vad olika människor fastnar för. Det här hjälper också självkänslan för en som skriver, självklart vill jag veta ALLT som är knas i min text för att göra den så bra som möjligt men jag behöver också veta vilka meningar som är guldkornen i skiten.

 

Skrivprocessen

Skrivboken del 3 Att ta vara på respons från skrivarkurs

 

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.
Och del 2.

Den skrivarkursen som jag gick i samband med att jag bestämde mig för att skriva klart innehöll respons. Upplägget var att ta emot respons utan att ”försvara” eller tycka till på en gång utan just öva på att istället bara ta emot och lyssna. Otroligt nyttigt! Vi fick respons både från varandra och kursledare.

När du får respons så har du möjlighet att välja hur du ska använda den för att förbättra din text. Självklart vill jag höra bra saker om min text men ännu mer intressant är det ju vad den som ger responsen ser som frågetecken i texten eller vill veta mer om. För vid textrespons rör det ju sig inte om en färdig bok utan det är ett work in progress som just behöver den där kärleken att någon faktiskt tar sig tid att tala om vad som kan bli bättre.

Ovan ser ni skrivboken och några av de saker jag skrev ner utifrån responsen. ”Hon får leva vidare när någon skriver om henne.” (Texten jag lämnade in på kursen var en scen med min farmor).

Jag fick konkreta och otroligt användbara råd från min handledare.

Frågorna som ställs, behålla som författare och texten blir svar.
Vad är det starkaste att förmedla med texten, det viktigaste, KÄRNAN, centrum.

Just att hitta kärnan blev en så viktig lärdom. Det är så lätt att spreta. Men att hitta något slags centrum, eller vi kan också kalla det för en röd tråd och jag tror faktiskt jag lyckades med det efter en lång process efter kursen. Men utan den responsen så hade jag nog inte kommit på den tanken att jag behöver ett centrum i berättelsen. I början var min text fylld av frågor. De staplades på varandra. Ett klokt råd var då att behåll dem som författare och låt texten bli svar. Så jag har rensat mycket på frågorna.

Nästa del i skrivboken som också är den sista i detta backstagetema på bloggen kommer fortsätta på temat respons och om att ta vara på halleluja moments i texten.

 

Bli utgiven, Skrivarliv

Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Föreläsningar

Skåneresan – nu ser vi de anhöriga barnen!

Konferensen Every child has the right to… uppmärksammar barnen. De som står i skuggan när livet skaver/vänder/raseras för en familj. Barnen som ibland blir vuxna för tidigt. Barnen som egentligen inte valt att vårda. Barnen som kanske blir destruktiva. Barnen som tar alldeles för mycket ansvar. Barnen som blir så starka att de går sönder. Barnen som borde få vara barn. 

I min föreläsning ”Jag är både stark och svag” så ville jag förmedla barnets rätt just att både få vara stark och svag. Ingen ska behöva vara så stark så att den går sönder. Mitt budskap är att se hela familjen och tänka på hela familjens hälsa. Även om det inte går att bota en demenssjukdom så måste det gå att lindra familjens lidande.

Jag kände att budskapet gick in hos åhörarna, det var en fin stämning med stort engagemang i lokalen. Innan och efter min föreläsning hade jag intressanta samtal med olika professioner som kändes så berikande. Vilken kraft det finns! Wow! Om vi alla gör något för att hjälpa barn så kommer livet bli lättare för så många. Medmänsklighet. Inte blunda. Våga ställa frågan: hur har du det hemma?

Dessutom kändes det så fint att äntligen kunna säga DET BLIR EN BOK!!! Jag övar på att tillåta mig själv att prata om boken UTAN att känna Jantespöket: inte ska väl jag… JO! Klart jag ska. Jag ska vara stolt!

Efter föreläsningen så sökte jag mig till Malmös grönska och hittade en så fin park som jag tror heter Slottsparken. Det har blivit en grej att när jag har pratat och delat med mig av min själ så verkar kroppen likt en magnet dra sig till träden, skogen och det gröna för återhämtning. Det är viktigt att fira också så jag käkade en bulle med bulle.

Tack Demensförbundet för att jag fick åka på den här konferensen. Jag vill passa på att hylla de som föreläste på samma seminarium som mig för att ni alla sprider något så viktigt – glädje och hopp.  Ventilene som gav mig massor av nya tankar kring begreppet dysfunktionalitet. I deras verksamhet tar de vara på superkrafter! Clownmedicin – Glädjeverkstan ger färgglad glädje i det allra svåraste. Ågrenska visar att det går att se barn och lyfter syskon. Heja, heja, heja. 

Nu åker jag snart hem från Skåne och gör mig redo för en sista korrekturgenomgång av boken innan förlaget ska få rå om min text.

#youngcarers2017