Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Att söka efter berättelsen

DSC_7288

Under skrivprocessen med den självbiografiska romanen så fick jag flera fotoalbum i mina händer. Det var våren 2016. Albumen hade legat i ett förråd under min barndom. Pappa ville aldrig kolla. Han kunde aldrig förlåta sin mamma. På bilden ovan sitter hon på främre raden, andra från vänster. Tror jag. För det här är det spännande detektivarbetet och sökandet efter berättelsen.

DSC_7295
Min farmor, pappas mamma; Inger, har alltid varit ett mysterium.

DSC_7283Varför kunde pappa aldrig förlåta sin mamma? Det var en av frågorna jag besvarade under tiden jag skrev boken. 1981 dog Inger, troligen hade hon också en demenssjukdom.

DSC_7278Och kvar finns dessa mystiska album. Med brudpar, fabriksarbetare, uppställda porträtt, allvarliga miner, lyckliga bilder, fest och vardag.

DSC_7282När jag skrev klart boken tänkte jag att jag var färdig med dessa album.

DSC_7273

Men uppenbarligen är jag det inte. På kylskåpet sitter nu en skara bilder som inspirerar mig. Triggar någonting i skrivarhjärnan. Väcker frågor. Känsla. Pusselbitar. Jag tror att det här kan bli en berättelse om några år. Jag skulle vilja utgå från verkligheten, min farmor, och söka en helt påhittad berättelse. Skapa en karaktär som är något eget men inspirerat av hennes liv.

Jag har dock en del annat att göra skrivarmässigt först. Men jag älskar att samla på idéer för framtiden. Just nu känns det som att jag aldrig någonsin i livet kommer hamna i ett läge där jag inte vet vad jag ska skriva. Det verkar alltid finnas någonting som vill berättas.

Löste tematiska trasseltrådar på tåget när jag vilade, om mellanrummen

benutrymme

Mitt liv idag är väldigt annorlunda från förr.

Jag brukade jobba som en tok på varje ledig stund. Jag menar varje ledig stund. Resor, på toaletten, ALLTID. Efter en rejäl omställning är det otänkbart för den jag är idag att göra så. Tack och lov.

Idag har jag suttit många sköna timmar på tåg på väg till en föreläsning jag ska hålla om anhörigskapet (demens) i Skellefteå imorgon. Jag har låtit timmarna vara just sköna. För det skulle få vara en sådan dag utan någon form av prestation utan bara följa vad själen vill, behöver, samla energi inför något som är viktigt. Tanka. Själens bensin. Kraft. Genom serier, musik, lyssna på ljudbok, choklad, titta på naturen, höra egna andetag, yoga på en tågtoalett och lite sånt där som är livet.Också. Inte bara springa. Stilla också.

Nuet.
Mellanrummet.
Resan.
Från en plats till en annan men ändå kvar i sig själv.

Det händer magiska saker i hjärnan när jag sitter en stund, det ploppar upp tanketrådar ovettiga och vettiga. Och i vilan kan det ibland hända att saker löser sig. Som några trassliga teman till ungdomsboken, är de för många? Är de tydliga? Är de väsentliga? Det är ju tankar som snurrar i bakgrunden under skrivprocessen och jag behöver ibland låta processen vara i fred för att sedan lyssna på den.

Helt plötsligt kommer så smarta saker fram, just ja, åh jaha, kan jag skriva så? HERREGUD VAD BRA.  JAG VET HUR JAG SKA FÅ TILL SLUTET. Hur jag ska komma dit. JAG VET DET NU, WOW!!!! Så antecknar jag på mobilen och sparar det till torsdag då det är skrivdag. Bygger upp längtan igen. Tänker på resan, färden, mellanrum, att tid då jag inte skriver också är skrivtid, processen i bakhuvudet, den är lika viktig.

Idag var det vilans, chokladens, och lyssna till de egna andetagens dag. Kanske särskilt för att det är alla hjärtans dag, en dag som man kan tolkas på många sätt. Men kanske skulle vi kunna bli bättre på att göra till det en dag då vi ger och får kärlek till de som står oss nära men också oss själva?  Genom att inte pressa så jäkla hårt. Tro på sin förmåga men inte köra slut på den, för det har jag provat och det är aldrig värt det. Förmågan ska tas om hand med varsamhet och du, lite choklad hjälper faktiskt, just saying.

Tillbaka till henne av Sara Lövestam

”Stockholm var en kokande gryta, ett spöregn. En myrstack. Hästspann kom i en aldrig sinande ström från alla håll och försvann snabbt och målmedvetet i motsatt riktning medan nya dök upp bakom krönet. Springpojkar, tidningsförsäljare, skoputsare och på en timme fler bilar än Signe dittills sett i hela sitt liv, kom och försvann inför hennes åsyn. Om Uppsala var en vårbäck, så var Stockholm ett dånande vattenfall.” 

Jag har precis avslutat en magisk läsupplevelse. Tillbaka till henne är en roman där jag som läsare i nutiden får följa arbetsförmedlaren Hanna som inte verkar så där jättelycklig precis och Signe som i nittonhundratalets början är en folkskolelärarinna som kämpar för rösträtt.  Hanna börjar ledsna på sitt förhållande med Johan och Signe, nästan hundra år tidigare känner stor passion för Anna. Så man kan säga att till en början är det inte mycket med Signes och Hannas liv som hänger samman.

Men egentligen börjar berättelsen med fyra föremål: en linjal, ett par glasögon, ett par skor och en brosch. Efter en cykelolycka hamnar dessa föremål i Hannas händer och de rör upp något i henne. Föremålen kommer leda henne till brev och dagböcker och genom dessa hör hon det förflutna som ett eko genom henne själv, kanske vill Signe berätta något för henne?

En magisk läsupplevelse, suveränt språk som imponerar mig gång på gång. Verkligen inspirerande för mig som skrivande människa. Berättelsen är fiktiv men lyfter fram människor och kampen från de förflutna på ett vackert sätt och det berör mig som läsare hur Hanna växer i sökandet, att det väcks en glöd i henne utifrån fyra föremål.

Att berätta sig själv

I kreativt skrivande 3 vid LTU så ingår Merete Mazzarellas Att berätta sig själv i kurslitteraturen. Det är en inspirationsbok för den som vill skriva sitt liv.

”Det är inte så att skrivandet är en enkel tvåstegsprocess där man först bestämmer sig för vad man vill säga och sedan säger det. Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga.”
så citerar Mazzarella den sydafrikanska nobelpristagaren Coetzee.

Jag stämmer in! Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande.

Det är samtidigt som jag skriver som jag kommer på vad jag ska skriva! Jag skriver fram det. En rörelse vid datorn, vid pennan och ibland i huvudet någon helt annanstans  men det mesta sker när jag sitter och skriver på något som känns riktigt dåligt för jag har ingen aning om vad jag säger och sedan PANG kommer det, orden som jag vill få ur mig från allra första början.

Jag har läst lite mer än hälften av Mazzarellas bok och det jag kan säga om det jag läst är att det finns många bra tips apropå gestaltning (show, don’t tell), kronologi och processen. Det jag bär med mig från Mazzarellas bok är att mat, måltiderna, säger mycket om människor och en familj.

Det får mig att fundera på vilken roll maten har i min egen självbiografiska roman. Jag tror att jag har med någon korv stroganoff, men inte så mycket mer i matväg… 🙂 I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.

Nä nu kommer jag på! I min självbiografiska roman har faktiskt morötter en väldigt stor betydelse. Se där. Den som varit på en föreläsning med mig vet exakt vad jag menar, den som inte varit det får hålla till godo med vad morötter kan betyda i ett sjukdomshelvete.