Skrivboken del 4 en hyllning till min bästis och halleluja moments

07

Skrivboken del 1
Skrivboken del 2
Skrivboken del 3

Det här blir det sista inlägget i min lilla bloggserie Skrivboken då jag bjuder in er till att titta backstage i processen att skriva en självbiografisk roman. Den här anteckningen är från 2016 och under den här tiden hade jag ett råmanus som var väldigt rått som jag bollade med min bästa kompis som måste ha lektörsgener för hon är GRYM på respons och att hitta måsskitar i en text. Hon kan både få mig att skoningslöst stryka och fritt tänja. Faktum är att hon just nu letar måsskitar åt mig i en mycket bättre version av Försvinner och stannar kvar. Tacksamheten är stor Anna! Du är bäst!!

Jag ska inte bara skriva om hur bra min kompis är i detta inlägg utan jag ska skriva om en av de lärdomar som jag tar med mig från Annas och min process.

Hur skilja på guld och skit?
Det här är spännande för saker som jag tänkte plocka bort kan ju någon annan ä-l-s-k-a så allting som har plockats bort i boken finns i ett dokument på datorn som heter: ratade rader. Jag har även ett annat dokument som heter Nu har du dikter för resten av mitt liv det är mycket ironiskt eftersom där finns mina skämsmetaforer som faktiskt bara var krystade men det är ändå kul att spara dem.

Sedan hamnade jag i en panikfas då jag rensade bort även sånt som egentligen var bra på grund av rent självtvivel. Då skrev jag den här sidan i skrivboken som detta inlägg pryds av. Rader som Anna gillar. En rad som jag dömde ut finns nu faktiskt kvar i boken. De är de där myrstegen som kliar i det variga anhörighjärtat. De är ju jätteviktiga. För det är på det sättet jag kan beskriva den infekterade känslan av att vilja vara nära en människa som har en svår sjukdom men samtidigt brottas med skuld, skam och sorg.

Med det här vill jag helt enkelt uppmuntra till: kill your darlings men spara darlings också. Om inte annat så kanske det kan användas till något annat. Fråga gärna flera personer vad de hittar för guldkorn i texten. Det går inte att göra alla nöjda men det är berikande att se vad olika människor fastnar för. Det här hjälper också självkänslan för en som skriver, självklart vill jag veta ALLT som är knas i min text för att göra den så bra som möjligt men jag behöver också veta vilka meningar som är guldkornen i skiten.

 

Ett mål är en dröm med deadline

Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december. Pröva nålsögat.

Varför just den 20:e ?

Jo.

Det är ett datum.
Det är innan jul, skönt.
Det är innan det här året är över.
Det är tillräckligt snart för att det ska bli av.
Det är tillräckligt långt fram för att jag inte ska bli stressad.

Det är ett väldigt konkret mål. Hela det här året egentligen har ju själva berättelsen, innehållet, varit klart. Men redigeringen har behövt ha mycket tid på sig. Dels för att kolla av med mig själv, hur mycket vill jag lämna ut? Dels för att låta berättelsen mogna. Efter många vilopauser börjar det nu bli något jag känner att jag kan stå för med hela min själ och hela mitt hjärta.

Jag jobbar ganska bra mot deadline märker jag. Igår redigerade jag fyrtio sidor för just nu är jag i kill your darlings mode och jag har dessutom börjat prata ett väldigt internt författarspråk när jag bollar redigering med min vän och vapendragare Anna.  Jag säger sådana saker som: ”är den här metaforen användbar? Vad tillför det här till berättelsen? Äh jag ska nog döda den där darlingen litegrann.”

Bara sedan i somras har mitt skrivande mognat enormt och jag känner att jag börjat hitta en trygghet i att jag kan uttrycka mig, att min berättelse är värd att berättas. Nu pirrar och brusar det i systemet, det här känns så bra! Jag längtar efter släppa taget om det här manuset och låta det flyga.