Skrivboken del 2: Research om sin egen förälder

06

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.

Research. Att träffa andra skrivande människor kan ge kraft och mod. För research kan vara läskigt. Att ha ett mål gav mig styrkan att faktiskt ta vara på mina bästa egenskaper: strategiska Jenny och envisa Jenny. Jag behövde fler bilder av pappa för att kunna skriva. Gå utanför mitt eget huvud. Våga göra obekväma saker. Våga research!

Jag skickade ett sms till en person jag inte kände men som kände min pappa. Det var ett sånt där sms som jag tänkte: jag kommer ALDRIG våga skicka det här och alltså gör jag det.

För annars är jag bara en liten lort.

Jag fick ett positivt svar och vi bokade in en fika. Med detta vill jag säga: våga fråga levande människor när du skriver! Det kan verkligen leda till något magiskt.

Det var i juli 2015 som jag träffade den här personen. Jag skriver detta inlägg lite kryptiskt  för jag tycker att det är roligast om ni får läsa helheten i själva boken när den kommer men jag ville visa hur det såg ut i min skrivbok. Min tanke med min text har ju varit att jag ville hitta en annan pappa än den sjuka, arga, åskmolnspappan, den jag trodde jag kom i håg från min tidiga barndom. En snäll människa. Samtidigt så ville jag inte bara ha fluffet, framförallt har ju processen att skriva om pappa handlat om att förstå hans mörker och att våga möta det.

Musiken har också varit så viktig för skrivandet. Vad lyssnade pappa på? Jag har ju kassettbanden men de är föremål i plast. Jag föredrar ändå att fråga verkliga människor som inte bara kan återge musiken utan också berätta om musiken. Vad den betydde, när just den låten lyssnades på och så vidare. Jag har en spellista som fyllts på med soundtracket till min pappas liv som sedan mynnar ut i låtar jag själv har viktiga minnen till under pappas sjukdomsresa och efteråt.

Nästa del i skrivboken kommer att handla om att inte bara få respons på en skrivkurs utan också att ta vara på den.

Och så var det gjort

Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.

Jag blev klar. ❤

Jag bestämde mig för att vara nöjd.

Jag bestämde mig för att lita på berättelsen.

Seriöst, idag låg jag faktiskt i fosterställning ett tag och tänkte JAG ORKAR INTE SKRIVA MER PÅ DEN HÄR BOKEN, NU FÅR DEN VARA KLAR!

Sedan såg jag på mitt manus med varma ögon och kärlek.

Läste allt en sista gång.

Tryckte på skicka.

Jag känner en frid i denna väntan, för det spelar ingen roll vad som händer sen, om något förlag vill ha berättelsen, eller jo det spelar massa roll 😉 Annars hade jag ju inte skickat in. Jag vill ju verkligen. Från hjärtat. Se en tryckt bok.

Men det viktigaste är att jag

  1. skrev klart
  2. och skickade in

Pappa, hur stolt är du nu över din dotter som la ett pussel över ditt liv? Så jäkla stolt hoppas jag! För det här är en hyllning till dig och din stund på jorden.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR kära skrivande människor för nu tar den här författaren ledighet och kommer tillbaka 2017 (fast det blir lite läsupplevelse-relaterad-blogg under julen, för nu går jag in i min läsbubbla.)