Löste tematiska trasseltrådar på tåget när jag vilade, om mellanrummen

benutrymme

Mitt liv idag är väldigt annorlunda från förr.

Jag brukade jobba som en tok på varje ledig stund. Jag menar varje ledig stund. Resor, på toaletten, ALLTID. Efter en rejäl omställning är det otänkbart för den jag är idag att göra så. Tack och lov.

Idag har jag suttit många sköna timmar på tåg på väg till en föreläsning jag ska hålla om anhörigskapet (demens) i Skellefteå imorgon. Jag har låtit timmarna vara just sköna. För det skulle få vara en sådan dag utan någon form av prestation utan bara följa vad själen vill, behöver, samla energi inför något som är viktigt. Tanka. Själens bensin. Kraft. Genom serier, musik, lyssna på ljudbok, choklad, titta på naturen, höra egna andetag, yoga på en tågtoalett och lite sånt där som är livet.Också. Inte bara springa. Stilla också.

Nuet.
Mellanrummet.
Resan.
Från en plats till en annan men ändå kvar i sig själv.

Det händer magiska saker i hjärnan när jag sitter en stund, det ploppar upp tanketrådar ovettiga och vettiga. Och i vilan kan det ibland hända att saker löser sig. Som några trassliga teman till ungdomsboken, är de för många? Är de tydliga? Är de väsentliga? Det är ju tankar som snurrar i bakgrunden under skrivprocessen och jag behöver ibland låta processen vara i fred för att sedan lyssna på den.

Helt plötsligt kommer så smarta saker fram, just ja, åh jaha, kan jag skriva så? HERREGUD VAD BRA.  JAG VET HUR JAG SKA FÅ TILL SLUTET. Hur jag ska komma dit. JAG VET DET NU, WOW!!!! Så antecknar jag på mobilen och sparar det till torsdag då det är skrivdag. Bygger upp längtan igen. Tänker på resan, färden, mellanrum, att tid då jag inte skriver också är skrivtid, processen i bakhuvudet, den är lika viktig.

Idag var det vilans, chokladens, och lyssna till de egna andetagens dag. Kanske särskilt för att det är alla hjärtans dag, en dag som man kan tolkas på många sätt. Men kanske skulle vi kunna bli bättre på att göra till det en dag då vi ger och får kärlek till de som står oss nära men också oss själva?  Genom att inte pressa så jäkla hårt. Tro på sin förmåga men inte köra slut på den, för det har jag provat och det är aldrig värt det. Förmågan ska tas om hand med varsamhet och du, lite choklad hjälper faktiskt, just saying.

Annonser

Att kräkas på sin text / att älska sin text

Redigera, redigera, redigera.

Att vissa dagar kräkas på texten.

Att vissa dagar få så fantastisk respons så att jag känner mig som världens rikaste människa. (Tack Anna!)

Att vissa dagar sjunga i huvudet av att det är så härligt, finns ju en anledning till att jag skriver från första början, jag ÄLSKAR det.

Att känna förväntan, oro, och pepp.

Att växa genom att se texten växa.

Idag har jag en välsignad dag då jag tycker min text är fantastisk och då jag äter choklad när jag redigerar med känslan: denna dag, ett liv.

Papper överallt!

redigera_papper_papper
Så här kan det ser ut när jag redigerar. PAPPER! ÖVERALLT! Tankar. Klotter. Kom i håg. Bland annat en tankekarta över köket då min testläsare Anna tycker jag behöver få mer med miljöer och jobba med rummen i berättelsen. 🙂