Bli utgiven

Lyckan när det är på riktigt

Version 2

I maj vaknade jag mitt i natten och undrade om jag drömt att jag fått förlagskontrakt. Om allt var ett påhitt, rent önsketänkande, en illusion. Eller kanske ett skämt? Jag fick påminna mig om att det var på riktigt. Jag var glad men med sorgkanter, hur skulle det gå? Skulle jag kunna göra om de sista redigeringsvändorna och få bort skiten ur manuset och skapa något riktigt vackert? Jag var förväntansfull och skräckslagen. Skulle jag duga? Skulle jag räcka till? Skulle jag för en gångs skull bli lite jäkla nöjd?

Först NU kan jag på riktigt fira. Det här är lyckan när det är på riktigt. När jag ser att det går. Jag kan sitta i nyhetsmorgon utan att skita ner mig, jag kan känna mig tillräcklig, jag kan planera en releasefest utan att bli stressad. Jag kan NJUTA av det som händer just nu. Det är rejält coolt. Varje steg ska firas. Och nu längtar boken efter att få läsas av just DIG. En bok blir ju faktiskt en BOK när den får sina läsare.

Jag känner FRID.
FÖRVÄNTAN.
EUFORI.
TJOHO-JABA-DABA-DOO!
Tankarna skriver sig själv i versaler. Jag måste påminna mig om att det här var det jag drömde om när jag var liten och nu är det på riktigt. Det är STORT.

Och det bästa är ju att det här är bara början.

Annonser
Skrivprocessen

Skrivboken del 4 en hyllning till min bästis och halleluja moments

07

Skrivboken del 1
Skrivboken del 2
Skrivboken del 3

Det här blir det sista inlägget i min lilla bloggserie Skrivboken då jag bjuder in er till att titta backstage i processen att skriva en självbiografisk roman. Den här anteckningen är från 2016 och under den här tiden hade jag ett råmanus som var väldigt rått som jag bollade med min bästa kompis som måste ha lektörsgener för hon är GRYM på respons och att hitta måsskitar i en text. Hon kan både få mig att skoningslöst stryka och fritt tänja. Faktum är att hon just nu letar måsskitar åt mig i en mycket bättre version av Försvinner och stannar kvar. Tacksamheten är stor Anna! Du är bäst!!

Jag ska inte bara skriva om hur bra min kompis är i detta inlägg utan jag ska skriva om en av de lärdomar som jag tar med mig från Annas och min process.

Hur skilja på guld och skit?
Det här är spännande för saker som jag tänkte plocka bort kan ju någon annan ä-l-s-k-a så allting som har plockats bort i boken finns i ett dokument på datorn som heter: ratade rader. Jag har även ett annat dokument som heter Nu har du dikter för resten av mitt liv det är mycket ironiskt eftersom där finns mina skämsmetaforer som faktiskt bara var krystade men det är ändå kul att spara dem.

Sedan hamnade jag i en panikfas då jag rensade bort även sånt som egentligen var bra på grund av rent självtvivel. Då skrev jag den här sidan i skrivboken som detta inlägg pryds av. Rader som Anna gillar. En rad som jag dömde ut finns nu faktiskt kvar i boken. De är de där myrstegen som kliar i det variga anhörighjärtat. De är ju jätteviktiga. För det är på det sättet jag kan beskriva den infekterade känslan av att vilja vara nära en människa som har en svår sjukdom men samtidigt brottas med skuld, skam och sorg.

Med det här vill jag helt enkelt uppmuntra till: kill your darlings men spara darlings också. Om inte annat så kanske det kan användas till något annat. Fråga gärna flera personer vad de hittar för guldkorn i texten. Det går inte att göra alla nöjda men det är berikande att se vad olika människor fastnar för. Det här hjälper också självkänslan för en som skriver, självklart vill jag veta ALLT som är knas i min text för att göra den så bra som möjligt men jag behöver också veta vilka meningar som är guldkornen i skiten.

 

Skrivprocessen

Skrivboken del 3 Att ta vara på respons från skrivarkurs

 

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.
Och del 2.

Den skrivarkursen som jag gick i samband med att jag bestämde mig för att skriva klart innehöll respons. Upplägget var att ta emot respons utan att ”försvara” eller tycka till på en gång utan just öva på att istället bara ta emot och lyssna. Otroligt nyttigt! Vi fick respons både från varandra och kursledare.

När du får respons så har du möjlighet att välja hur du ska använda den för att förbättra din text. Självklart vill jag höra bra saker om min text men ännu mer intressant är det ju vad den som ger responsen ser som frågetecken i texten eller vill veta mer om. För vid textrespons rör det ju sig inte om en färdig bok utan det är ett work in progress som just behöver den där kärleken att någon faktiskt tar sig tid att tala om vad som kan bli bättre.

Ovan ser ni skrivboken och några av de saker jag skrev ner utifrån responsen. ”Hon får leva vidare när någon skriver om henne.” (Texten jag lämnade in på kursen var en scen med min farmor).

Jag fick konkreta och otroligt användbara råd från min handledare.

Frågorna som ställs, behålla som författare och texten blir svar.
Vad är det starkaste att förmedla med texten, det viktigaste, KÄRNAN, centrum.

Just att hitta kärnan blev en så viktig lärdom. Det är så lätt att spreta. Men att hitta något slags centrum, eller vi kan också kalla det för en röd tråd och jag tror faktiskt jag lyckades med det efter en lång process efter kursen. Men utan den responsen så hade jag nog inte kommit på den tanken att jag behöver ett centrum i berättelsen. I början var min text fylld av frågor. De staplades på varandra. Ett klokt råd var då att behåll dem som författare och låt texten bli svar. Så jag har rensat mycket på frågorna.

Nästa del i skrivboken som också är den sista i detta backstagetema på bloggen kommer fortsätta på temat respons och om att ta vara på halleluja moments i texten.

 

Bli utgiven, Skrivarliv

Teaser – Försvinner och stannar kvar

Skärmavbild 2017-06-05 kl. 12.17.22

Jag gör korrektur och förfäras över alla småfel. Hua! Usch! Men samtidigt gött att känna hur de blir färre. Hade ju varit värre om felen bara blev fler för så var det tidigare i processen. Framsteg!

Hjärnan mår bra av att göra lite olika saker tänker jag så jag tog en paus och gjorde citatbilden ovan. En liten teaser om vad den här texten kommer vara. Jag längtar efter den fysiska boken och processen med omslag och att se hur inlagan kommer bli… Ja massa underbar längtan! Det är den bästa drivkraften.

Skrivprocessen

Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Bli utgiven, Skrivarliv

Det blir en debutroman!!!

Det kan hända magiska saker för en som skriver. Jag som nästan släppt tanken på att något förlag skulle vilja ha min självbiografiska roman Försvinner och stannar kvar. Jag som kastade mig ut i andra projekt för att jag tänkte att jag måste skriva något bättre men så landade manuset alldeles rätt och jag fick beskedet som varje författare drömmer om.

Att få bli utgiven!!!!! 🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂🙂

Nu börjar en ny resa i mitt skrivande. Det betyder att jag släpper taget om mina andra pågående manus och låter dem vila för att helhjärtat göra Försvinner och stannar kvar till sitt allra bästa.

idus

Hösten 2017 ger Idus förlag ut Försvinner och stannar kvar. Det är en självbiografisk roman om två sjuka hjärnor. En pappa som drabbas av Alzheimer mitt i livet , min pappa och sedan en vuxen dotter som drabbas av utmattningssyndrom innan ens livet har börjat på riktigt och hon är jag. I boken skildras barnets perspektiv på demenssjukdomar parallellt med att jag som vuxen lägger ett pappapussel efter sjukdomsresan, hur ska jag kunna förstå en människa som inte längre lever?

Det här kommer bli så spännande! ❤❤❤❤❤

Bli utgiven

Och så var det gjort

Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.

Jag blev klar. ❤

Jag bestämde mig för att vara nöjd.

Jag bestämde mig för att lita på berättelsen.

Seriöst, idag låg jag faktiskt i fosterställning ett tag och tänkte JAG ORKAR INTE SKRIVA MER PÅ DEN HÄR BOKEN, NU FÅR DEN VARA KLAR!

Sedan såg jag på mitt manus med varma ögon och kärlek.

Läste allt en sista gång.

Tryckte på skicka.

Jag känner en frid i denna väntan, för det spelar ingen roll vad som händer sen, om något förlag vill ha berättelsen, eller jo det spelar massa roll 😉 Annars hade jag ju inte skickat in. Jag vill ju verkligen. Från hjärtat. Se en tryckt bok.

Men det viktigaste är att jag

  1. skrev klart
  2. och skickade in

Pappa, hur stolt är du nu över din dotter som la ett pussel över ditt liv? Så jäkla stolt hoppas jag! För det här är en hyllning till dig och din stund på jorden.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR kära skrivande människor för nu tar den här författaren ledighet och kommer tillbaka 2017 (fast det blir lite läsupplevelse-relaterad-blogg under julen, för nu går jag in i min läsbubbla.)

Redigera, Skrivarliv

Att kräkas på sin text / att älska sin text

Redigera, redigera, redigera.

Att vissa dagar kräkas på texten.

Att vissa dagar få så fantastisk respons så att jag känner mig som världens rikaste människa. (Tack Anna!)

Att vissa dagar sjunga i huvudet av att det är så härligt, finns ju en anledning till att jag skriver från första början, jag ÄLSKAR det.

Att känna förväntan, oro, och pepp.

Att växa genom att se texten växa.

Idag har jag en välsignad dag då jag tycker min text är fantastisk och då jag äter choklad när jag redigerar med känslan: denna dag, ett liv.

Redigera, Skrivarliv

Ett mål är en dröm med deadline

Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december. Pröva nålsögat.

Varför just den 20:e ?

Jo.

Det är ett datum.
Det är innan jul, skönt.
Det är innan det här året är över.
Det är tillräckligt snart för att det ska bli av.
Det är tillräckligt långt fram för att jag inte ska bli stressad.

Det är ett väldigt konkret mål. Hela det här året egentligen har ju själva berättelsen, innehållet, varit klart. Men redigeringen har behövt ha mycket tid på sig. Dels för att kolla av med mig själv, hur mycket vill jag lämna ut? Dels för att låta berättelsen mogna. Efter många vilopauser börjar det nu bli något jag känner att jag kan stå för med hela min själ och hela mitt hjärta.

Jag jobbar ganska bra mot deadline märker jag. Igår redigerade jag fyrtio sidor för just nu är jag i kill your darlings mode och jag har dessutom börjat prata ett väldigt internt författarspråk när jag bollar redigering med min vän och vapendragare Anna.  Jag säger sådana saker som: ”är den här metaforen användbar? Vad tillför det här till berättelsen? Äh jag ska nog döda den där darlingen litegrann.”

Bara sedan i somras har mitt skrivande mognat enormt och jag känner att jag börjat hitta en trygghet i att jag kan uttrycka mig, att min berättelse är värd att berättas. Nu pirrar och brusar det i systemet, det här känns så bra! Jag längtar efter släppa taget om det här manuset och låta det flyga.