Bli utgiven

Hela jäkla resan – en tillbakablick

qJag började läsa gamla inlägg på bloggen. För ett år sedan satt jag nämligen i en soffa hos min bästa kompis och läste texten som nu strax är en riktig bok. Vi skrattade hysteriskt åt totalt ologiska metaforer och bristande miljöbeskrivningar (känns så skönt nu att jag faktiskt löste alla de där problemen i texten!). Det var hopp och det var ångest. Jag vågade inte riktigt tro att det skulle gå. Hopp & hopplöshet i symbios. Men ihärdigheten bar mig. FORTSÄTT, BARA FORTSÄTT! Hur ska man annars orka skriva? Skrivande är en jäkla resa. Ett hårt jobb. Nu när jag har den stora glädjen att vara igenom nålsögat och om bara några veckor hålla min debutroman i handen så vill jag berätta om den här resan för er som kämpar.  Jag har rotat fram de inlägg som visar processens uppgång och fall. Längre fram kommer jag skriva fler inlägg  ”behind the scenes” om att bli utgiven och alla hållplatser på vägen dit. Men vi börjar där allting måste börja: författarens process vid tangenterna.

Följ resan från beslutet att redigera klart till att faktiskt göra det också – och skicka in.

December 2016
Och så var det gjort
”Det här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.
Jag blev klar. ❤
Jag bestämde mig för att vara nöjd.”

Papper överallt
”Bland annat en tankekarta över köket då min testläsare Anna tycker jag behöver få mer med miljöer och jobba med rummen i berättelsen. ”

Att kräkas på sin text/att älska sin text
Redigera, redigera, redigera.
Att vissa dagar kräkas på texten.”

Ett mål är en dröm med deadline
”Jag har bestämt mig för att jag ska klicka i väg och posta i väg mitt självbiografiska manus den 20:e december.”

November 2016
Kärlek
”Jag känner att jag har stort stöd i redigeringsprocessen av den självbiografiska romanen. Jag får kärlek, tillåter mig själv att ta emot den, inte putta bort utan omfamna. Anna, min vän och testläsare som jag brukar säga har förläggargener, hon ger den bästa konstruktiva responsen och hjälper mig att ta bort ointressanta och ologiska saker i texten samtidigt som hon öser kärlek över processen, vi har haft en bokträff i veckan då vi gått igenom det senaste utkastet. Det blir en till sån träff nästa vecka också.”

September 2016
Delmål uppnått i redigeringen: nöjd-manuset
”192 sidor.
70 451 ord.
Sprängfullt med kärlek, ilska, anhörigskap frustration, lycka, elände.”

På skrivarkursen hittade jag en farmor
”Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen.”

Augusti 2016
Att berätta sig själv

”Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande. (…) I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.”

Himmel och helvete
”Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.”

Annonser
Skrivprocessen

Skrivboken del 4 en hyllning till min bästis och halleluja moments

07

Skrivboken del 1
Skrivboken del 2
Skrivboken del 3

Det här blir det sista inlägget i min lilla bloggserie Skrivboken då jag bjuder in er till att titta backstage i processen att skriva en självbiografisk roman. Den här anteckningen är från 2016 och under den här tiden hade jag ett råmanus som var väldigt rått som jag bollade med min bästa kompis som måste ha lektörsgener för hon är GRYM på respons och att hitta måsskitar i en text. Hon kan både få mig att skoningslöst stryka och fritt tänja. Faktum är att hon just nu letar måsskitar åt mig i en mycket bättre version av Försvinner och stannar kvar. Tacksamheten är stor Anna! Du är bäst!!

Jag ska inte bara skriva om hur bra min kompis är i detta inlägg utan jag ska skriva om en av de lärdomar som jag tar med mig från Annas och min process.

Hur skilja på guld och skit?
Det här är spännande för saker som jag tänkte plocka bort kan ju någon annan ä-l-s-k-a så allting som har plockats bort i boken finns i ett dokument på datorn som heter: ratade rader. Jag har även ett annat dokument som heter Nu har du dikter för resten av mitt liv det är mycket ironiskt eftersom där finns mina skämsmetaforer som faktiskt bara var krystade men det är ändå kul att spara dem.

Sedan hamnade jag i en panikfas då jag rensade bort även sånt som egentligen var bra på grund av rent självtvivel. Då skrev jag den här sidan i skrivboken som detta inlägg pryds av. Rader som Anna gillar. En rad som jag dömde ut finns nu faktiskt kvar i boken. De är de där myrstegen som kliar i det variga anhörighjärtat. De är ju jätteviktiga. För det är på det sättet jag kan beskriva den infekterade känslan av att vilja vara nära en människa som har en svår sjukdom men samtidigt brottas med skuld, skam och sorg.

Med det här vill jag helt enkelt uppmuntra till: kill your darlings men spara darlings också. Om inte annat så kanske det kan användas till något annat. Fråga gärna flera personer vad de hittar för guldkorn i texten. Det går inte att göra alla nöjda men det är berikande att se vad olika människor fastnar för. Det här hjälper också självkänslan för en som skriver, självklart vill jag veta ALLT som är knas i min text för att göra den så bra som möjligt men jag behöver också veta vilka meningar som är guldkornen i skiten.

 

Skrivprocessen

Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Bli utgiven, Skrivarliv

Alla mina ratade titlar

Vad ska boken heta?

I min mobil har jag boktitlar till böcker som jag ännu inte har skrivit, för det har jag nästan lättare för, att komma på titlar än hela berättelser. Fast en titel är ju en bra början.

Försvinner och stannar kvar heter min debutroman. Trots att jag brukar ha lätt för att bestämma titel på det jag skriver så var det här den svåraste titeln. Jag ska berätta om resan: hur jag bestämde titel på min självbiografiska roman.

Resan började när jag var tio år gammal och skrev på min laptop som blev stekhet efter fem minuter och surrade som tjugo bin: ”min pappa har alzheimer och”
jag kunde varken sätta punkt eller fortsätta. Berättelsen hade ännu inte hänt. Diagnosen var ny. Ändå visste jag att jag ville skriva. Inte bara ville. Måste.

Då hette boken: ”THE BOOK RADERA INTE.”

Men det var förståss bara ett arbetsnamn.

Nästa titel blev:  Jag är både stark och svag. I samband med att jag började föreläsa 2010. Förstameningen i den berättelsen var: ”Jag ska aldrig mer någonsin sätta min fot på den skolan igen. ”

Sedan hette boken helt plötsligt: Jag minns det jag inte vill komma i håg och jag fattade inte riktigt själv vad jag menade med den titeln. Det var som om jag överansträngde mig så att allt bara blev krystat. Därför har texten också hetat: Glömma det jag vill minnas, minnas det jag vill glömma. Kändes heller inte rätt någonstans.

2011: Jag såg dig dö tusen gånger. Förstameningen var: ”– Det var en gång och den var sandad! Berättade pappa och skratten som följde bröt den sällsamma tystnaden. ”
Åh älskade skämskudde!! Jag hade inte hittat MITT språk under den här tiden utan skrev på det sättet jag trodde att man borde skriva. Jag är så glad att jag lät texten mogna.

2014: Jag har glömt allt som jag minns. 
Här var inspirationen torr. Jag kände ingenting för min text. Det blev platt. Livlösa ord. Jag var missnöjd. Det här var ju inte ett bra år för mig. Det året då jag blev sjuk i utmattningssyndrom.

Vårvintern 2015 började jag tillfriskna och boken hette: Pappa glömde att säga hejdå. Den titeln var jag inte alls nöjd med. Varje gång jag öppnade dokumentet så kände jag skavsår och tyckte att meningen var fin men inte passade som titel. Förstameningen var: ”Det här är min pappa.” Hela berättelsen saknade struktur och titeln kändes inte representativ för det helheten skulle stå för.

Sedan döpte jag boken till Försvinner och stannar kvar. Det var inget grubblande, inget velande, det bara kom till mig när jag satt vid datorn och bestämde mig för att på riktigt skriva klart boken och göra det damn good. Maj 2015. Förstameningen får ni möta såsmåningom men den är mycket bättre än mina tidigare (jag älskar förstameningar).

Något jag har lärt mig om skrivande: framkrystade saker blir inte bra. Om jag pressar mig för hårt så blir det inget nytt, inget jag, inget nice utan bara plast. Om jag går ut i skogen och tänker på träd så kommer boktitlar rasande över mig som regn. Om jag stänger av datorn och ser på reality-tv så händer samma sak. Inspiration i vila. Hjärnan måste vila. Viktigaste lektionen for life. Hjärnan älskar vila. För att orka intryck och information så är det inte bara hjärnans önskemål utan också hjärnans krav för att den ska samarbeta. Under alla åren som jag brottades med hur ska boken vara, vad ska den heta? Vilken struktur ska den ha? Hur ska jag lägga upp det? så rusade allting i mitt liv så galet fort  och jag kunde inte nå in till mina egna insikter.

Varför Försvinner och stannar kvar?
Jo. Försvinner och stannar kvar symboliserar det ljusa och det mörka, det fina och det fula, nyanserna i en förälder, nyanserna i en människa och nyanserna i en sjukdom. Pappa försvann, det var ett sjukdomshelvete, men han stannade också kvar och det var något vackert. Det är också något jag själv kan känna igen mig i den parallella berättelsen som boken också innehåller. När jag blev sjuk så försvann jag, det var så illa att jag trodde att ingenting bra i mig fanns kvar. Men det gjorde det.

Vad har du för förhållande till titlar; lätt/svårt? Roligt/plågsamt? Någon favoritboktitel som du önskar att du kommit på själv? 

Skrivprocessen

Kärlek ❤

Jag känner att jag har stort stöd i redigeringsprocessen av den självbiografiska romanen. Jag får kärlek, tillåter mig själv att ta emot den, inte putta bort utan omfamna. Anna, min vän och testläsare som jag brukar säga har förläggargener, hon ger den bästa konstruktiva responsen och hjälper mig att ta bort ointressanta och ologiska saker i texten samtidigt som hon öser kärlek över processen, vi har haft en bokträff i veckan då vi gått igenom det senaste utkastet. Det blir en till sån träff nästa vecka också.

Jag har också frågat ett par personer som finns i texten om de är okej att nämnas vid sina riktiga namn och även där har jag fått kärlek över de bitar ur texten som de fått tagit del av. Det motiverar mig som fan. Ja jag måste svära för känslan är så otroligt, otroligt stark. Nu händer det, nu får det hända. Jag ska bli klar. 20:e december ska jag posta/maila/släppa taget och låta texten flyga över till ett par förlag och se om jag tar mig genom nålsögat. Sedan blir det mer fokus på skrivarkursen och ungdomsboken.

Men nu är jag ruggigt taggad på sista spurten. Berättelsen som måste ut ur kroppen. Snart, snart där. Heja!

Skrivprocessen

Delmål uppnått i redigeringen: nöjd-manuset

192 sidor.

70 451 ord.

Sprängfullt med kärlek, ilska, anhörigskap frustration, lycka, elände.

Ett uppnått delmål, mitt nöjd-manus ombearbetat och redigerat med fokus på bättre gestaltning har nu landat i två testläsares händer och jag ska ta och vila och äta äpplen en stund innan jag styr om fokus till mer plugg och mer slipa, spackla väggar.

Och med spänning invänta, responsen…

Efter responsen så väntar: kan jag stå för det här kollen? och det grammatiska och språkliga då jag ska leta efter alla spännande, pinsamma, märkliga fel som kan infinna sig i en text.

Skrivarliv

På skrivarkursen hittade jag en farmor

hittafarmor

Sommaren 2015 gick jag på en kortare skrivarkurs, fem dagar, på Västerbergs folkhögskola i natursköna Storvik utanför Sandviken. Innan dess hade jag skrotat omkring med ett halvtaskigt råmanus som mest kändes gnälligt och saknade riktning, jag hade bara skrivit av mig och visste inte hur jag skulle gestalta den historien jag ville berätta. Så fattade jag ett beslut våren 2015. Berättelsen ska ut ur kroppen. För jag vet att jag behöver det, och jag  har en stark övertygelse att berättelsen om anhörigskap är värd att berättas. Min självbiografiska roman handlar om vad som händer när hjärnan inte längre fungerar. Mer om det finns att läsa under fliken ”om Jenny Eriksson” längst upp här på bloggen.

På skrivarkursen blev jag modig. Gemenskapen, att jag satte av tid till att skriva, lärarna, upplägget. Precis det jag behövde! Jag plockade fram den berättarröst jag visste att jag hade gömt undan någonstans och jag tog mod till mig att göra research, att ta en kontakt, hitta en gravsten och skriva fram en farmor som jag aldrig har träffat men som ju ändå är mina rötter, utan henne, ingen pappa, utan pappa, så finns ju inte jag. Tog bussen till Storvik- hittade en farmor – i ett fotografi med tre lager.

Sedan sommaren 2015 har det hänt mycket. Jag har hittat en skatt av fotoalbum på den farmor jag bara hade en bild av. Med den skatten känner jag att hon kanske en dag är värd en egen berättelse, men det står på min lista med ”skrivarprojekt jag vill göra någon gång”.

Nu står farmor i silverram på köksbordet bland Katja-äpplen och tittar medan jag skriver. Hon har en viktig roll i berättelsen. Jag har redigerat 145 av 190 sidor. Snart min kära testläsande awesome vän Anna ska du få läsa mitt nöjd-manus! I am on fire! 

Plugga skrivande

Att berätta sig själv

I kreativt skrivande 3 vid LTU så ingår Merete Mazzarellas Att berätta sig själv i kurslitteraturen. Det är en inspirationsbok för den som vill skriva sitt liv.

”Det är inte så att skrivandet är en enkel tvåstegsprocess där man först bestämmer sig för vad man vill säga och sedan säger det. Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga.”
så citerar Mazzarella den sydafrikanska nobelpristagaren Coetzee.

Jag stämmer in! Det där glappet mellan att veta vad man vill berätta till att det faktiskt kommer ner ord på ett papper, det glappet kan vara stort, tungt, frustrerande, spännande.

Det är samtidigt som jag skriver som jag kommer på vad jag ska skriva! Jag skriver fram det. En rörelse vid datorn, vid pennan och ibland i huvudet någon helt annanstans  men det mesta sker när jag sitter och skriver på något som känns riktigt dåligt för jag har ingen aning om vad jag säger och sedan PANG kommer det, orden som jag vill få ur mig från allra första början.

Jag har läst lite mer än hälften av Mazzarellas bok och det jag kan säga om det jag läst är att det finns många bra tips apropå gestaltning (show, don’t tell), kronologi och processen. Det jag bär med mig från Mazzarellas bok är att mat, måltiderna, säger mycket om människor och en familj.

Det får mig att fundera på vilken roll maten har i min egen självbiografiska roman. Jag tror att jag har med någon korv stroganoff, men inte så mycket mer i matväg… 🙂 I min historia har inte jag så starka minnen kopplade till mat när jag tänker efter. Eller så ska jag fundera ett varv på om det kanske finns sådana minnen, som jag inte tänkt på. Det skulle väl vara den där korv stroganoffen då, men då är det snarare frånvaron av den som väcker minnen i mig, när min pappa blev så sjuk att han inte kunde laga mat.  Kanske ska jag satsa på att skriva lite mer om smaken av pappas pulverstroganoff, vi får se.

Nä nu kommer jag på! I min självbiografiska roman har faktiskt morötter en väldigt stor betydelse. Se där. Den som varit på en föreläsning med mig vet exakt vad jag menar, den som inte varit det får hålla till godo med vad morötter kan betyda i ett sjukdomshelvete.

Redigera

Himmel och helvete

Redigering är himmel och helvete.

För ena stunden/dagen älskar jag min bok. Jag sittdansar, firar och håller drömmen vid liv.

Nästa stund/dag: avgrund och ångest, alla orden bara sticker, äcklar, blir patetiska och obetydliga. Alla sidor som jag producerat fram stör mig.

Då är det tur att jag har vänner som testläser och skriver så fin respons, jag sparar deras pepp och läser den om och om igen när det känns svårt. Tack Anna! Tack Malin!

Mest himmel ändå. För responsen ger mig moln att sväva på och jag påminner mig om min motivation, varför jag bestämt mig för att skriva en självbiografisk roman. För att historien måste ut ur min kropp. Bara måste.

Ett mål är en en dröm med deadline på. Innan jul ska jag ha ett självbiografiskt manus att skicka in till förlag, ett manus jag står för och är stolt över, som antagligen är operfekt men som innehåller min röst, mitt språk och den historien jag känner att jag måste berätta.

Höstterminen börjar NU.

P.s
Så ska jag ju vara lite kreativt tokig den här hösten och skriva en till bok parallellt med redigeringen av den självbiografiska romanen. Jajamän. I en kurs som heter Kreativt Skrivande 3 ska jag få färdigt ett gammalt bokprojekt. Det kommer ni kunna följa på den här bloggen. Äntligen ska jag skriva en fiktiv historia!