Gästbloggare

Gästblogg: Jag vill bryta tabun och rädda liv

IMG_2735

”Att du orkar arbeta så mycket med självmord! Det är ju ett otroligt tungt ämne!” Den typen av kommentarer får jag ofta av både vänner och människor jag inte känner. Och jag förstår dem. Jag har skrivit två reportageböcker på temat självmord och dessutom föreläst ett antal gånger om ämnet. Det är klart att det är tungt, men det är så viktigt att det är värt varenda minut av den tid jag lägger ner. Det räddar nämligen liv. Forskning visar att det är viktigt att våga lyfta ämnet, för när man bryter tabut törs människor som mår dåligt prata om det och då kan de få hjälp innan det är för sent.

2014 bestämde jag mig för att skriva en reportagebok och efter att ha funderat lite över olika ämnen föll valet på att skriva om hur det är att vara anhörig till någon som tagit sitt liv. I en Facebookgrupp hade jag just fått veta att det var dåligt med böcker i ämnet och en kvinna som förlorat sin son i självmord kände ett starkt behov av att kunna identifiera sig med andra som gått igenom samma sak. Jag kontaktade henne och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp på en intervju i min kommande bok. Det gjorde hon gärna och därmed var bollen satt i rullning.

Jag hade redan pratat med min förläggare Annika Bengtsson på Grim förlag, som tidigare gett ut min roman Närmare dig, och hon tyckte precis som jag att en reportagebok om suicid kändes viktig. Det var värdefullt för mig att kunna säga till mina intervjupersoner att vi var säkra på att det skulle bli en bok i slutänden, för varför skulle de öppna sina hjärtan och blottlägga sina djupaste känslor om de inte visste att det verkligen skulle leda någonstans?

Jag bestämde mig tidigt för att varje reportage skulle utgå ifrån en känsla som många drabbade bär på, men som man inte så ofta talar om. När någon älskad person lämnar oss är de tre s:en självklara för de allra flesta; vi känner sorg, smärta och saknad. Men ett självmord väcker så många fler känslor och det är inte alltid man ens vill erkänna för sig själv vad det är som bubblar inom en. Det kan handla om skam, skuld, vrede, hjälplöshet eller till och med lättnad.

När någon älskad person lämnar oss är de tre s:en självklara för de allra flesta; vi känner sorg, smärta och saknad.

I Våra älskade orkade inte leva (2015) intervjuar jag åtta nära anhöriga till en, två eller tre familjemedlemmar som tagit sitt liv. Samtliga medverkar öppet med namn, ålder, yrke och bostadsort. Detta är viktigt av flera skäl. Dels vill vi visa att vi vågar prata om något av det svåraste och tyngsta som finns och dels kan jag som journalist inte tumma en millimeter på sanningen när alla uppgifter lätt går att kontrollera genom att kontakta personen jag skriver om. Jag intervjuar även två personer som via sitt arbete kommer i kontakt med både de suicidala och de efterlevande, en präst och en psykoterapeut.

Att skriva om ett så känsligt ämne som självmord är kräver stor lyhördhet och fingertoppskänsla. Det hände att jag grät både medan jag intervjuade och när jag skrev, men under hela arbetet med boken drevs jag ändå så starkt av att boken var viktig och att den verkligen behövdes. Därför flöt arbetet med den trots allt på. Alla medverkade fick självklart läsa texten om sig själva och godkänna vartenda ord innan publiceringen.

På idéstadiet hette boken Våra älskade ville inte leva, men det allra första jag fick lära mig när jag började med mina intervjuer var att inget kunde vara mer felaktigt. De allra flesta vill egentligen visst leva, men inte under de förhållanden som råder just då. När ångesten blir så stor att det enda ljus de ser i den långa och svarta tunneln är att de själva kan göra slut på eländet – det är då det sker. Då blir det ett psykiskt olycksfall, som man allt oftare kommit att kalla det.

Varje år tar ungefär 1 500 personer sitt liv i Sverige och det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Det betyder fyra personer varenda dag, en var sjätte timme – året om. Ungefär 70 procent av alla självmord begås av män och det är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. Tittar man globalt över hela världen tar någon sitt liv var 40:e sekund. Självmord är alltså ett av de största samhällsproblemen vi har både i Sverige och i övriga världen. Sedan 1980-talet har självmorden minskat med ungefär 45 procent, men de senaste åren har kurvan planat ut och det märks en ökning bland unga. Därför måste vi prata om det. Vi måsta lyfta frågan för att få till en förändring.

Viljan att förändra och påverka växte sig allt starkare inom mig när Våra älskade orkade inte leva släppts och jag var med i media och pratade om den. Jag ville att något skulle hända. Nu när vi vet hur många liv som går till spillo varenda dag och vilket trauma det är för de anhöriga måste vi agera, tänkte jag. Tragiken kan inte fortsätta att pågå år efter år.

De här tankarna gjorde att jag ville skriva en bok till. Jag ville komma ännu närmare kärnan, alltså ännu närmare de suicidala själva. Jag bestämde mig för att intervjua människor som burit på allvarliga självmordstankar eller gjort ett eller flera försök att avsluta sitt liv. Vad var det som fick dem att ändra sig? Att tycka att livet trots allt är värt att leva och kämpa för? Vilken hjälp behövde de och vilken hjälp fick de? Hur kan vi dra nytta av deras historier för att förstå varandra lite bättre och därmed också kunna hjälpa varandra?

Resultatet blev När mörkret viker undan för livet (2016) och i den intervjuar jag åtta personer som burit på allvarliga suicidtankar eller gjort ett eller flera försök att ta sitt liv. Jag intervjuar även två personer som i sina yrkesliv kommer i kontakt med de suicidala, en professor som ägnat mer än femtio år åt forskning kring självmord och självmordsprevention, samt en ambulanspsykiatrisjuksköterska som jobbar på den speciella ambulans som ofta kommer till platsen efter larm om självmordsförsök.

Precis som i den förra boken var det avgörande att alla medverkande var öppna med namn, ålder, yrke och bostadsort, för att bryta det tabu som finns kring psykisk ohälsa och självmord. Att våga tala om något av det svåraste som finns, att livet ibland är så tungt och svårt att det inte verkar vara värt att leva, räddar faktiskt liv. Genom att våga berätta hjälps vi åt att bryta det tabu som finns och andra, som också mår dåligt, upptäcker att de inte är ensamma om sina mörka tankar och kan då söka hjälp för att må bättre.

Även här var titeln väldigt viktig och på idéstadiet hette boken När mörkret viker undan för ljuset. Än en gång fick jag dock lära mig att det var en förenkling av något så komplicerat som suicidalitet är. Det är nämligen inte så enkelt som att allt blir ljust bara för att man lever. Många brottas tvärtom under hela sitt liv med självmordstankar. I alla fall till och från. De kan behöva terapi och medicin under många år. Men trots detta orkar de ändå kämpa på, mörkret tvingas ge vika för allt det som livet innebär av toppar och dalar. Jag tycker att det är en fin tanke. Även om livet i perioder är nästan outhärdligt är det värt att kämpa för.

När mörkret viker undan för livet släpptes i samband med den internationella suicidpreventiva dagen den 10 september 2016 och samma dag fick jag en debattartikel publicerad i Aftonbladet. I den skriver jag att jag vill att kunskapsområdet psykisk hälsa skrivs in i skollagen under rektors ansvar. Där står redan att en rektor inom givna ramar har ett särskilt ansvar för att i olika ämnen integrera ämnesövergripande kunskapsområden som bland annat miljö, jämställdhet samt sex och samlevnad. Även riskerna med tobak, alkohol och andra droger ska tas upp och det görs varje år genom olika temadagar, föreläsningar och liknande. Det är hög tid att psykisk ohälsa blir en naturlig del av undervisningen för det är faktiskt livsfarligt att drabbas av psykisk ohälsa. Forskning visar också att ju tidigare vi talar om känslor och psykisk ohälsa desto större nytta gör samtalen. Vi måste ge barnen ett språk för att kunna sätta ord på sina känslor, tankar och upplevelser.

Ungefär 15 000 människor försöker varje år ta sitt liv och det betyder att det är 40 personer varje dag. Forskare menar att så många som 100 000 till och från bär på självmordstankar. Bara i vårt land. Det är ofattbara siffror. Men det är inte bara siffror – det är människor det handlar om. Riktiga människor. Någons pappa, mormor eller dotter. Någons fru, bästa vän eller chef. Kanske någon granne, syster eller son. Självmord och självmordstankar finns överallt. I alla samhällsklasser och i alla åldrar.

Men det är inte bara siffror – det är människor det handlar om. Riktiga människor.

Med alla dessa hemska siffror kan det kännas tröstlöst att skriva om självmord. Är det någon idé? Hjälper det ens det minsta?

Ja, det gör faktiskt det. När jag skrivit min första reportagebok fick jag ett mejl från en kvinna som försökt ta sitt liv många gånger under en tjugoårsperiod. Nu fick hon medicin som hjälpte henne att hantera livet, men ingen gång vid något av alla de tillfällen hon mått så dåligt att hon försökt ta sitt liv hade hon ägnat sin familj en tanke. När hon läst Våra älskade orkade inte leva blev den en livlina för henne. Hon skrev till mig att om hon någon gång i livet får självmordstankar igen ska hon ta fram min bok och tänka på hur illa hon skulle göra sin familj om hon tog sitt liv. Hur förtvivlade och ledsna de skulle bli. Jag blev oerhört berörd av hennes ord. Att få påverka någon att vilja och orka kämpa för livet – det är stort. Det är magi.

Och det gör att det är värt alla timmar jag lagt på att skriva om och föreläsa om självmord och självmordstankar. Tillsammans räddar vi faktiskt liv.

Joanna Björkqvist
journalist, författare och redaktör

Fotocred: Edvard Björkqvist

Läs mer:
Hemsida: https://joannabjorkqvist.com/
Grim förlag: http://www.grimforlag.se/
Debattartikeln Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/debatt/article23484925.ab

joannas_bocker

Annonser
Gästbloggare

Gästblogg: Att skriva är att göra saker större

image1

Just nu när jag skriver till denna blogg jag så vänligt bjudits in till så lyssnar jag på jazz någonstans här på Östersjön. Det är jazzkryssning och musiken är på topp, välkomstdrinkar och grillbuffé. Stämningen hög och varm.

Jag älskar jazzen för friheten och improvisationen, och så funkar den bra att skriva till. Att lyssna på musik, såväl live som i hörlurar på tunnelbanan, och att få röra mig bland barer och i städer ger näring till mitt liv och skrivande.

Som författare händer det att man får frågan varför man skriver. Och vad svarar man på det liksom? En fråga som har lika många svar som det finns vågor på Östersjön. För mig handlar skrivandet om att få ur mig berättelser som pockar och kräver ro, och om expandering. Att göra saker större, mer, i både min inre som yttre verklighet. Att stå i ett tomt vitt rum där man får blåsa så hårt man vill i de färger och toner som känns bra för dagen. Det är en underbar ynnest.

För mig handlar skrivandet om att få ur mig berättelser som pockar och kräver ro, och om expandering. Att göra saker större, mer, i både min inre som yttre verklighet.

Att skriva är rätt egoistiskt egentligen, för man gör det för sin egen skull, för att kanske någon gång hitta de befriande ögonblicken där man skrattar och gråter i sin ensamhet. Att få expandera och finna tröst genom leken och fantasin. Allting blir så fjuttigt annars.

Minns att det var någonstans i gymnasiet som jag kände att läsandet och skrivandet var en del av mig.

Hur glad var jag inte när jag fick en skrivmaskin som min mamma räddat hem från soporna på sitt arbete. Men skrivandets väg är inte en enkel väg. Man måste ligga i och ha rutiner och disciplin. Spotta i nävarna och greppa släggan och slå sig fram genom bergsväggarna, för att ibland hitta de gömda ädelstenarna. Även när blåsorna ömmar som mest.

Idén till min debutroman Brajabiblioteket kom på ett synnerligen tråkigt personalmöte på biblioteket där jag jobbade då. Jag skrev på texten under några intensiva höstmånader och skickade sedan in manuset till ett par förlag. Efter en tid fick jag refuseringar men påhejad av en god vän slipade jag på texten och provade att skicka iväg den igen. På resa i Colombia kom det stora ögonblicket – ett meddelande om att manuset antagits på förlag. North Chapter var förlaget som nappade. Jag tjöt och tjoade som en dåre och firade med billigt bubbel med vänner i hettan utanför Bogota. Sedan följde några månader med manus-bollande med en redaktör. Ändringar och tillägg och omläsningar, om och om igen. Kämpigt och lärorikt, men hela tiden glädjefullt. Att få ha någon med sig som också ville polera och få berättelsen att gnistra som ett tomtebloss. Det gav en grym boost. Och råden och tänket har även gett så ovärderligt mycket i mitt fortsatta skrivande.

Brajabiblioteket släpptes på Litt fest i Umeå i mars i år, och blott flygturen dit upp gav mig känslan av att vara rockstjärna. För en dröm som blir sann känns både overklig och varmt underbar. Att min text dög, att någon vilt främmande tyckt den var värd att tryckas, var förstås fantastiskt och även oerhört viktigt för mig. Det bekräftade och peppade. Mest förvånad blev jag när salen för min presentation blev fullsatt, särskilt när jag fick veta att Björn Ranelid i samma stund pratade i salen bredvid.

Nu har boken precis givits ut som ljudbok på bland annat Bookbeat och Storytel. Inläst av en skådespelare och med ett mycket fint omslag framtaget av förlaget. I ärlighetens namn var jag inte alls särskilt inblandad i det hela. Man bockar av tacksamhet och förvåning, med ett litet öga upp mot himlen. Ibland verkar onåbara saker bara ske av sig självt. Helt plötsligt och bara så där.

Nåväl. Skrivandet fortsätter. Från vuxensatir har jag nu precis avslutat en skräckhistoria för barn. En pojke blir besatt av anden efter en död elak rektor. Sedan ska jag ge mig på en berättelse om unga människor och kärlek. Visst är det märkligt det här med att skriva? Att göra resor mellan världar. Nej, nu lutar jag mig tillbaka och lyssnar på ett boppigt saxofonsolo från scenen. Tack för att ni har läst och ha en fin kommande vinter där ute!

Text: Per Berg
Foto: Privat
Läsa mer: Pers hemsida

Redigera

Språklänkar för dig som gör korrektur på en text

Skärmavbild 2017-05-26 kl. 10.37.13

 

Jag vill ge några tips för den som skriver och har funderingar kring språk, stavning och sånt där som man behöver ta tag i under redigering och/eller korrektur när man lämnat flödesskrivningen och går in i städandet av en text.

Några artiklar/blogginlägg som hjälpt mig:
”Mina vanligaste korrekturfel”
Utnyttja Sök & Ersätt i word
Använd kolon 
Prova eller pröva  
16 vanliga misstag att undvika i manus.
Vanliga korrekturfel. 
Rätt i tio språkfrågor där många gör fel. 
Trots att eller även om.
Orden som ska skrivas ihop.
Egen/egna 
Skrivs så här såhär?
Ordet så
Titelmarkering
Stor eller liten bokstav 
Skriv tal och siffror

P.s Apropå bilden med min fråga till Språkrådet. Det här blev svaret: ordet skrivs post-it-lapp i Svenska Akademiens ordlista.

Har ni fler tips på bra artiklar om språkfrågor så kommentera gärna! 

Skrivprocessen

Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Plugga skrivande, Skrivprocessen

Lyxigt! Om respons på skrivarkurs

Nu när den självbiografiska romanen är hos testläsare och får lite nödvändig vila och distans så är det fullt fokus på ungdomsboken. Nu har vi kommit så pass långt i Kreativt Skrivande-kursen att vi haft den första stora inlämningen och inlett responsarbete. Det är så otroligt lyxigt! Respons under skrivprocessen är skrivarlyx!

Att få:

  • andras ögon på ens egen text
  • bekräftelsen att det finns guld när man själv ibland bara ser skit
  • veta vad man gjort för intryck
  • konstruktiv kritik som man kan använda i sitt fortsatta skrivande
  • veta saker som läsaren förstår som man inte trodde att läsaren skulle förstå
  • veta saker som läsaren inte förstår fastän man själv inte tänkt på det
  • veta vad läsaren tänker om ens karaktärer, vilka karaktärer som gillas, vilka som man inte får ett grepp om, vilka som är kliché, vilka som är klockrena

Jag satt med världens största flin från öra till öra, läste och kände mig stolt. 🙂 Vilken boost för självförtroendet och så himla kul, kanske det roligaste av allt just att få respons på sina karaktärer. För mina karaktärer i ungdomsboken är som vänner och jag snickrar dem med stor kärlek och vill att de ska vara dynamiska personer med både bra och dåliga sidor, operfekta och underbara.

Nu är jag så otroligt taggad, peppad, boostad och alla andra sådana där härliga ord man använder när man är överväldigad och euforisk, så kommande veckan ska det skrivas må ni tro! Kanske lite redan i helgen också…