Skrivboken del 3 Att ta vara på respons från skrivarkurs

 

Här kan du läsa del 1 i Skrivboken.
Och del 2.

Den skrivarkursen som jag gick i samband med att jag bestämde mig för att skriva klart innehöll respons. Upplägget var att ta emot respons utan att ”försvara” eller tycka till på en gång utan just öva på att istället bara ta emot och lyssna. Otroligt nyttigt! Vi fick respons både från varandra och kursledare.

När du får respons så har du möjlighet att välja hur du ska använda den för att förbättra din text. Självklart vill jag höra bra saker om min text men ännu mer intressant är det ju vad den som ger responsen ser som frågetecken i texten eller vill veta mer om. För vid textrespons rör det ju sig inte om en färdig bok utan det är ett work in progress som just behöver den där kärleken att någon faktiskt tar sig tid att tala om vad som kan bli bättre.

Ovan ser ni skrivboken och några av de saker jag skrev ner utifrån responsen. ”Hon får leva vidare när någon skriver om henne.” (Texten jag lämnade in på kursen var en scen med min farmor).

Jag fick konkreta och otroligt användbara råd från min handledare.

Frågorna som ställs, behålla som författare och texten blir svar.
Vad är det starkaste att förmedla med texten, det viktigaste, KÄRNAN, centrum.

Just att hitta kärnan blev en så viktig lärdom. Det är så lätt att spreta. Men att hitta något slags centrum, eller vi kan också kalla det för en röd tråd och jag tror faktiskt jag lyckades med det efter en lång process efter kursen. Men utan den responsen så hade jag nog inte kommit på den tanken att jag behöver ett centrum i berättelsen. I början var min text fylld av frågor. De staplades på varandra. Ett klokt råd var då att behåll dem som författare och låt texten bli svar. Så jag har rensat mycket på frågorna.

Nästa del i skrivboken som också är den sista i detta backstagetema på bloggen kommer fortsätta på temat respons och om att ta vara på halleluja moments i texten.

 

Varsågod och titta i min skrivbok! Del ett: att börja baka ut den jäkla surdegen

08
Jag presenterar nu ett inslag på bloggen som ni kommer få möta under ytterligare tre tisdagskvällar framöver: min skrivbok. Det här blir som ett slags backstage där jag delar med mig av några utvalda milstolpar under processen med att skriva en självbiografisk roman. Låt oss öppna skrivboken och titta på vad som gjorde att fröken Eriksson äntligen tog tag i surdegen och faktiskt bakade ett vettigt bröd av den. Brödet som ni får äta, jag menar läsa, hösten 2017. Ja jag älskar metaforer. Ja jag går väldigt ofta för långt med mina metaforer.

02

Jag gick på en kort skrivarkurs  sommaren 2015 och det blev mitt sätt att sluta jäsa självtvivel och börja skriva på den självbiografiska romanen. Alltså att göra aktiva val. Vad vill jag berätta i den här självbiografiska romanen? Vad ska jag göra för att inte fastna? Vad ska jag göra för att skriva klart?

Vi fick skriva till ett fotografi som vi hade mer ur fem olika perspektiv varav ett var i du-form. Jag valde då att i en version tala till personen i fotografiet, min farmor, men också att skriva en version där jag själv kliver in i bilden  och talar till mig själv. Det här berörde mig starkt för det verkligen blev som att öppna en dörr till mina egna känslor inför ett fotografi på en mystisk farmor. Jag behövde börja berätta henne för att kunna berätta pappa.

”Du når henne inte, även om ni står i samma bild så är tiden ett hinder, en glasruta mellan intensiven och väntrummet.”

Jag behövde inte bara få fart på skrivandet i bemärkelsen att trycka på tangenter och skapa meningar. Jag behövde ett konkret mål. Varför skriver jag just den här boken? Flera punkter skulle leda mig dit bland annat att besöka min farmors gravsten för jag ville försonas med henne även om pappa aldrig kunde göra det.

03

Jag formulerade alltså mitt mål under en rast på skrivarkursen.

Sluten cirkel.

Jag ville skriva mig till den punkt där jag kände någon slags frid med min berättelse. Med målet formulerat så fick jag styrkan att skicka iväg ett mycket viktigt sms till en person som har varit en viktig pusselbit i berättelsen. Det får ni läsa mer om i nästa del av Skrivboken.

 

Grattis pappa!

12 Pappas självporträtt1977glidermedbilen_ford

Idag skulle pappa ha fyllt 61 år. Han var inte jättebra på att rita men han gjorde sina streckgubbar med stor entusiasm. Den andra bilden föreställer pappa i sin Ford på sjuttiotalet. En fantastisk bild.

Hur jag firar? Jag äter morötter som en hyllning och gör korrektur på boken. I texten får jag ju faktiskt umgås med min pappa. Efter lunch ska jag bara ha självkärlek resten av dagen som uppladdning inför föreläsningen imorgon. Jag tror att det för mig är det bästa sättet att fira en människa som inte längre lever att jag som är kvar fortsätter berätta hans berättelse utan att försumma min egen.

Love is in the air – karaktärer gör som karaktärer vill göra

NaNoWriMo gör mig gott som skrivande människa, hittills har jag skrivit strax över 5000 ord. Det är 45 000 ord kvar (herregud) men det grejar jag. Att skriva ett visst antal ord gör att jag tillåter mig själv att inte redigera på en gång och stanna upp alltför mycket utan istället bara köra på, låta berättelsen gå framåt, och då händer det magiska saker.

Texten förvånar mig! Karaktärerna vrider och vänder på sig och går åt egna håll, nu verkar två karaktärer bli kära, det är inget jag tänkt ut från början, karaktärerna gör som de vill och jag följer med spänning efter dem och är spänd på vart det ska leda. 🙂