Min bokkaraktär är arg på mig för att jag skriver på andra berättelser

Freja är sur på mig. Hon är faktiskt arg. SKITARG!

Hon är arg för att jag skriver på annat. Det är som att jag inte ser henne längre. Men det gör jag. Hon skymtar förbi i minnet när jag diskar.. Hennes randiga tröja i ögonvrån. Jag ser som en minnesbild från det förflutna hur hon hoppar i bassängen och spränger vattenytan. Hur hon kämpar för livet i ett stort mörker. Swim for your life. 

Ändå har hon faktiskt rätt. Jag skriver om annat.Gör research om annat. Tänker på andra berättelser mer än vad jag tänker på det där råmanuset till en ungdomsbok som Freja nu tycker att jag ska skriva om, ändra formen på, och det är ju så att det är hon som bestämmer, för det är inte min berättelse, det är hennes, och jag har försummat Freja. Förlåt.

Jag lovar dig Freja att jag inte glömmer dig. Det är bara det att jag är som Alfons Åberg, jag ska bara ta en kaka till och skriva en sida till på det andra projektet. Sedan…

Människorna omkring Freja ser henne som den tysta tjejen som kanske är blyg och lite mjäkig. Jag vet bättre. Det finns så mycket jävlar-anamma i henne. Jag känner hennes vrede som elektricitet i tangenterna. Jag har skapat en karaktär med en stark vilja som kommer få mig att skriva om och redigera klart. Tills den dag då jag faktiskt skriver klart kommer jag få leva med en arg tonåring i bakhuvudet.

#BOU2017 JUNI = Bok skriven i jag-form

mornitologen

BoU-utmaningen 2017

(M)ornitologen av Johanna Thydell är en bok som börjar andlöst bra. En riktigt bra plan känns i luften. Jag sa högt till mig själv: det här blir en bra läsupplevelse.

Boken handlar om Moa som blir fågelskådare för att kunna studera sin mamma. När Moa var liten så stack hennes mamma Hedvig och Moa har aldrig fått veta varför. När Hedvig sträcker ut en hand via pappan och undrar om Moa vill träffas efter alla år av tystnad så bestämmer sig Moa för att gå helt in i rollen av att vara en fågelskådare för att kunna stannas hos mamman flera dagar och söka ledtrådar till försvinnandet. Komma så nära som möjligt utan att förlora sig själv. För det är något sprucket i att både vilja veta men samtidigt inte. Det finns kanske något läkande, eller upprivande i att veta sanningen.

Johanna Thydell är en av mina favoritförfattare. Hennes debut I taket lyser stjärnorna är en av de få böcker jag försakat sömn för att läsa ut.

I (M)ornitologen finns det mycket som jag fastnar för: hur karaktärerna kommer fram genom prylarna och attributen som omger dom, karaktären Otto och namnen på hans tesorter, fotnoterna som ibland visar det motsägelsefulla i vad Moa klarar av att säga och vad hon egentligen menar och We will always have trädkojan som du får läsa boken för att förstå vad som menas. ❤

#BOU2017 MAJ = Nu levande ALMA-pristagare

rosoff2017

BoU-utmaningen 2017

Jag valde Om jag försvann av Meg Rosoff som vann ALMA-priset 2016. Boken handlar om tolvåriga Mila. Hon har doftsinne som en hund och är en iakttagande detektiv i tillvaron. Hon ser detaljerna som andra människor missar och framförallt så genomskådar hon vuxna människors fasader med dolda hemligheter och misslyckanden. När hennes pappa Gils barndomskompis är försvunnen så försöker hon både hitta honom men framförallt förstå varför han försvann.

Eftertänksamt språk med poetiska bilder som att ”stå i ett moln” och att ”det är svårt att föra samtal med en glasmänniska”. Jag hade till en början lite svårt att fastna för boken då jag upplevde den som analytisk på ett sätt som jag inte fastnade för men sedan blir det en litterär värld jag hemskt gärna skulle ha stannat i en stund längre med ett språk som är allt annat än kallt och en historia som går rakt in i hjärtat. Känslorna får växa fram och det är otroligt intressant.

Gästblogg på Debutantbloggen

Idag gästbloggar jag på Debutantbloggen. Vilken ära! Jag skriver om ett magiskt tillfälle då jag mötte en av mina påhittade bokkaraktärer (ur ungdomsboken som jag redigerar) i det verkliga livet. Och om att återvända och fortsätta med en bra idé: ”Även om ett manus blir liggande ofärdigt, dammigt och bortprioriterat, så behöver det inte vara en oälskad berättelse. Ibland måste det vara rätt tid för att skriva. Nu är det rätt tid och jag är så stolt över mig själv men framförallt så är jag stolt över Freja. Att hon orkade vänta på mig! ” Här kan du läsa mitt inlägg. 

Saker jag lär mig när jag redigerar

Att redigera texten är otroligt utvecklande, det jag lär mig genom research omvandlas till berättelse.

Jag har till exempel provat att rensa texten på tillbakablickar och fokusera på en text som står starkt och stadigt i nuet. Som research har jag nämligen läst en del ungdomsböcker och märkt att det verkar vara uppskattat just att det inte kommer långa stycken som bryter av stämningen, att om något som tidigare har hänt ska nämnas kanske det nämns på någon eller ett par rader och inte en hela sida som jag ibland haft nu (ooops!). Läsning är verkligen utbildande, särskilt för en som skriver.

Jag har också lärt mig om startpallar, regler för medley, insim, stretchövningar och annat relaterat till att tävla i simning.

Jag lär mig och får ständigt fortsätta lära mig att lufta till texten så allting inte ligger som en tjock gröt som blir alltför mastig att som läsare ta in.

Jag kommer till stora insikter om att jag behöver gå in mer i karaktärernas reaktioner på det som händer för att inte texten ska bli platt eller kylig.

Spännande är det! Och nu är jag inne i en sån där välsignat bra fas då jag kan förhålla mig hyfsat neutral till texten och det underlättar arbetet enormt.

Tio över ett

Tio över ett tio över ett
av Ann-Helén Laestadius

Det här är en bok som jag redan vid första meningen känner att jag landar i huvudkaraktärens sinnesstämning, känsloliv och tankevärld. Jag kunde sedan inte sluta läsa. Det här är en berättelse om en stad som ska flyttas och hur det påverkar människorna som bor i staden. Maja är rädd för sprängningarna i gruvan, hon har en väska under sängen redo, packad med det viktigaste, ifall att hon måste rädda sin familj om hela staden plötsligt spricker. Hon gör filmer där hon berättar om hur det känns att de skulle kunna dö. Varje natt går ett alarm, för hon vill vara vaken när mullret går som åska under henne.

Om vänskap, förändring, panikångest och känslorna inför den stad som är ens hem. En sån där magisk ungdomsbok som även vuxna borde läsa.

Bokbild: Rabén & Sjögren

Golden Boy – ljudet av något som spricker

GoldenBoyljudetavnagotsomsprickerGolden Boy – ljudet av något som spricker
av Abigail Tarttelin

Max är det perfekta barnet. Så lugn och inte alls skränig som andra killar. Men ändå populär. Har tjejer. Många tjejer. Problemfri. Till skillnad från lillebror Daniel som är envis, lillgammal, sticker ut och ständigt hamnar i konflikt. När Max försöker förklara för sin lillebror Daniel att alla människor är olika och att det finns en mening med det så tror Daniel att Max ljuger. För Max är väl inte annorlunda på ett endaste sätt?

Så går livet, tills allt inte är perfekt längre. När kroppen, själen, identiteten och integriteten spricker på en helvetesnatt . Max barndomsvän blir hans förövare och tar något som Max aldrig kan få tillbaka. Efter det kan ingenting bli som förr.

Max vill bara få vara Max. Som den är han är. Den han föddes som. Den han känner sig som. Den han väljer att definiera sig som. Ska det vara så svårt? Om bara människor kunde förstå…

Det här är 400 upplysande och engagerande sidor om intersexualitet, vi möter läkaren Archie på vårdcentralen som erkänner sin okunskap och försöker lära sig mer för att förstå, mamman som bara vill att hennes Max ska vara ”normal” och inte behövas stötas ut ur samhället (jag blir så arg på mamman!! Samtidigt så är det bra att det är så många olika perspektiv i boken för det ger en mycket att tänka på), pappan som inte vill att någon annan ska bestämma vem Max ska vara (heja pappan!!), lillebrorsan Daniel som är så smart och cool och väldigt underskattad i familjen, vi möter Sylvie som kanske kan älska Max för den han på riktigt är, utan fördomar och utan rädsla för det som inte är normen. Vi möter specialistläkare som har skev människosyn och en skolmiljö där rykten förståss älskar att frodas.

En viktig bok att läsa för både unga och vuxna. Vi behöver fundera på hur vi ser på kön och varför det är så viktigt att kunna dela in människor i fack. Jag glömmer inte Max.

Bokbild: Bonnier Carlsen