Skrivarliv

Yoga för dig som skriver del 7: Dödsstilla och stressdödaren

DSC_7812

Nu är vi i slutet av yogaresan för den här gången (det var så kul att blogga om yoga så det lär bli fler tillfällen!) Och i slutet av en yogaresa så är det fint att avrunda med shavasana, död mans ställning, likpositionen, inte så trevliga namn för denna vilsamma stund. Det är så olika hur vi upplever shavansana, för vissa kan det vara superstressande, därför tycker jag inte att man måste vara länge i shavasana, känns det rastlöst kan du vänja in dig lite i taget. För vissa är det yogans svåraste position, för andra den enklaste.

Del 1 Vila hjärnan 
Del 2 Axlar och tår
Del 3 Rygg och nacke
Del 4  Trettio viktiga sekunder för hela kroppen
Del 5 Godbitarna och andningen
Del 6 Höften 

DSC_7803

Lägg dig på rygg.
Låt fötterna falla ut åt sidan.
Låt armarna vila en liten bit från kroppen.
Om det känns okej så kan handflatorna peka uppåt mot taket/himlen men annars kan du vända handflatorna nedåt mot golvet/marken.
Checka in med nacken så att du inte ligger och spänner dig.
Lägg gärna en ögonkudde eller en sjal över ögonen för mer avslappning.
Lägg gärna en filt över dig också för vi blir lite mer frusna när vi slappnar av.
Andas, inte på något särskilt sätt, utan bara som andetagen naturligt kommer.

Avsluta dina yogapass med att vila i Shavasana tio andetag och om du har möjlighet, gärna längre, tio minuter är guld! Det är lätt att somna så en timer är bra eller så kan du lyssna på någon fin yogamusik. Till exempel In the light of love med Deva Premal och Miten.

DSC_7804
Variant. Jag kallade den stressdödaren. Ett mycket bra alternativ till Shavasana. Du kan också göra den bara som den är, det behöver inte vara i anslutning till ett yogapass. Perfekt för nedvarvning eller akut omtanke om sig själv när livet är skört, stressigt eller slitigt. En ögonkudde är som sagt inget måste, vi måste inte ha prylar för att kunna yoga, det går lika bra med en sjal eller att bara blunda förstås. Du kan sätta en timer på 5-10 minuter.

Annonser
Skrivarliv

Löste tematiska trasseltrådar på tåget när jag vilade, om mellanrummen

benutrymme

Mitt liv idag är väldigt annorlunda från förr.

Jag brukade jobba som en tok på varje ledig stund. Jag menar varje ledig stund. Resor, på toaletten, ALLTID. Efter en rejäl omställning är det otänkbart för den jag är idag att göra så. Tack och lov.

Idag har jag suttit många sköna timmar på tåg på väg till en föreläsning jag ska hålla om anhörigskapet (demens) i Skellefteå imorgon. Jag har låtit timmarna vara just sköna. För det skulle få vara en sådan dag utan någon form av prestation utan bara följa vad själen vill, behöver, samla energi inför något som är viktigt. Tanka. Själens bensin. Kraft. Genom serier, musik, lyssna på ljudbok, choklad, titta på naturen, höra egna andetag, yoga på en tågtoalett och lite sånt där som är livet.Också. Inte bara springa. Stilla också.

Nuet.
Mellanrummet.
Resan.
Från en plats till en annan men ändå kvar i sig själv.

Det händer magiska saker i hjärnan när jag sitter en stund, det ploppar upp tanketrådar ovettiga och vettiga. Och i vilan kan det ibland hända att saker löser sig. Som några trassliga teman till ungdomsboken, är de för många? Är de tydliga? Är de väsentliga? Det är ju tankar som snurrar i bakgrunden under skrivprocessen och jag behöver ibland låta processen vara i fred för att sedan lyssna på den.

Helt plötsligt kommer så smarta saker fram, just ja, åh jaha, kan jag skriva så? HERREGUD VAD BRA.  JAG VET HUR JAG SKA FÅ TILL SLUTET. Hur jag ska komma dit. JAG VET DET NU, WOW!!!! Så antecknar jag på mobilen och sparar det till torsdag då det är skrivdag. Bygger upp längtan igen. Tänker på resan, färden, mellanrum, att tid då jag inte skriver också är skrivtid, processen i bakhuvudet, den är lika viktig.

Idag var det vilans, chokladens, och lyssna till de egna andetagens dag. Kanske särskilt för att det är alla hjärtans dag, en dag som man kan tolkas på många sätt. Men kanske skulle vi kunna bli bättre på att göra till det en dag då vi ger och får kärlek till de som står oss nära men också oss själva?  Genom att inte pressa så jäkla hårt. Tro på sin förmåga men inte köra slut på den, för det har jag provat och det är aldrig värt det. Förmågan ska tas om hand med varsamhet och du, lite choklad hjälper faktiskt, just saying.

Skrivarliv

Man ska ju inte glömma att fira!

Det är så viktigt att fira. Jag kan vara rätt dålig på det. Jag har ett jante-spöke som är fruktansvärt tråkigt och jag känner att jag inte vill släppa in det där jäkla spöket genom dörren igen för mitt liv och mitt skrivande  blir inte bättre av det – tvärtom.

Jag känner en sådan frid i att manuset flyger fritt och att jag gjort det jag kan för stunden. Efter jul ska jag fortsätta på mitt andra pågående manus samt börja med ett nytt men nu njuter jag av dessa veckor emellan projekten då jag läser, njuter och firar.

På julafton blev det skål för boken. För att fira!  Jag dricker inte alkohol (aldrig gjort det heller, damn proud of it! Och så tror jag på att julen ska vara vit) så jag skålade med alkoholfri äppelmust i champagneglas. Sedan drack jag vatten till maten ur det fina glaset resten av dagen för det kändes så glammigt!

God fortsättning kära följare! Jag kommer blogga lite om läsupplevelser så här i mellandagarna nu när jag vilar från skrivandet. 🙂

Skrivarliv

NaNoWriMo – jag är nöjd nu och vad jag lärde mig

I fredags ställde jag mig själv vid ett vägskäl, kötta på och skriva 10 000 ord under helgen för att nå målet i NaNoWriMo eller släppa taget? Jag kom in ganska sent i NaNoWriMo och tänkte först, äsch, det grejar jag ändå men vid det där vägskälet i fredags så kände jag – varför fortsätta, varför pressa när stressen kommer?  Jag är ju redan nöjd. Det är ganska skönt att ge upp. Vara nöjd. 40 000 ord fick jag till. Det hade jag ju inte fått till om jag inte provat NaNoWriMo.

Att skriva 50 000 ord på en månad är häftigt, det är en utmaning som pressar den där spärren, den där spärren när man sitter och skriver och börjar redigera innan det ens kommit ut vettig text. Jag kom till 40 000 extra ord i mitt projekt i Kreativt Skrivande kursen. Det är faktiskt riktigt jäkla bra. Nöjd, nöjd, nöjd, människan här bakom tangenterna är nöjd.

Det jag lärde mig av NaNoWriMo:

  • Att skriva disciplinerat
  • Att planera mitt skrivande (hur mycket ska jag skriva? När?)
  • Att hantera skrivarrelaterad stress
  • Att våga skriva skit för det är då guldet kommer

Jag har även för första gången dödat en karaktär.

(!)

(!!!)

(!!!!!!)

Satt och skrev som en raket när det kom till mig, den där karaktären måste tyvärr dö. Det bara är så. Det blev bra för texten men kändes också sorgligt. Jättemärklig känsla.

Vad gjorde jag istället för att kötta på med skrivandet i helgen? Gick ut i skogen. Ah. Det var så skönt. Som att bada själen. Sedan läste jag, pysslade och bakade. För hur mycket jag än älskar skrivandet så kommer alltid livet före. Jag måste leva för att kunna skriva.

Och jag ger ju inte upp förstås på själva projektet! Det vill jag vara tydlig med. Nu fortsätter jag skriva på ungdomsboken i en lugnare takt men ändå mer produktivt än innan NaNoWriMo.